Etapp 8

La Palma  -  La Gomera

Innan vi lämnade Quinta do Lorde, Madeira fick jag och Pär från Osophine en träff med Anne Hammick. Hon är en legendar i långseglarkretsar eftersom många av oss har hennes pilotböcker som beskriver hamnar och överseglingar m.m. Den boken som jag just nu använder, Atlantic Islands, har hon skrivit. Jag fick den signerad av henne samt så fick jag nyuppdaterade anvisningar för Kanarieöarna och Kap Verde-öarna. En ny utgåva av Atlantic Islands kommer 2011. Jag fick hennes privata mailadress ifall det var något som hon tyckte skulle med i boken och som jag upptäcker fattas eller behöver kompletteras.

Anne Hammick visar lite uppdateringar för Janne

Onsdag 29/9. Kl. 9.00 checkade vi ut och betalade 213 euro för 10 nätter. Vi hade stortrivts i marinan eftersom den hade fina bryggor och det sanitära var på topp och inte så överfullt i hamnen. Kl. 11.30 lämnade vi Madeira för destination Santa Cruz, La Palma. Det blev till att sätta gennakern för en nordvästvind som kom från Madeira. Det var en underbar segling hela eftermiddagen och vi seglade med Islas de Desertas på babords sida hela dagen. Dessa öar är naturreservat och man får bara landstiga vid vaktens bostad och inte ge sig ut på vandring på öarna. Det är svajliggning som gäller där. Frampå kvällen blev det vindkantring till nordost och vinden ökade samt sjön började torna upp sig. Genuan i stället för gennakern. Denna vind varade till fredag morgon och Per mådde lite tjuvtjockt i den grova sjön samt så blir han dåsig av sina sjösjuketabletter. Vågorna var mellan 5-6 meter höga men de bröt ej så vindrodret fick förtroende att styra och det gjorde den utmärkt hela vägen. Om risk finns för brytande vågor som kan slå in över båten samt att risk finns att båten kan hamna på tvären i dessa vågor så får man styra manuellt och ha ett öga snett bakåt och parera vågorna. Vindrodret kan hamna i vindskugga av de stora vågorna och kan tappa styrförmågan. Luckor och nedgångsluckan till ruffen måste i sådana tillfällen vara låsta för att om det blir en våg som fyller sittbrunnen vill man inte ha ner detta vatten i båten samt så måste man vara fastsatt med livsele för att inte spolas överbord. Laga middag på torsdagen var inte på tal utan det fick bli frystorkat som vi tycker fungerar bra när matlagning vid spisen inte fungerar. Det är bara att hälla i 3,5 dl kokande vatten i varje påse, röra om, tillsluta, vänta 10 min och äta. Smidigt och faktiskt gott. Ibland kom det lite moln med något regnstänk och då blir det extra fart på vinden med rejäl kuling men annars höll det sig på 10-11 m/s hela tiden.

Islas de Desertas syns 8 sjömil bort

När sådana här molnformationer dyker upp kan det bli lite besvärligt i några minuter

På fredag morgon kl. 8 blev jag väckt av Per som sa att vinden vänt och han frågade vad som skulle göras. När jag tittade ut var det lite duggregn och det fanns ingen vind. Vi låg då strax NO om La Palma. Vi hade sett fyren Punta Cumplidas blixt var 5:e sekund och belysning från ön halva natten. När vi gick längs öns ostkust på förmiddagen såg vi hur grön och brant ön är. Mycket odlingar och det är bananer som odlas mest. Efter 256 nm och exakt 2 dygn angjorde vi den splitter nya marinan i Santa Cruz. Det var bara 2 månader sedan den öppnades. Fina bryggor och toppen wc/dusch/tvätt och bara ett stenkast till centrum med gågator. Den enda nackdelen tycks vara svallet som kommer in från havet om det går höga vågor till havs för djupet blir fort 1000 meter strax utanför pirarmarna samt ett visst oljud från den ganska hårt trafikerade hamnen med färjor, lastfartyg och kryssningsskepp. På e.m blev det som vanligt när man kommer in i hamn att tvätta båten ren från salt, sätta på skydd över seglen och även så satte vi nu upp ett solskydd över sittbrunn. Skönt att kunna sitta här även om solen gassar på eller om det kommer en skur.

Lördag 2/10. På morgonen kom SY Bettyzou med Roland, Sylvie och Sarah in. De såg slitna ut. De hade inte kunnat äta ordentligt på 2 dygn för Roland som är kocken hade varit sjösjuk så dottern som klarar sjön galant hade fått ha koll på båten långa pass. Vi bjöd in dem på lite fika och hörde oss för hur det hade varit på Isla de Desertas som de besökt på nervägen. Det var inte mycket att se eftersom man inte fick gå iland och sedan hade vågorna börjat komma så ankarliggningen blev inte bekväm. De skall stanna i den Kanariska övärlden i vinter innan de till våren återvänder till den franska medelhavskusten men de hade redan ångest inför hemseglatsen. Vi får se om vi kan hitta en båt som vi kan lasta upp vår segelbåt på sa de. Jag tror nog när de fått lite distans på det hela att de seglar hem. Vi tog det för övrigt lugnt på helgen. Per brukar varje dag ta en sväng till en playa medan jag hittar något att göra på båten samt ta och promenera bland bebyggelsen och kolla in den. Santa Cruz skall vara den vackraste staden bland dessa öar enligt böckerna och det var fin och välskött. Den är berömd för sina fina träbalkonger. På söndag kväll ringde syrran Gunilla och grattade på namnsdagen vilket jag inte hade en aning om. Kul när syskonen hör av sig. Hon håller på att fixa biljetter till ett besök i västindien i vår. Skall bli så otroligt kul med besök.

En av balkongerna i staden Santa Cruz

Husfasader längs med gågatan

Måndag 4/10. Utflyktsdag med buss. På ön går 3 stora busslinjer samt många små. Linje 2 går från Santa Cruz via norra kusten till Puerto de Tazacorte på västsidan. Vi löste biljett, 2 euro/pers, och det bar iväg i en fin luftkonditionerad linjebuss. Det åkte norrut via Santa Lucia, San Andres till Barlovento. På vägen stannade inte chauffören bara för att ta upp och släppa av passagerare utan var även tidningsbud. Vid en del hus saktade han farten, tutade, och ut for en ihoprullad tidning. Vyerna var helt fantastiska hela vägen. Odlingar på alla tänkbara ställen liksom hus. I Barlovento fick vi byta buss till en mindre liten 4-hjulsdriven buss för c:a 20 passagerare. Det var behövligt för de byar som vi nu åkte igenom med sina smala, mycket branta gator och där takrännorna smög förbi bussfönstret hade inte gått med en stor buss. Ön kallas La Isla Bonita, den vackra gröna ön vilket stämmer helt och fullt. I Santo Domingo blev det så bussbyte till en större buss igen samt en halvtimmes rast där en liten lokal krog fick släppa till en Coca Cola i utbyte mot ett toabesök. Vid baren stod en inhemsk med lyset redan tänt samt en tysk som väntade på sin fru som ockuperade toan. Västsidan ner var lite torrare men genuin. Sedan kom vi fram till den väldiga ravinväggen som leder ner till Puerto de Tazacorte. Här är det 600 meter i höjdskillnad rakt ner längs med klippväggen och ett hissnande sug i magen när man ser ner på serpentinvägen från ovan. Nere vid havet tog vi ett par timmar vid stranden, här är det svart sand som gäller och Per som gick först såg tillbaka på mig illfundigt sedan jag tagit av skorna en bit upp och sedan började gå till strandkanten. Stegen blev snabbare och snabbare för att till slut halvspringa innan man kunde svalka de glödheta fotsulorna i vattnet. Här var det varmare än på ostsidan och skönt i vattnet. Tyskarnas antal dominerade liksom på alla lite avlägsna platser. De söker sig till lugnet på små platser tvärt emot engelsmännen som dricker öl och skränar framför en fotbollsmatch på tv:en i någon pub på de stora turistorterna. På resan längs Europas kust har man sett hur typiskt just detta är. Sedan blev det buss upp till den ganska stora staden Los Llanos där sista bussbytet blev innan vi via den långa tunneln genom bergsryggen som går från norr till söder på ön kom ut ovanför flygplatsen en halvmil söder om Santa Cruz. Vi åkte runt bland lite köpcentrum, Ikea och sjukhuset innan vi hoppade av bussen utanför marinan. Det är ett billigt sätt att se en plats genom att ta en lokalbuss men nackdelen är att man inte kan stanna var man vill och ta kort och rasta.

Serpentinvägen ner mot Puerto Tazacorte

Vackert och välskött som det mesta på ön

Målarna har roligt på La Palma

En solbränd gast

De nästkommande dagarna blev lugna dagar med lite motion på morgonen, frukost, Per tar med sig fika till någon strand och jag klurar med något på båten. Jag har funderat på att skaffa en elplatta och vattenkokare att ha när vi ligger i hamn. Det är smidigare med el  än att tända upp fotogenköket. Det blev också en väggfast tvålpump till toan, en ny stekpanna med lock till brödbaket, ny stekspade samt lite elkablar. På kvällarna blir det ofta att skypa  med Barbro och barnen hemmavid. Jakob har köpt en ny lägenhet i Örebro så vi har samtalat om vad att göra och inte göra. Kvällarna, när solen gått ner är den skönaste tidpunkten på  dygnet. Man sitter bara i ett par kortbyxor i sittbrunn i den ljumma kvällen. Inte en mygga. Vi har bara haft dessa villebråd en gång under resan. Skönt att slippa dem. Sover gör man sedan som en stock hela natten för öppna fönster och luckor.

En tidig morgon mötte regnbågen oss när vi steg upp

Fredag 8/10. Ny utflyktsdag. Idag har vi hyrt bil, den kostade 25 euro/dag. Vi tar den mycket, mycket krokiga vägen LP4 strax norr om Santa Cruz som tar oss upp till öns högsta toppar. Vi stannar vid ett par tillfällen på väg upp och ser ner tillbaka på stan och hamnen 1000 meter under oss. Vi kommer in i en härlig tallskog med enorma tallar. Här är svalare och frisk luft samt totalt tyst. Skogen är skyddad och välskött. Efter en vägkrök står ett par tyska killar med stora ryggsäckar och liftar. De hade startat dagen innan från stan och följde en av alla vandringsleder som finns runt ön upp till toppen. De hade övernattat i ett tält men insåg att de inte skulle nå toppen innan kvällen så vi stuvade in dem i baksätet och tog med dem upp. Vi körde genom molnen och kom efter ett tag fram till avtagsvägen upp till de stora astronomiska observatorierna. Här är det 60 länder bl. a Sverige som utnyttjar dessa för att se ut i rymden. Platsen är idealisk p.g.a det höga läget över molnen samt avsaknaden av störande belysning längst ut i Atlanten. Närmaste land ligger 800 mil bort västerut. Vi parkerar 100 meter från toppen av ön, Roque de las Muchachos 2426 möh. Vi går fram till kanten av världens största vulkankrater, 27 km i diameter, synen får en att baxna. Något av det häftigaste man sett. Det känns som man redan kommit till himlen då man ser molnen dra förbi långt nedanför och bergstoppar sticker upp bland molnen. Vulkanklipporna ger ett trolskt intryck med sina häftiga färger och erosionen har skulpterat dem genom årtusenden. Sista vulkanutbrottet på ön var 1971 men det var längst söderut på ön. Ön brukar kallas världens största bomb. Jag läste i en bok utgiven 2004 att vetenskapsmän tror att ön kommer att sprängas itu och västra halvan störta ner i havsdjupet och orsaka en enorm havsvåg som kommer att dränka stora områden runt Atlanten. Detta på grund av det innestängda vattnet som står som pelare i berget och eldas på underifrån av vulkanen. Explosionen kommer att äga rum någon gång mellan 2005 och 2500. Otur om man befinner sig där just då. Tur att man bor på småländska höglandet. Efter lite fika i den kyliga luften (+8 gr)och många knäpp med kameran samt lite vandring, som var lite jobbig i den tunnare luften fortsatte vi med bilen ner för sluttningarna på västra sidan. Eftersom vi varit här med bussen några dagar tidigare stannade vi bara till för lite mat i Puerto de Tazacorte innan vi fortsatte mot öns sydspets. Nu vällde dimman in västerifrån och sikten blev max 100 meter. Tyvärr såg vi inget av södra delen men vi gladdes åt att ha prickat in en dag med fantastisk utsikt över vulkankratern.

Hamnpiren sticker ut nedanför staden och den lilla vulkankratern

Den härliga tallskogen på höjderna runt den enorma vulkankratern

Två tyska vandrare från Köln fick lift av oss

Molnen drar fram i djupet av vulkankratern

Vandringsleder finns det gott om

En av flera rymdobservatorier

Sankte Per i himlen

Mäktigt, ord är överflödiga

Sankte Jan i himlen

Vid hamnen finns en stor parkering som har ett högt staket runt sig. På morgonen hade vi sett att man inte fick parkera där. Nu när vi kom åter på kvällen var den uppbyggd som en stor depå för rallybilar. Det var ett lokalt Kanarieö-rally på gång i 2 dagar. Allt ifrån häftiga nya Porschar till veteranbilar från 70-talet. Vi stod på kvällen i duggregnet och kollade in alla bilar när de lämnade depån för första specialsträckan. Man kom att tänka på lite minnen från rallyn hemma i smålandsskogarna och från Svenska rallyt i Värmland/Dalarna.

Denna finfina Fiat var rallyts vackraste bil

Helgen var lugn med lite tvätt och det nyinköpta strykjärnet provades. Man behöver inte göra så mycket för att dagarna skall gå. På söndagen var det barnvälsignelse för Gretel, mitt lilla barnbarn, i Filadelfiakyrkan i Örebro. Barbro och mina barn var alla där och hälsade på. Man tänker en sådan här dag särskilt på hur det skall gå för den lilla tjejen i livet som ligger framför henne. Jag skrev ett brev till henne och hälsade från farfar i söderhavet.

På måndagen kom Sam Davis, en nordirländare med Rival 41:an Suvretta, och knackade på. Han bor på Conly Island i Strangford Lough en stor fjord som går in i landet. Han undrade om jag kunde hjälpa honom med styrningen på hans båt. Han hörde ett gnirkande ljud när ratten snurrade som höll honom vaken på nätterna. När jag rörde ratten kröp han in så långt han kunde under durken och kollade 2 hjul som styrvajrarna passerar. Ett av dem såg han rullade inte med vajern. Efter att ha smörjt upp det var det tyst. För 35 år sedan seglade han till västindien i en liten 24 fots träbåt utan motor. Då var det lugnt på alla öar och hamnar sa han. Efter att jobbat inom oljeindustrin runt globen i många år pensionerade han sig i maj. Nu var han på väg ensam till västindien och tillbaka under ett år. Sedan hem och jobba med sin lilla gård. Nästa sommar upp till Spetsbergen och tillbaka, för att sedan kunna ta en längre och lugnare seglats. Segla långa distanser var inga problem för honom. Han hade tagit Irland – La Palma 1450 nm i ett steg på 12 dygn. Nu skulle han om några dagar gå till Kap Verde. Han hade en sinnrik radarvarnare ombord som varnade om några fartyg kom för nära och som väckte honom då. Han sov gott om nätterna när båten seglade på.

Sam Davis, en skön nordirländare

Innan vi följande dag skulle lämna La Palma ringde vi till hamnen i San Sebastian på La Gomera och bokade plats. Det börjar bli trångt när man kommer nära de stora turistorterna. På kvällen var det avskedsfest hos Bettyzou. Roland hade som vanligt ställt till med kalas. Snittar till förrätt, potatisomelett med Saramangaskinka till huvudrätt och sen snacks med Irish coffee. De är härliga de här fransmännen. Synd att kanske aldrig få träffa dem mer men vi utbytte adresser och tel.nr så får vi se om det kan bli att vi eller de hälsar på någon gång.

Tisdag 12/10. Väckning 6.00. Vi hade redan dagen innan checkat ut, 232 euro för 11 nätter, så det var bara att glida ut ur hamnen strax innan solen gick upp. La Palma hade varit en vacker plats att vara på. Här är inga stora turistskaror eftersom det fattas bra stränder och vädret är ofta mulet och det kommer gärna lite dugg varje dag. Vid hamnpiren mötte oss ett kryssningsskepp som var på gång in med en ny last med turister. De första timmarna blev motorgång då vind saknades. Storen hissades för att dämpa rullningen. Solen steg upp och först belystes La Palmas bergstoppar, sedan sluttningarna och sist Santa Cruz vid strandlinjen. Några flyg kom in för landning i sydost vid hotellområdet. Snart åkte gennakern upp men efter 15 min åkte den ner igen p.g.a att vinden ökade. Per fick gå och lägga sig för han hade glömt sjösjuketabletter och ligga ner är ganska bra för att lura sjösjukan. Efter 20 nm försvann La Palma i soldiset men Teneriffa syntes men inte La Gomera fast ön låg bara hälften så långt bort. Teide på Teneriffa, Spaniens högsta berg 3.718 m.ö.h, kom ibland fram ur molnen. På vintern är den snöklädd långt ner på sluttningarna. Konturerna på La Gomera dök upp i soldiset och vi följde dess östra kust ner till hamnen i San Sebastian. På denna sträcka fick vi prova på vad accelerationszoner är för något. Det är vissa stråk längs de höga kusterna på Kanarieöarna där luften pressas samman av den nordliga Trade vinden och kan öka från lugna 4-5 m/s till styv kuling på 2 minuter för att sedan när man kommit förbi en udde blir det lugnare igen. När vi var nära den långa hamnpiren kom en av de många katamaraner och trimaraner som går som färjor mellan öarna in i hamnen. De kan göra 46 knop men håller c:a 35. Vanliga lastfärjor finns också. Marinan här är populär bland längeseglare så den är alltid ganska fullbokad. Men vi fick en temporär plats för natten. Det var 55 nm hit och tog 11 timmar.

Santa Cruz i soluppgången

Hamnen här är tyst och lugn. Färjorna är en bit ut, inga svall som kommer in så lätt, bara 100 meter till torget. Enda nackdelen är att det finns mygg här och marinan saknar tvättmaskin. Lämna in 5 kilo tvätt kostar 13 euro!!!! Så det blir till att handtvätta. Wifi uppkopplingen till internet är också väldigt dålig. Toa/dusch är slitna. När jag checkade in fick jag veta att det kostade 116 euro för 7 nätter. Billigast hitintills på seglatsen. Vi fick en ny plats på onsdagen. Det var en plats bland långliggarna längst ut på en brygga. När vi flyttade kom en man fram och presenterade sig. Han hette Rikard och kom från Stockholm men var ursprungligen från Tyskland. Vi bjöd in honom på fika för att höra hans seglingsberättelser. Han hade 1993 seglat iväg på en ettårseglats till västindien i sin Laurin 31:a Malesh. Efter att kommit hem var det några år med arbete men 1997 gav han sig iväg igen och har sedan dess varit ute. Nu bodde han i båten i San Sebastian med lite utflykter i övärlden runt omkring. Det fanns flera av hans sort i hamnen som tyckte klimatet var lagom här och inte tänkte återvända till de nordligare länderna i Europa. De fick sin pension och levde billigt och enkelt, t-shirt, ett par kortbyxor och sandaler räcker, samt så finns många kompisar på bryggan. De sticker ut tillsammans någon dag och hämtade mat ur havet eller tar en segeltur. 3 av gubbarna var engelsmän. Att bo bland dessa gubbar var mysigt. En engelsman i 75-årsåldern var emellertid ganska snurrig. De andra gubbarna hade fått slänga ut hans gasolspis sedan han satt på elvattenkokaren på en öppen låga och det blev brand ombord. Som tur var hade Rikard fått se rök komma ut ur luckan och hade tagit en vattenslang på bryggan och sprutat rakt in i båten och fick stopp på elden. Eld ombord samt svår sjukdom/skada är det som man inte vill ha. Det är farligare än stormar. Närmsta grannen hade varit ute och fiskat igår och kom hem med stora fina Bonita-fiskar. En av dem var halv. En haj hade klippt den när han höll på att vinscha in den. På tal om haj.  Syrrans dotter Lena har kollat upp vad det var för sorts haj vi såg i Skottland. Det var en Brugd. En stor haj som lever på plankton.

Per och Rikard från båten Malesh

Den skotska hajen

Torsdag 14/10. Utflyktsdag med buss. Vi går upp till busstationen och tar linje 1 som går rakt över ön till Valle Gran Rey (kungarnas stora dal), största dalgången på ön. Det var en liten buss så jag anade att det skulle bli små vägar. Vi lämnade San Sebastian via den södra utfarten. Åkte förbi den 250 meter höga kullen med den stora Kristusstatyn som står och håller sin hand över staden. Fin bred väg som slingrar sig uppför första bergsryggen. Gomera har inte haft ett vulkanutbrott på de sista 2 miljoner åren så därför har erosionen fått vara ifred utan att nya lavaströmmar lagt  sig i dalarna. Klippväggarna är taggiga och branta och på några ställen står stora klippblock rakt upp 250 meter från marken runt omkring. De består av en mycket hårdare bergart än marken runt omkring. Gomera är en mycket gammal ö, mycket äldre än t.ex grannön Teneriffa som kom upp ur havsbottnen långt senare. Man inser att människans leverne på jorden är blott en blinkning av tiden det har tagit att tillverka vår glob och förbereda sig för oss människor. Synd att vi nu i en rasande fart håller på att förstöra den. Vi åkte förbi första avtagsvägen till vänster som går ner till den lilla flygplatsen på ön och Playa Santiago. Sedan kom vi in i den stora nationalparken Parque Nacional de Garajonay på c:a 1000 meters höjd. Några vandrare steg av för att ägna dagen åt vandring längs de många fina vandringsleder som finns här. Ute regnade det nu och det var inte sol och 30 grader utan blött och c:a 17 grader. Man såg inte så mycket mer än att det var rikligt med växtlighet utanför fönstret och en och annan dalgång syntes men sikten var begränsad. Bussen tog av från huvudvägen och tog en liten kurvig väg till byarna Chipude, El Cercado och Las Hayas. Små bergsbyar som låg söder om parken. Flera vandrare syntes längs vägen och på leder. Lokalbefolkning hoppade av på olika ställen. Solen glimtade till ibland och man såg längs dalgångar ner till havet i söder. Vi kom efter ett par mil upp på huvudvägen igen som tog oss fram till dagens mål Valle Gran Rey. Vi kom så fram till klippkanten där vägen kastar sig 700 meter ner längs med sidan i den stora dalgången. På krönet har Cesar Manrique (öarnas store konstnär) skapat en unik rastplats/restaurang, Mirador El Palmarejo, med ett spektakulärt läge. Jag har sett andra skapelser han gjort på öarna och då särskilt Lanzarote som var hans skötebarn. Tyvärr stannade inte bussen här utan det blir till att återkomma en annan gång.

Naturligtvis steg vi av bussen i hamnen för att kolla in den. Den består av 2 stora pirarmar och det är svajliggning som gäller. Ankare i aktern och 2 långa linor in till piren kan också fungera. 2 segelbåtar på svaj men annars små lokala fiskebåtar vid bojar. Flytbryggor har varit planerade här sedan länge men det tar tid. Synd för här var trevligt. Skulle nog kunna bli en populär marina om någon tog tag i saken. Hamncafét fick servera en stor kopp starkt kaffe och en macka för att hjälpa till att tryckutjämna skallen efter den snabba nerfarten. Jag satt en lång stund medan Per gick till  badplatsen strax bredvid. Vi gjorde upp att träffas vid busshållplatsen kl 16.00. Jag gick och tittade på den prydliga bebyggelsen ovanför hamnen med små gränder och efter det kom lägenhetshotellen och små privata hotell. Det verkade vara tyskar som vanligt på dessa mindre platser för allt stod på tyska och spanska. Efter ett par kilometer kom jag upp till bussarna och satte mig på ett fikaställe med en glass och läste en bok. Här lite högre upp fläktade det och man hade en fin utsikt ner mot havet och i sydost såg man Hierro, den yttersta av öarna. Hemresan blev som hitresan, varm och brant i början genom den vackra dalen, svalt och grönt uppe bland molnen och en lugn nedfart mot San Sebastian på ostkusten.

Bebyggelse i övre delen av den branta dalgången Valle Gran Rey

Hamnen med badplatsen i bakgrunden

Bananer odlas mycket på öarna

Märkliga formationer har erosionen bildat

En av de upp till 250 meter höga stenstoderna på ön

Tyvärr används inte alla odlingsterrasser längre

Fredag och lördag blev lugna och varma dagar i San Sebastian. Lite motion på morgonen, frukost, lite städning, tvätt och vaxning av båten. Relax på e.m. Datorkoll på kvällarna och sedan gå ut bland alla innevånare som kommer ut dessa kvällar. Det är det som gör det mysigt att inte bo bland turistorterna för här är mer en fungerande lokal stad.

Söndag 17/10. En ny Citroen C3 för 36 euro hyrdes. Nu tog vi norra vägen ut ur San Sebastian mot Hermigua. När vi kört igenom 4:e tunneln  kom vi ut i övre delen av dalgången som har ”bästa klimatet i världen”.  Detta har en grupp av internationella meteorologer kommit fram till baserat på den nordliga Trade vinden som håller ett lagom fuktigt klimat kombinerat med lagom temperatur och sol. Här växer det så det knakar. Förr i tiden var det mest sockerrör, nu är det mest bananer. Tyvärr börjar även här odlingar att läggas ner p.g.a olönsamhet. Sorgligt att inte världens bästa klimat kan göra det lönsamt. Mycket beror det naturligtvis på all terrassodling som gör odlingen mycket arbetskrävande. Utsikten ner över dalgången med  alla odlingar och havet i norr var vacker. När vi kom ner till havet tog vi vänster upp till staden Agulo som ligger på en platå upp på bergsväggen. När vi kom inseglandes från La Palma såg vi denna stad och jag tänkte hur i hela världen tar man sig dit och vad lever folket av. Staden består av 3 delar: nedre staden och de byggda på kullarna Las Rosas och La Palmita. Här var det terrassodlingar runt om. Vi försökte komma in i staden men gatuarbeten gjorde att vägarna var avstängda. De smala stenbelagda gränderna, kyrkan och bakverken gör Agulho känt och så är det den bästa platsen på ön att kolla in Teide på Teneriffa. Detta är ytterligare en plats som måste kollas in mer noga nästa gång. Ovanför staden försvann vägen in i ytterligare en tunnel och man kom ut på NV delen. Här syntes La Palma när man körde högt upp längs med bergsryggarna mot orten Vallehermoso. Precis utanför byn ligger här en av de stora höga stenpelarna som reser sig upp ur marken. Ovanför byn kom vi så in i nationalparken från NV. Idag var det inga moln utan solen sken längs de vackra gröna vägarna. Det var ibland som att åka i en grön tunnel. Längs med vägen var det mycket bilar parkerade för det var söndag och vandrare var ute överallt på de fina lederna. Skogen i parken är bara ”buskskog” inga riktiga tallskogar som på La Palma. Mitt i parken ligger Laguna Grande. En informationsplats som beskriver mycket av ön samt en rekreationsplats med fasta grillar, bord, lekplats, bollplan och stora öppna ytor. Här satte vi oss ner en timma för att äta medhavd matsäck och kolla in alla familjer som hade picknick här idag. Som vanligt verkar det vara som hemma att det är männen som står vid grillen. Inne i informationspaviljongen läste jag bl.a om ”Silbo” det lokala visselspråket. Förr när det inte fanns telefon och vägar talade man från en dalgång till en annan med detta visselspråk. Med mun och händer bildades ett visselspråk som hördes långa vägar och familjer kunde tala med varandra. Va bra att slippa fasta avgifter till alla dessa operatörer. Detta språk skyddas nu av UNESCO och lärs ut i skolor. 

Hermiguas dalgång

Agulo med Tejde i bakgrunden

Rik växtlighet i nationalparken

Laguna Grande

Innan vi återvände till Solea tog vi av ner till flygplatsen på ön. Gomera var den sista ön som fick flygplats 1993. Den är inte lång för det var svårt att hitta någon plan mark på ön så endast mindre inrikesplan landar här. Här i Playa Santiago finns öns enda golfklubb men jag hörde att den skall vara en av de bästa på öarna. Den såg väldigt fin ut och ligger mycket vackert lite högre upp med en fin utsikt. Hamnen består av en hamnpir med små lokala fiskebåtar för bojar innanför. Som seglare finns direkt ingen plats. En segelbåt fanns där och den hade både för- och akterankare för inget svajrum fanns. På tillbakavägen körde vi så upp till Kristusstatyn för att få en koll över San Sebastian. Den stora långa pirarmen skyddar hamnen och staden. Marinan ligger längst in utomordentligt skyddad. Från marinan stäcker  sig sedan söderut i nästan 1 km en badstrand. Innan för denna går en fin strandpromenad. De lummiga parkerna och torget innanför promenaden följs av affärsgatorna som sträcker sig upp i dalgången. På norra sluttningen fortsätter bebyggelsen upp mot fyren Punta de San Cristobal. Det har varit gemytligt här på Gomera. Liten trevlig lugn ö. Allt är inte på topp som nämnts innan men ön har liten befolkning och är genuin. La Palma har det mesta på topp och ett härligt vulkanlandskap men Santa Cruz är mer en stor turiststad med bilar som tutar och en larmande orolig hamn.

Playa Santiagos hamn med flygplatsen lägst upp till höger i bild

Lång ner i dalen syns byn Los Chejelipes

Kristus-statyn på höjden söder om San Sebastian

San Sebastian med Tejde och Teneriffa i bakgrunden

För ett par dagar sedan fick jag svar från marinan i Puerto Mogan att vi var välkomna dit mellan den 20 okt. och 10 nov. Nu i oktober och november är det mycket svårt att få plats på Gran Canaria mycket beroende på ARC:en som lämnar ön 22 nov. Mycket båtar kommer innan och jag läste i ett mail från en tysk båt att många får lämna ön för det finns inte plats. Bra att vi fått det i alla fall så vi kan ta emot Karin i 1 vecka, Barbro stannar 2 veckor samt så mönstrar Markus på den 25 oktober för resten av resan. Skall bli underbart med ett nytt ansikte ombord efter 4 månader. Här skall vi så bunkra båten så vi klarar oss fram till jul för resten av seglatsen till västindien via Kap Verde öarna. De ankommande har med sig en del bra konserver från hemlandet, bl.a köttbullar, kaviar, ost på tub m.m. På tillbakaresan får sedan Karin och Barbro fylla resväskorna med prylar och kläder som vi inte längre behöver.

Ha det nu riktigt bra alla vänner och släktingar. Vi har det i den 25 – 30 gradiga värmen. I natt kom det faktiskt lite regn. Det var skönt för det rensade upp i luften. På tisdag e.m.  19/10 börjar vi en nattsegling till Puerto Mogan c:a 75 nm bort. Nästa gång jag skriver blir nog på Kap Verde öarna om en dryg månad. Glöm ej La Palma och La Gomera nästa gång ni åker hit till Kanarieöarna. De har förstås inte de finaste badstränderna men de är mer genuina, speciellt La Gomera.

Hasta la vista

Jan Fransson, Per Windolf.