Etapp 5

Etapp 5

La Coruna - Bayona

Costa da Morte, dödens kust

Visst låter det hemskt. Dödens kust kallas den spanska atlantkusten. Vad det kan bero på kan kanske vara den höga klippiga blåsiga kusten, det kalla vattnet, alla grynnor, de djupa flikiga vikarna som sönderhackar kustlinjen, strömmar som kan uppstå av tidvattnet samt ett tidvatten på upp till 4 meter. Vackert är det i alla fall och något regn har vi inte sett till sedan Skottland för snart 4 veckor sedan. Det har varit sol hela tiden men någon riktig värme blir det aldrig här nära kusten på grund av det kalla vattnet på c:a 14 grader. Eftersom vindriktningen hela tiden är från Atlanten så når lufttempen sällan mer än 20 – 22 grader. Men i lä kan det bli riktigt varmt i solen.

Praia de San Amaro, Barbros favorittillhåll

Spanska mästerskapen i lag-triathlon ägde rum i La Coruna

För att börja där förra brevet slutade hade vi nyss anlänt La Coruna. Vi anlände lördagen den 31/7 . Söndagen fick bli en kolla på stan dag. Vi tog spårvagnen runt staden som börjar på insidan vid den inre hamnen, passerar den yttre hamnen där vi ligger, följer strandpromenaden runt inloppet till La Coruna , förbi flera badvikar där människor kopplar av på stranden och några vågar sig i det blöta, uppför höjderna där fyren Torre de Hercules står (snart 2000 år gammal), nerför mot den 2 km långa playan som skiljer stan mot Atlanten och slutar utanför den stora fotbollsstadion. Spårvagnarna är en mycket vacker syn, antingen gamla och välhållna eller nya och byggda i gammal stil, jag vet ej vilket. Om man går från utsidan av staden genom de trånga gränderna med alla serveringar av olika slag, butiker m.m. så kommer man tillbaka till den inre hamnen kring vilket mycket kretsar. Här har man också lä från havsvinden. På detta kilometerbreda näs ligger gamla stan med den fina bebyggelsen. Inåt landet kommer sedan den nya betongstaden med bostadsområden, köpcentrum, järnvägs- och busstationer, stora vägar osv.

Vy från La Corunas inre hamn

Måndagen börjar med att ladda 3 tvättmaskiner. Under tiden de gör sitt jobb tar vi en joggingrunda på 1,5 tim bl.a upp till fyren för att kolla utsikten över stan och havet. Sedan blir hela båten som en stor torkställning. Linor spänns upp överallt för att hänga upp tvätten. På e.m tar vi en tur till ett köpcentrum och fyller på förråden. På kvällen blir det att strosa runt i gränderna bland alla spanjorer. Trevligt att vara här för det verkar vara en ort som det inte kommer mycket turister till från utlandet. Tyvärr är de mycket dåliga på engelska, det är bara de yngre som kan lite knagglig engelska så det blir en hel del teckenspråk. Detta språk fungerar runt hela klotet. Jag är på jakt efter en Brompton-cykel till Barbro, en sån där som man fäller ihop och får napp hos en cykeluthyrare på strandpromenaden. Generalagenten finns i Barcelona och han lovar att ha en lika dan som min tills på torsdag. Va bra, Barbro är ju på gång då. Vi fortsätter några kvarter och nedanför en stor trapp vid ett kulturcentrum är en scen uppbyggd. När vi passerar startar en konsert med Dixie musik. Vi går upp och sätter oss och får en underbar timma med fullt ös från Mr Dixie som består av 5 spanjorer med rytmen i blodet. Vi njuter i solskenet med scenen framför det blå havet.
Tisdagen och onsdagen blir dagar med en hel del fix med båten. Teakdäcket tvättas och sedan oljas sittbrunn och sarg 2 ggr. Övrig yta i sittbrunn samt ovandelen på båten tvättas och vaxas. Invändigt städas och torkas alla skrymslen, sängkläder tvättas, sovtäcken som hitintills behövts plockas undan och lakan tas fram. Nu är Solea fräsch och fin som när hon sjösätts på våren. Per köper också en hopfällbar cykel så han smiter ibland iväg för en stund till playan för ett dopp. Han tillhör vinterbadarna. Själv har jag en väldans träningsverk efter måndagens joggingtur. Jag är ju inte gjord för sådana strapatser. Jag tar hellre en cykeltur. Vi hittar lite fina sportaffärer, nautiska butiker, vackra byggnader, matbutiker m.m. På onsdagseftermiddagen ringer cykelkillen och säger att Barbro cykel kommit. De sköter sig spanjorerna.

Båten fick ett par dagars underhåll

Torsdag den 5/8. Dagen då kapetissan skall komma. Det skall bli trevligt att träffas igen. Hon skulle ju varit med 2 veckor i Skottland men åkte hem efter en vecka pga vädret så hon skall ta igen denna vecka innan skolan börjar. Dagen börjar med att åka och hämta Barbros cykel. Det visar sig att den är på pricken som jag beställt. Det lyckades med svenskengelskspansktecken språk. På kvällen tar jag bussen ut till La Corunas flygplats som bara ligger knappt en mil från centrum. Barbro anländer 22.30 1,5 tim försenad. Inget bagage. Det missades i Barcelona. Det kommer till marinan nästkommande dag. Mycket trevligt att träffa sin andra hälft. Hon har med sig lite bilder på Gretel. Det lilla pyret växer på bra.
Fredag – söndag. Dessa dagar startar med att Barbro och Per tar en joggingrunda på en timma medan jag fixar frukosten. Själv har jag fått inflammation i ett knä, lite feber samt en muskelbristning i midjan så jag är lite odräglig. En kur med diklofenak hjälper bra. Dagarna tillbringar Barbro på playan för att vara den brunaste bönan på Furulidskolan till terminstarten samt så undervisar hon spanjorerna i hur man simmar 1000 meter utan att få hjärtstillestånd i det 14 gradiga vattnet. På fredagskvällen gör vi ett nytt försök att gå på spansk restaurang men även denna gång blir ingen höjdare. Resten av kvällarna får bli vad Soleas kök förmår. Det smakar smaskens.
La Coruna passar oss alla mycket bra. En trevlig stad med vackra omgivningar, bra priser på det mesta eftersom det inte är någon extrem turistfälla. Under veckan har vi knutit en del kontakter med andra seglare som är på väg dit vinden blåser. De flesta skall länsa med söderut liksom vi. Sean Hehir en mycket sympatisk och trevlig Irländare är den som vi umgås mest med. När vi kom hade han en kompis med ombord men han flyger hem under veckan så han skall segla vidare ensam någon vecka innan han flyger hem 2 veckor för att sedan återvända 28/8 med fru. En förmiddag sitter vi på Solea och fikar, senare på kvällen umgås vi i hans ”White Whisper”. Vi träffar en trevlig Veikko Hautanen från Helsingfors på ”S/Y Canace”, ett par danska besättningar, ett par svenska besättningar som också är med i oceanseglarklubben samt norrmän. Ser man till de nordiska seglarna utgör de minst 75 % av dessa. Annars är det mest engelsmän och fransmän. Holländare och tyskar finns en hel del också. Preben, en dansk, vad han heter vet vi ej men vi kallar honom så är en glad och skämtsam kille i 40-årsåldern. Han seglar med sin far och son. Hans fru är snart på gång också. Han kom fram till oss när vi fejade som mest med Solea och tyckte att vi skulle fortsätta på hans båt när vi var klara med Solea. Det är synd att bryta upp från dessa nya kompisar men hamnrötan får inte komma och slå fäste.

Irländaren Sean Hehir, vår båtgranne tittar in

Måndag 9/8. Avsegling från La Coruna. Dagens mål heter Corme, 36 sjömil åt sydväst. Först blir det halvvind i 20 nm sedan plattläns resten. 5-8 m/s. Ganska ok segling med andra ord. Jag tar inget sjösjukepiller så jag går inte under däck i onödan. Barbro har som vanligt inte det minsta känning av vågorna medan Per tar ett piller och är lite försiktig. Barbro är kanon att ha med när man seglar för hon kan fixa käk och serva från kabyssen under seglingarna. Hon har ju inget bollsinne så därför blir hon aldrig sjösjuk. Framme i Corme går vi upp mot en sandstrand och kastar i ankaret på 10,6 meters djup. Det är dålig hållbotten pga växter på botten så över 50 meter kätting åker också i. Det blåser rejält c:a 8 – 10 m/s så de första timmarna blir till att kolla på olika enslinjer så att vi ligger stilla och inte driver ner mot en fiskodling i lä. En enslinje är olika riktmärken man tar på fasta föremål för att se om positionen ändrar sig. Ankaret fungerar så det blir en lugn natt. När vi sitter i sittbrunn och fikar innan vi går till kojs får jag se ekolodet. När vi ankrade visade det ju 10,6 m och nu visar det 7,3 m och fortsätter att sjunka. 3.8 m är skillnaden i denna vik mellan ebb och flod. Detta måste man ha koll på så man inte vaknar upp och båten står på torra land. Innan solen gått ner är vi c:a 10 båtar som ligger för ankar i viken. På andra sidan viken ser vi en välbekanting, Preben har anlänt.

Solea för ankar i Corme Porto

Ett typiskt gammalt galiciskt förrådshus i sten, de finns lite överallt

Barbro och jollen

Tisdagen blir en slappardag på stranden efter att Barbro o Per sprungit en runda och jag tog en sväng med cykeln ut till en fyr och sedan hem över lite kullar med små gårdar, tuppar som galer, hundar skäller och kossorna står tyst och idisslar. Jag tycker om att cykla runt och kolla in hur man bor och lever. Man tar sig fram ljudlöst samtidigt som man kommer människor nära och det är lätt att säga ett hola. Jollen med utombordaren får gå som taxi mellan stranden och båten under dagen. Enda jobbiga är att man måste bära upp den en bra c:a 50 meter på stranden när floden är på ingång eller så måste man bära ner den till vattenlinjen när ebben kommit. På stranden finns också en dusch, perfekt eftersom vi inte har någon sötvattendusch ombord. Barbro blir kompis med en bagare i byn. På morgonen när hon är på väg genom byn hoppar hon in hos honom för att köpa bröd. Hon har bara med sig 5 euro och så pekar hon på lite limpor och bullar. Bagarn plockar ihop lite bröd och bullar i en påse och bytet fungerar.
Onsdag morgon får bagarn besök igen. Nu får han 6 euro och så får han plocka ihop bröd och bullar för detta. Båda är nöjda och glada och har förstått varandra utan att ha kunnat prata med varandra. Klockan 12 åker ankaret upp. Segling längs kusten söderut till en liten stad som heter Camarinas är betinget. Bra segling i 17 nm men de 3 sista blir med motor i mycket tät dimma. Typiskt att det skulle komma precis när vi skulle in för passagen till hamnen och ankarviken är till att följa 3 olika enslinjer för att ta sig förbi grynnor och grundbankar. Dessa linjer ser vi inte ett skymt av utan det blir till att lita på plottern. Då får den för sig att ta semester och slocknar. Vi återstartar den 3 gånger men den slår av. Det blir till att ta ner kordinater från GPS:en istället och föra in dem på papperssjökortet med jämna mellanrum för att få kursen. Det fungerar bra. I hamnbeskrivningen står det att hamnavgiften är 700:- /natt. Detta har bekymrat mig som smålänning så att ligga för ankar har varit min plan. När vi kommer in mot Camarinas går vi ändå fram till bryggan eftersom vi ser en bra ledig plats. Vi angör och jag går upp till hamnkontoret. Det går ju att släppa förtöjningarna och gå tillbaka ut på viken igen. När damen frågar om båtens längd och bredd (det är det som bestämmer priset) säger hon 16 euro/natt. Jag beställer 4 dagar på direkten. Det är nämligen 4 dagar till Barbro skall åka hem så vi har beslutat att vara här till dess.

Fyr och en segelbåt anas i dimman på väg in mot Camarinas

Torsdagen 12/8. En alldeles speciell dag. Barbro fyller jämt, 52 år. Naturligtvis glömmer jag att säga grattis innan hon givit sig iväg på löparrundan. Jag har ju fixat en cykel till henne (som hon får betala själv, nästan) som hon tycker mycket om. Under dagen när hon bygger på sin solbränna blir det till att köpa blommor och boka bord på en mysig restaurang. Granna rosor med lite sky blir uppskattat och kvällens middag blir perfekt. Lite tårar rinner på kinden när vänner och barnen sms:ar och grattar.

Födelsedagsmiddag på en mysig restaurang

Prinsessan har förtollat prinsen

Barbro testar sina färdigheter som frisör på det hon kan hitta

Fredagen består av löpning sol och bad för Barbro och Per medan jag cyklar runt i omgivningarna på förmiddagen och på eftermiddagen tar jag en buss till Bayo 3 mil bort och hyr en bil för nästkommande dags resa med Barbro till flygplatsen. Uppstigning kl 5.00, packa ner frukost och fika för dagen till Per och mig. Per och jag har nämligen bestämt oss för en utflykt efter att ha lämnat Barbro på La Corunas flygplats. Kl. 6 kommer vi iväg och 7.30 efter c:a 10 mil sitter vi i bilen utanför flygplatsen och käkar frukost. Det känns lite vemodigt att hon åker för nu dröjer det 2,5 månader innan vi ses på Kanarieöarna. Efter kram och puss åker Per och jag vidare mot Santiago de Compostela. Denna stad inne bland kullarna i Galicien som blivit något av pilgrimsvandrarnas huvudstad. Vandringsleder från olika delar av Frankrike och Spanien leder hit. En del leder över 100 mil långa. Redan när vi kör in i staden ser vi hundratals med vandrare som med sin vandringsstav och ryggsäck går in mot den gamla stadsdelen med den stora katedralen som mål. Denna gamla stadsdel är något av det mest förunderliga som jag skådat. Förutom den gigantiska katedralen finns det kyrkor och gamla byggnader, smala gränder och små torg överallt. Vi kommer dit vid 10-tiden och förutom vi finns det bara pilgrimsvandrare överallt. En del haltar riktigt rejält, en del har lindade knän och leds av kompisar, en del står i små grupper i bön medan andra står i grupper och sjunger. Några kommer in spelandes och sjungandes på den stora öppna platsen framför katedralen. Vi ställer oss i solen och bara beskådar dessa tusentals vandrare.

Per framför katedralen i Santiago de Compostela

Något av den enorma detaljrika utsmyckningen av kyrkorna

Ett av stadens torg

Vi har med oss lite matsäck så vi går till en park och sätter oss. Där blir vi sittandes en stund bland en del a-lagare och matar duvor. När vi återvänder in i den gamla stadsdelen har turisterna invaderat stan och det är packat med folk. Vi tar oss igenom på lite olika gränder och beskådar andra gamla hus, torg och kyrkor. När vi rundar ett gathörn står det en lång kö med pilgrimmer som sträcker sig ett par kvarter. De väntar på att få ett dokument som bevis för sin vandring. På en skylt står det att Påven kommer hit i november. Santiago de Compostela, du sätter ditt namn i många människor.

På en parkbänk sitter en kapten och matar duvor

Tusentals pilgrimer i kö för att få sitt pilgrimspass

Har Beatles varit här?

Ett annat torg

En pilgrim verkar ha hittat sig själv

I Bayo i väntan på bussen till Camarinas

På em lämnar vi tillbaka bilen i Bayo och tar bussen till Camarinas. Vi gör båten klar för avfärd på kvällen. Efter frukost med ett sjösjukepiller blir det avsegling 7.30. Målet är Bayona, den sista platsen längs Spaniens atlantkust som vi kommer att besöka. Seglingen blir kanon hela dagen med genuan utspirad i 4 – 12 m/s. Vi ser en skogsbrand söder om Muxia och hör helikopterna surra. Vi passerar Kap Fisterra (betyder världens ände), spanska fastlandets västligaste klippa, en sägenomspunnen plats bland sjömän. De stora havsvikarna Rio Muras, Arousa, Pontevedra och Vigo passeras med alla dess förgreningar och öar med massor av fina ankringsplatser. Man skulle kunna vara här en hel semester och upptäcka allt vad som finns här. Efter 72 nm kommer vi fram 22.00. Det har börjat mörkna och när vi rundar hamnpiren kollar vi efter någon plats att stanna för natten. En gummibåt med 2 marineros (marinakillar) frågar om vi vill ha en hamnplats och det erbjudandet tackar vi ja till. De visar oss en plats och hjälper till med förtöjningen. Jag har tidigare på dagen suttit och läst en del om Bayona. Den kan liknas med våra städer Visby eller Marstrand. När Columbus hade upptäckt världen och kom åter till Europa var det just hit till Bayona han kom inseglande 1493. I hamnen ligger en replica på ett av de tre skeppen som han seglade med. Pinta heter detta skepp, de båda andra hette Nina och Santa Maria. Vi går ombord och tittar på många kluriga lösningar som dessa skepp hade. Roder, mast, rigg, ankarspel har kluriga enkla lösningar. Efter detta tar vi och går en strandpromenad på ett par kilometer runt den gamla stadsmuren. Vi passerar flera fina klipp- och badvikar där mycket folk solar och badar. Här har vattnet blivit några grader varmare än tidigare. Bayona är en riktig semesterpärla för spanjorerna men också en hel del andra nationaliteter syns till. Gamla stadsdelen är lika mysig som i många av de andra städer och byar vi varit i (det börjar bli inflation i mysiga gränder) och har ett enormt utbud av restauranger och pubar. Vi beslutar att sova över en natt till här men lämnar marinan och lägger oss för ankar utanför. Se, där sparade man 350:-. När vi sitter och kollar in solnedgången kommer Preben inglidande med sin båt och undrar om vi kan ta putsningen av hans båt imorgon. Visst säger vi och ställer klockan tidigt för att vara iväg innan han hinner vakna.

Kap Finisterre, spanska fastlandets västligaste punkt

Vy från hamnen mot Bayonas gamla stadsmur

Per och Pintos kapten kollar läget

Kapten har hittat rodret

Snickeriverkstaden ombord på Pinto

Efter 2 och en halv vecka i Galicien och många intryck så börjar det bli dags att lämna denna bygd och vända blickarna mot Portugal. Sammanfattningsvis kan sägas att det var skönt att komma till lite mer värme fast jag trodde det skulle vara varmare. Havet går ju inte att bada i så jag får vänta ytterligare en tid. Kanske kan det bli på Algarvekusten. Spanjorerna kan ingen engelska men det går bra ändå. La Coruna var en trevlig bekantskap och för oss seglare mycket prisvärd. Vi fortsätter söderöver så vi återkommer med mer info längre fram.
Hasta la Vista!

Jan Fransson och Per Windolf