Etapp 35

Sista seglatsen med Solea

Söndagen den 8 mars, Rodney Bay. Kl 16.00 anländer Roger Andersson Stockholm till St Lucia. Han är den siste gästen på Solea för säsongen. Han skall vara med ner till Grenada under 4 veckor. Vem är nu han frågar ni er. Jo, jag träffade honom första gången på St Kitts för nästan exakt 1 år sedan. Han var med som gäst ombord på en av Svenska Kryssarklubbens eskaderbåtar som kom in samma eftermiddag som jag i hamnen i Basseterre. Jag tänkte då inte så mycket på deras båtar eftersom det var franskflaggade charterbåtar men efter en stund så stod den ene svensken efter den andre bredvid Solea på bryggan.

Roger Andersson. Soleas nye ägare.

De var ett 40 tal och de undrade hur många vi var på Solea. Jag sa att jag seglade ensam vilket höjde ögonbrynen på en del. Roger var en som visade mycket intresse för båten och stannade kvar ombord och började kolla henne i detalj. Det visade sig att han höll på med att förbereda en seglats till Stilla Havets övärld och höll på att kolla in olika båtar som kunde vara aktuella för en sådan seglats. Han hade precis fått förtidspension från sitt arbete och ville gärna ut och segla innan åldern blev för hög. Han hade tittat på större båtar som Bruce Roberts men eftersom de är stora tunga båtar blir allt stort och tungt att hantera.

Han tyckte att Solea var en lagom stor båt och mycket välutrustad och starkt byggd för att segla på haven med. Lite på skoj sa jag att allt är till salu till rätt pris. Efter 2 dagar så seglade både jag och de vidare. Sedan hörde Roger av sig och undrade om han kunde komma ner och vara med och segla på Solea någon vecka förra våren men det var svårt för honom att få till almanackan. Vi fortsatte att pratas vid lite under våren och jag fick ett bud av honom som jag inte accepterade. Sommaren gick och hösten kom. Då såg jag ett mail från Roger och han bad mig kontakta honom. Han hade kollat båtar som kunde vara aktuella för sin plan och han tyckte Solea var mycket intressant. Jag vidhöll samma pris som jag lämnat tidigare på våren och han tyckte nu att det var helt ok.

Roger och hans besiktningsman Chris

Roger undrade då när vi kunde åka ner till Solea och besikta henne och ev. komma överens om en försäljning. Jag sa att nu under hösten hade jag inte tillfälle och sedan hade jag bokat in för besökande som skulle komma under vintern men någon gång i början på mars och en månad framåt så kunde det gå bra. Så därför stod nu Roger här på bryggan med flera stora trunkar med grejer.

Under vintern när jag haft besök hemifrån har jag sagt till dem att åka lättpackade och att de skall ta med en stor tom resväska var. Under vintern har sedan Kennet, Peter, Jakob och Markus hjälpt till att ta med mina personliga tillhörigheter hem. När Barbro var här så fick hon tömma sina saker. Innan Roger kom så flyttade jag ut ur min hytt och det var bra så att när Roger kom så kunde han packa upp och installera sig där. Själv så tog jag en av platserna i salongen och nu har jag inte mycket kvar så det löste sig bra.

Chris kollar rodret

Fukthalten i glasfibern kollades

Under måndagen så kom en besiktningsman till båten. Honom hade Roger kallat in. Han bodde på St Lucia och hade mycket gott ryckte för sina kunskaper om båtar. Han ville bara göra en överblick av Solea så han visste vad det handlade om och så han kunde sätta ett pris på sitt jobb. Roger fick ett pris som han accepterade och redan nästa dag blev det sedan besiktning på land. Bredvid marinan i Rodney Bay ligger ett båtvarv och vid 11.30 fick vi tid för ett lyft. Innan på morgonen gick vi till varvets kontor och betalade för lyftet. Solea lyftes upp och först så kollades att den tunga blykölen satt fast ordentligt. Den sitter med 10 kraftiga bultar i skrovet. De sänkte sakta ner kölen på några plankor och lät båtens tyngd pressa samman skrov och köl. De 2 främsta bultarna kunde då dras ett kvarts varv medan alla övriga var dikt an.

Sedan kollades hela skrovet om det fanns fukt eller om glasfibern skiktat sig. Likaså kollades rodret i samma ärende samt dess lager. Propelleraxellagret, cutlasslagret, kollades om det fanns ev glapp samt så till sist kollades genomföringarna. Allt blev med beröm godkänt och besiktningsmannen öste beröm över Soleas gedigna konstruktion. Efter besiktningen gick vi tillbaka till bryggan på marinan.

I Marigot Bay finns tomten när det inte är jul

Resterande besiktning kunde besiktningsmannen inte göra förrän en vecka senare för han hade några besiktningar på St Martin och i Panama att göra innan dess. På onsdagen tog vi cyklarna och kollade in omgivningarna samt fyllde på förråden. På torsdagen lämnade vi marinan och gick ut och kastade ankar i Rodney Bay. Vad skönt det är att slippa ligga inne vid en brygga och kunna hoppa i och bada och sedan så svalkar vinden mer och myggen försvinner. Nu ville Roger segla lite. Han pratade om vi kunde ta och segla till Martinique och tillbaka. Men eftersom det fortfarande blåste rejält och jag hade fått rejält med vind tidigare så blev det att vi övade en slörsegling ner till Marigot Bay under fredagen. I denna mysiga vik stannade vi 2 nätter innan vi under söndagen seglade tillbaka i en stark bidevind. Så hade vi fått öva ankring, slörsegling och bidevindsegling. Måndagen blev en lugn dag i bukten samt så visade åter Roger på sin svaghet för glass och kaffe inne på marinan. De har ett fint glasscafé där men de har haft det lite lugnt nu ett par år sedan Barbro intog stället 2011.

Han är lite kort i rocken Roger så han kom på Barbros idé vid ratten

Tisdag 17 mars. Dags för stor besiktning av Solea. Chris Kessel, besiktningsmannen, hade sagt 10.00 vid båtvarvets brygga. Vi lättade ankar och gick in lite tidigare för vi ville tanka fullt med vatten i tankarna när vi ändå låg på servicebryggan. Vid 10.30 dök han upp och han påbörjade besiktningen. Började i fören och gick bakåt. Kollade allt, startade även samtliga instrument och kollade dem, kollade motorrummet och motorn, dieseltanken, vattentankar, rör, ledningar, sittbrunn och länsar m.m. Sedan kom en kille gående på kajen och sålde lunchpaket. Jag köpte då lunch till oss och vi satt i sittbrunn och hade trevligt och han var mycket nöjd med vad han sett. Solea var något helt annat än dagens ”bananer” från Tyskland och Frankrike sa han.

Riggkontroll. Med förstoringsglas kollades hela riggen

Sedan blev det riggens tur för inspektion. Han tog på sig sin livsele och jag säkrade honom medan han klättrade upp i masten. Han hade med sig ett starkt förstoringsglas och kollade alla infästningar från vanten in i masten om det fanns några tecken på sprickbildningar eller försvagningar av stagen. Samtlig belysning kollades också. Väl nere på däck fick samtliga vant och röstjärn en noga koll och han beundrade den starka infästningen mot dagens båtar. Teakdäcket fick en översyn och det fanns inget att anmärka på och nåtningen gick jag ju över på St Martin förra året för trots 25 år ålder fanns inget att anmärka på. Det är ju så att ett teakdäck kan du slita ut med att borsta och tvätta det på några år eller om man är försiktig och kollar det regelbundet och sköter det kan det fungera i 40 – 50 år. Sedan var det dags för att starta motorn och ge sig ut på en provkörning. Först testades motor och propellern. Motorn varvades upp i 3000 varv och Solea gjorde 7 knop smidigt. Fullt tillräcklig motorstyrka och propellerverkan tyckte han. Sedan hissade vi segel. Storen och genuan åkte upp och vi drog i väg i drygt 7 knop över bukten. Chris blev mycket imponerad över Soleas segelegenskaper och hur fantastiskt stadig hon var sa han. Han sa också att egentligen förordade han minst 40 – 45 fot, inte mindre för havssegling men det han sett idag och känt på segelegenskaperna så sa han att en båt behöver ju inte vara större för 2-3 personer under havsseglingar.

Besiktningsdagen slutade inne vid kaj med lite sammanfattning och sedan skulle han skicka ett skriftligt utlåtande till Roger. Det enda han påtalade var att några slangar från diskhon och handfatet borde bytas ut samt även några till självlänsen för de var av en konstruktion som han hade sett kunde orsaka läckage i andra båtar. För övrigt så tyckte han att Solea  trots sina 25 år var en mycket gedigen och välutrustad båt och i mycket bra kondition. Det var ju bra att få detta slutomdöme vilket jag både trodde och hoppades på att så var fallet. Skönt att man kunnat hålla henne i bra vigör under de 12 åren jag haft henne och en tacksam tanke till Kaj Lagerros som var förste ägaren och också byggde henne i slutet på 80-talet. Han känsla för kvalité och robusta välgjorda arbeten vilket har stått sig bra.

En av Pitons utanför Soufriere. Nästan 800 meter hög.

Efter besiktningen gick vi in till marinan och tog en plats. Sedan var det dags att fira den lyckade besiktningen. Vi var båda glada för det besked vi fått. När vi kom tillbaka till båten så bestämde vi oss för att skriva ett köpekontrakt. Vi upprättade 2 lika som vi båda skrev under. Det var tryggt att få det klart redan här för då kunde vi koncentrera oss på segling framöver istället för att bara segla ner till Grenada för att lägga upp och konservera båten för förvaring.

Tidigt vid soluppgången nästa morgon kastade vi loss för vi hade ca 60 nm denna dag framför oss ner till Cumberland Bay på St Vincent. De första 3 timmarna gick riktigt bra och Solea dansade på vågorna. Väl nere vid Pitons så lugnade sig vinden för att till slut helt försvinna. Efter att ha legat och drivit omkring i ett par timmar så bestämde vi oss för att starta motorn och gå in till Soufriere för att gå för motor hela dagen var vi inte intresserade av. Vi tog en boj strax utanför staden, satte jollen i sjön och åkte in till jollebryggan. En lokal kille ville ha 10 EC för att kolla den och det skulle han få när vi kom tillbaka och jollen var kvar och skadefri sa vi. Förr har det hänt att dessa killar fått betalt i förskott och sedan bara försvinner de och struntar i att ha koll.

Även här behövs det tillbyggnader

Vi hittade ett jättemysigt lunchställe inne på en innegård omgärdad av gamla murade väggar och som tak och skydd för solen var spända linor där klängväxter bildade ett tak. Maten var lokal och det blev rejäla portioner med fisk och lokala grytor, mycket gott och billigt. Vi gick runt till en butik och handlade lite. Väl ute på gatan kom det fram flera tiggare och ville ha pengar vilket den förste fick men sedan var det stopp. Vi någon gata längre fram stod en arg dam och skällde ursinnigt på en yngre kvinna. Troligtvis berodde det på den yngre kvinnans klädsel och ”yrke”. Kyrkan och dess park mitt i byn är en fin grön oas bland den annars rätt slitna men lite charmiga bebyggelsen. Vi återvände ner till jollen och betalade 10 EC till killen som skött sitt ”jobb” bra innan vi återvände för en natt ombord vid Pitons fötter.

Hushållsgrisen gick och bökade med ett rep om en baktass

Nästa dag så fanns det vind att segla söder ut. Inte första timmen för då låg vi i lä av ön utan fick gå för motor. Under tiden så stank omgivningen från avloppen som man släpper rätt ut här på tidig morgon innan turisterna dyker upp. Miljön här på öarna är som vanligt ett bedrövligt kapitel med orenade avlopp och dieselkraftverk som går dygnet runt och tillverkar el och allt skräp och sopor som finns överallt. Synd på en annars mycket vacker och mysig miljö. Roger fick nu vara med på sin första längre segling. Främst förundrade han sig över hur bra vindrodret fungerar. Han gillar tanken på att segla, få egen el från solpaneler och vindgenerator och kunna leva ett liv utan mycket påverkan på miljön. Det vi inte har är ett reningsverk ombord. Vi släpper avfall från toaletten ut i havet via en tank. I Sverige är det ju från och med i år förbjudet att släppa ut avföring i våra sjöar från fritidsbåtar. Denna fråga har blivit lite snedvriden tycker jag. Visst skall man inte släppa ut något nära land eller i en vik utan man gör det till havs. Någon har räknat på vad fritidsbåtarna släpper ut i havet mot vad fåglar och fiskar gör under ett år. Svaret blev att fritidsbåtarna släpper ut en miljontedel mot vad våra djur gör. När sedan det inte finns ett förbud på att kryssningsfartygen med 5000 personer ombord får släppa ut så silar som vanligt våra politiker mygg och sväljer kameler.

Instrument och tekniska prylar gillar Roger. Ibland fick jag stänga av instrumenten

och ge honom ett sjökort och kompasslinjal för att han skulle ägnade sig åt seglingen

Vi kom ner till ett molnigt Cumberland Bay på eftermiddagen. En boatboy tog en lång lina och åkte in och knöt den runt en palm sedan vi kastat i det aktre ankaret så låg vi ca 75 meter ut. På kvällen bokade vi mat hos Bennys bar på stranden. Maten var ok men inte var den som hos grannen Mamy Elma. Så nästa dag bokade vi hos henne där vi åt middag på kvällen. Jag tog samma rätt, Creol Fish med massa små rätter, som vi ätit några veckor tidigare när Jakob och Markus var med här och det smakade underbart. Vi stannade alltså ytterligare en dag här och tog det lugnt. Roger ville gå en promenad upp mot byn på eftermiddagen men innan dess så ville han provflyga sin helikopter. Det är ju så att här i Västindien så har alla lyxiga båtar en helikopter på däck. Så även nu Solea. Man kan väl minst sagt säga att Roger är glad i teknik. Med sig i sina väskor fanns en liten radiostyrd helikopter som är utrustad med en kamera. På en skärm kan han sedan se omgivningen från ovan. Han plockade ihop utrustningen men sedan fattades en kabel mellan batterier och kontrollpanel så det blev ingen flygning. Och tur var väl det för sedan kom han på att han inte hade omprogrammerat helikoptern för i den finns det en gps som när batteriet börjar bli dåligt så flyger den tillbaka till en inprogrammerad position. Nu var denna position Stockholm. Så den hade väl givit sig iväg ut över Atlanten när den känt sig trött och landat där bland böljorna.

Som tur var fick han inte igång sin Helikopter

Lördag blev det så seglats tillbaka till Bequia. En kortare sträcka på 18 nm. Först svaga vindar i lä av ön som sedan ökade kraftigt i sundet som vanligt mellan St Vincent och Bequia. Några katamaraner åkte sin vanliga berg o dalbana upp och ner på vågorna. Den enda fördelen med dessa är dess stora boendeutrymmen om man är många. Annars är segelegenskaperna bedrövliga. En segelbåt lutar ned av vinden och plöjer mjukt genom vågorna medan katamaranerna står hela tiden rakt upp och fören åker upp och ner hela tiden. Ser inte bekvämt ut. Chris, besiktningsmannen, nämnde också att riggarna på katamaraner inte blir många år. Detta beroende på att de är stumma för skrovet ”fjädrar” ju inte ner som en segelbåt i vinden.

Vi svängde upp i Admiral Bay och följde norra stranden utmed byn Hamilton tills vi hittade en bra plats att kasta ankaret överbord. Jollen sjösattes och vi åkte in till Immigration för att få våra pass stämplade. De hade lunchstängt men efter en stunds väntan öppnade de och stämplarna kom fram. Sedan fick man betala 35 EC i övertidstillägg för det var helgdagsafton. Vi kastade våra sopor i containern bakom marknadsplatsen innan vi gick till Marias för att äta middag. Vi handlade lite och åkte ut med detta till båten innan Roger ville ha glass och kaffe som intogs på Gingerbread på södra strandpromenaden. Sedan följde 2 lugna dagar då vi inte gjorde någonting.

Nybakad sockerkaka firade vi med

 På måndagen fick jag bekräftat att betalningen för Solea fanns på mitt konto. Jag meddelade det till Barbro och hon fick nu det besked som hon sett fram emot i många år: Solea såld = nu skall vi bygga ny villa! Jag skrev ett kvitto på att pengarna betalats. Sedan tog vi kort på köpekontraktet och kvittot och sände det med en ansökan om ny registrering till Svenska Kryssarklubben. Roger behövde nämligen ett internationellt certifikat på att det nu är han som är ägare till Solea. Försäkringsbolaget Pantaenius fick också ett mail om ägarbytet. Post och telestyrelsen fick ett mail om att VHFen, Ebirpen och AISen behövde få ett nytt namn på tillståndet. Det är en del saker som behöver ändras på. Men vad smidigt det är med mail. Sedan har vi också skrivare ombord vilket är perfekt då vi kunde få nya kopior på ägarbytet tillbaka.

Kitesurfare trivs bra här med vinden bakom revet

På tisdagen fick vi sedan en mycket fin seglats ner till Tobago Keys i lugna 6-8 m/s. Fin slörsegling med vindrodret som styrde hela vägen. Roger har en hel del att lära om segling. Detta är hans första egna båt. Han har varit med vänner mycket och seglat samt följt med på olika seglingar med Kryssarklubben. Nu är det ju en helt annan sak att följa med ombord och en annan har ansvaret till att man själv är kapten och skall ta ansvar för att allt fungerar. Under dessa veckor har jag mer och mer släppt över ansvaret och försöker bara vara en tomte som sitter och kontrollerar att nye kaptenen gör rätt. I teorin har Roger mycket kunskap och i intygsboken finns det mycket stämplar. Nu är verkligheten en annan och det är praktik som behövs i massor. Teori är bra men praktik och erfarenhet under många år måste till. Skola är bra men ute i förvärvslivet är det verkligheten som gäller. Roger är ingen storvuxen man med muskler och råstyrka så han behöver nog en del tid på gymmet för att orka dra i tampar och stå emot krafterna i en hård kuling.

Fin underhållning bjöds vi på

Ute i Tobago Keys var det nu relativt lugnt några dagar.  Den sista månaden har ju varit riktigt blåsig och då brukar inte många båtar ligga här för ankar bakom revet. Jag hade tänkt gå ut hit med Jakob och Markus men det var inte att tänka på i den vilda blåst som var då. Nu var vi här 2 nätter och kände friheten att ligga bakom ett av de få rev som finns här i Västindien. Roger kommer sedan ute i Stilla Havet att få göra detta regelbundet för där är det ju i huvudsak ankring bakom rev i atoller som gäller. Det enda intermessot som hände var att jag fick bli lite arg på en tysk som kom och ankrade alldeles för nära. Jag hojtade på honom att han skulle ta upp ankaret igen och flytta sig men han var lite oäven till detta innan jag fick hans övriga besättning med på noterna och även några boatboys kom och sa att han måste flytta på sig. En del har svårt att erkänna att de gjort något galet.

Tshirtman, Sydney Dallas, han med 11 barn som han har med 7 olika fruar kom som vanligt och hälsade på. Vi har funnit varandra under dessa 5 år. Han har alltid ett stort garv när han kommer. Han brukar förtöja sin båt vid Soleas sida några timmar och ta en rast och prata om livet. Jag frågade honom varför 7 olika fruar och 11 barn. Jo förstår du, kvinnorna här är nog inte som era kvinnor. Här säger de aldrig nej. Varför får man svar på 9 månader senare när de vill ha pengar till underhåll. Du förstår att jag måste jobba hårt för jag har mycket utgifter sa han och log ett brett leende. Jag skulle vilja ha det som ni har sa han, köpa en båt och segla iväg. Nu är jag 52 år så när jag blir 60 skall jag sikta på det sa han men i samma mening så nämnde han att han skulle gifta sig med en kvinna snart. Den han har sista barnet med. Hon är fransyska och lite hispig men hon är helt ok sa han. Jag tänkte att det är nog en kvinna som hon som du behöver och kan hålla koll på Union Islands ”Don Juan”. Vi hjälpte honom i alla fall med understöden för vi köpte 4 Tshirt av honom och han tackade för affären innan han gled iväg för att få in mer pengar till sina underhåll. Skön lirare.

Västindiens Don Juan nr 1

Nu var starkare vindar på gång igen. Vi tog upp ankaret torsdag förmiddag och gled iväg med genuan utrullad till Chatham Bay på Union Islands västra sida. Denna bukt är smidig att komma in i och ligger bra skyddad för vågorna på havet. Enda nackdelen här är att de relativt höga höjderna runt bukten skapar fallvindar som kommer nertjutande och rycker i ankarkättingen. Det gäller att hitta en bra ankringsplats och inte för nära någon annan för man kan snurra hela varvet runt. Nu fick vi inte ordentligt fäste för ankaret förrän på 3:e försöket. Första försöket så hamnade det bland växtlighet på botten och då gräver det inte ner sig utan glider uppe på växterna. Vid 2:a försöket så hittade vi en sandyta men jag tyckte vi kom för nära en annan båt så vi gick en bit bort där vi hittade en ny öppning på sand och då grävde ankaret ner sig riktigt bra. När ankaret tagit så brukar man köra sakta back för att sedan öka till full back några sekunder. Ligger man då still så är det tecken på att ankaret försvunnit ner i sanden. Sedan skall minst 5 ggr djupet med kätting ut. Det är sedan kättingen som är gummisnodden som gör att man ligger mjukt. När en vindby träffar båten så åker båten bakåt och en del av kättingen sträcks upp och lämnar botten. När vinden släpper faller kättingen ner och båten ligger mjukt och bra, inga hårda ryck som kan få ankaret att släppa.

Här tillbringade Roger mesta delen av sina veckor ombord i sitt favoritplagg,

de blå kalsongerna

Här i bukten finns ingen kontakt med omvärlden via telefoni eller dator så vi tog en utflykt upp på en höjd där vi fick kontakt med omvärlden. Väl tillbaka på stranden tog vi en matbit på en strandservering. Här gjorde vi generalfelet att beställa mat utan att de har en matsedel som visar priserna. När vi fick notan var den på 225:- sek för lite ris och en fiskbit med lite sallad per person. 4 ggr så dyrt som för godare mat på Grenada Yacht Club i St Georges. Jag vet ju om detta men gick i fällan igen. Alltid ha koll på priset innan beställning är det som gäller!   

Natten blev en blåsig historia. Vinden tjöt och Solea virvlade runt i byarna. Några häftiga regn kom också. Innan vi la oss satte vi på ankarvakten som varnar om vi draggar när vi sover samt så tog vi ner kapellet över sittbrunnen så det inte skulle skadas i blåsten. När vi vaknade upp morgonen därpå sken solen och vindarna var beskedliga. Vi tog fram cyklarna och tog med oss dem i jollen in till stranden. Där finns en liten dålig väg upp till krönet av höjden där sedan en fin betongväg finns som leder ner mot Ashton och Clifton på andra sidan ön. Vårt mål var flygplatsen för att stämpla ut oss från St Vincent. Som vanligt hade en av tullmännen vaknat på fel sida och var arg på alla som kom med sina papper och hittade fel överallt. När jag fick mina papper att fylla i så bad jag om utresepappren. Jag fick naturligtvis inresepappren och det ändrade jag själv innan han fick tillbaka dem för att trycka sina stämplar. Naturligtvis blev han irriterad att jag tagit ett eget insiativ. Han skulle ha ändrat på det. Jag nickade och höll med för jag ville inte reta upp honom mer för i pappren fanns motsägande uppgifter som jag fyllt i. På våra inresepapper till St Vincent stod jag som ägare och båten hade ett reg.nr. Nu stod Roger som ägare med ett annat reg.nr. Vi hade naturligtvis med oss kopior på köpekontrakt osv men hade han sett detta hade det troligtvis blivit en hiskelig utredning och vi hade nog begått brott som motsvarade flera års fängelse.

Glada och lättade lämnade vi området fortare än kvickt. Klockan 16 skulle vi lämna St Vincent skrev han. Nu var vi hungriga och åkte ner till strandpromenaden där man ser ut över alla båtar som ligger på svaj eller boj. Här malde vi i oss en rejäl pizza eller åtminstone jag för Roger orkade bara halva sin och tog resten med sig i en påse. Glass till efterrätt orkade han dock. Efter att ha handlat lite började cyklandet tillbaka till båten. Några branta backar fick vi gå med cyklarna men det gjorde inget för utsikten på denna väg är magnifik då man ser ön Mayreau i norr och Tobago Cays med reven i NO.

Glass får alltid rum. En frys ombord blir det säkert.

Så kom vi fram till sista branta vägen ner till stranden där vi hade jollen. Det är bäst att vi går ner sa Roger men jag tänkte rulla sakta ner. Vi kollade på Rogers cykel vilket handtag som bromsade bak- respektive framhjul sedan rullade jag på. Redan efter 5 meter var det nått som var galet och efter 10 meter så låste jag framhjulet och gjorde en kullerbytta framåt över styret och landade på ryggen och fortsatte att rulla runt några varv. Försiktigt började jag känna om allt var helt och det verkade det vara. Höger handflata, armbåge och knä hade fått rejäla skrapmärken men ryggen hade klarat sig tack vare att jag hade ryggsäcken på mig med bröd, ägg, bananer och tomater. Jag gick upp och hämtade cykeln och hoppade upp igen och fortsatte neråt. Nu var det så att på min cykel var bromsarna monterade motsatt mot Rogers. När jag tänkte bromsa bakhjulet bromsade jag framhjulet, därför blev det detta cirkusnummer. På vägen ner började det bulta mer och mer i knäet och väl nere på stranden satte vi oss vid ett ”strandcafé”. Jag tvättade rent såren från grus och smuts och jag fick vara glad att det gått bra.

För akterankare och lina runt en palm i Cumberland Bay

Nu struntade vi i att ge oss iväg klockan 16 på grund av skadeläget utan vi stannade en natt till och gjorde oss säkert skyldiga till ett par års fängelse ytterligare. Natten blev ganska regnig och på morgonen regnade och blåste det rejält. Vi väntade ut det värsta och vid halv elva seglade vi iväg de 10 nm ner till Tyrrell Bay på Carriacou som är tullstället här för infart till Grenada. På överfarten kom ett otroligt regnväder och blåsten var uppe vid 16 m/s och sikten nästan obefintlig under en kvart. Då är det bra att ha lite instrument att kolla på så man åker åt rätt håll. I Tyrell Bay gick ankringen lätt trots att det blåste kuling. Bukten är stor och stora ytor har sand och djupet är mellan 4-8 meter. Perfekta förhållanden att ankra.

Så var det att hoppa i jollen igen och in till tullen. Nu var det första gången som Roger fick fylla i dessa handlingar. Tulltjänstemannen frågade som de alltid gör här hur lång tid vi hade haft att göra från förra hamnen och vi sa sanningsenligt 3 timmar. Naturligtvis såg han inte att vi skulle lämnat förra hamnen kl 16 dagen innan. Nu slapp vi några års fängelse igen. Söndagen blev en lugn vacker dag i bukten där Roger övade sig på olika färdigheter med Solea och skrev listor på vad som finns i de olika utrymmena. Så var det dags för sista seglatsen till Grenada. Måndag morgon vid solens uppgång var det också dags för Soleas besättning att gå upp. Ankaret togs upp och storen hissades i bukten innan vi gled ut ur Tyrrel Bay. Vi var 5 båtar som hade samma idé denna morgon. Kul med lite sällskap på havet. Strax söder om ön åkte ytterligare ett rev ut i storen och genuan rullades ut nästan helt. Så fick vi en härlig slör de sista 30 nm. Som vanligt lite stiltje innan sista udden in mot St Georges. Inga kryssningsfartyg inne för dagen, kryssningspiren låg tom. Vid infarten in mot Prickley Bay Marina packades storen ner och genuan rullades in, fendrar på och linor förbereddes. Marinan ropades upp på kanal 14 och vi var välkomna in. Som vanligt här möttes vi av trevlig personal och man fick ett ”Welcome Captain”.

Kate och Janne stod helt plötsligt på bryggan och skrattade en kväll. Sedan hade vi

trevligt tillsammans ett par kvällar

Vy från deras otroligt trevliga Malö 40

Nu hade ju Solea en ny kapten som för första gången fick skriva in båten på denna marinan. Det lär nog bli många gånger till. Sedan gick jag ut till vägen och fångade en buss ut till flygplatsen. Barbro undrade om jag inte kunde komma hem till påsk och jag visste att det gick ett plan på torsdagen. Jag har annars bokat måndagen efter påsk. Nu fanns tyvärr inte en enda plats ledig så måndagens flyg låg fast. Jag åkte tillbaka och hittade Roger i restaurangen med….. just de: kaffe och glass.

Jag visade Roger under ett par dagar vad som fanns av intresse runt lagunen med butiker, matställen och olika personer som kan vara bra att känna till. På onsdagen släppte vi förtöjningarna och seglade ner till Prickley Bay på sydkusten. Hit till denna vik blev min sista seglats med Solea. En bra plats hittades utanför marinan där vi fick bra fäste för ankaret. Det var nu ganska exakt 4 år sedan Barbro och jag gled in här i viken i påsktid 2011 för första gången. Sedan har det blivit många fina dagar här. Viken är mycket trevlig med bra ankring och bra förbindelse med öns service. Mysig underhållning och musik från scenen på marinan på kvällarna rullar ut över vattnet och man sitter och myser i sittbrunn. På fredagskvällen bokade vi bord tillsammans med Kate och Janne på Solit för att vara med på veckans höjdare i marinan med steelband underhållning och denna kväll var också ett av öns absolut bästa band: Soul Deep, på scenen och en magisk känsla spred sig i kroppen.

Så var det dags för den gamle kaptenen att göra sista seglatsen till Prickley Bay

Var det nu sista gången man satt här och verkligen njöt av underbar musik, god mat, trevliga människor, ljumma vindar och en fullmåne som lyste upp hela viken. Nostalgiskt tänkte man tillbaka på 12 underbara år med Solea. Från att jag 1998 under ett anförande på båtmässan i Älvsjö fick klart för mig att en Overseas 35 var en trygg båt på haven till att det tog 5 år att finna henne. Sedan följde 7 år att lära känna henne och bli trygg med henne samt utrusta henne för en längre seglats som man en dag hoppades på. Sommaren 2010 kom så det stora språnget att lämna skogen på småländska höglandet till att ge sig ut i världen. Så under nu dessa 5 år har Solea visat sina bästa sidor hela tiden. Stark, trygg och pålitlig. Inte en sak eller funktion har gått sönder eller slutat fungera. Det är nu med mycket starka känslor jag lämnar över henne till en annan kapten. Vi har haft det underbart tillsammans och vi har fått uppleva underbara seglatser tillsammans. Jag kommer aldrig att glömma dig!

TACK SOLEA!

Sista bilden på Solea

Nytt namn blir det snart på henne

Tack alla ni som följt denna sida under dessa år samt mail som ni skickat. Alltid roligt att få kontakter när man är ute. Nu blir det Småland och husbygge som gäller de närmsta åren. Segla lugnt. Kom gärna förbi Målsånna om ni är ute på resa. Gäststuga finns.

Jan Fransson

Prickley Bay, Grenada

20150405