Etapp 34.

Jakob och Markus på besök

Denna segelsäsong så har jag besök hela tiden. Det är bara någon dag mellan besöken. Ibland är det skönt att vara ensam någon vecka men roligast är det alltid när besök kommer. Nu åkte Barbro hem den 19/2 och den 21/2 landar Jakob och Markus. Jakob var här tillsammans med Petra för 2 år sedan medan Markus inte varit här sedan han åkte hem efter att ha varit med över Atlanten i okt-dec 2010. Kul att få visa honom öarna och livet här.

Efter att som vanligt tvättat och städat i mellandagen samt fyllt på i förråden blev det lördag em och dags att åka ut till flygplatsen och möta upp. Killarna hade hittat ett annat flyg än det jag brukar ta. De flög lördag morgon 6.50 med Lufthansa till Frankfurt. Bara 1 timmas tid till byte till Condor som sedan flög direkt till Grenada. Landar sedan 14.45 på em. Smidigt. Nu var de ganska trötta för tidskillnaden på 5 timmar samt att de inte sovit mer än några timmar natten innan då de träffade Barbro hos Petra. Barbro hade ju så klart mycket att berätta om så timmen blev sen innan de sov några timmar innan avresan.

En kall Carib smakar bra i värmen

Efter att ha installerat sig på Solea gick vi ut och tog en pizza innan det var dags att sova. Markus hade stora svårigheter att hålla sig vaken vid bordet innan pizzan kom och somnade nästan mellan varje tugga. Den pojken har alltid haft lätt att sova var som helst.

Söndagen fick bli en vilodag på stranden. Var sin solsäng under ett träd passade bra. Jag hade funderat på att gå till en kyrka men nu blev det så att kyrkan kom till oss. Plötsligt när man låg där i sin slummer började man sjunga sånger. En skara på ca 40 pers hade samlats under trädet bredvid och sjöng sånger med inlevelse och skön rytm. De var finklädda, små som vuxna. De kom från Grenada Baptist Church en kyrka som jag brukat gå till några gånger. Nu firade de en dophögtid. 5 st personer döptes. Pastorn stod en bit ut i vattnet och dopkandidaterna kom ut till honom en efter en. Efter dopen samlades man under träden och sjöng och flera personer talade. Några små barn blev trötta i benen och kom och satte sig hos Jakob på hans solsäng. En härlig upplevelse mitt bland turister på en välbesökt strand.

En händelse som inträffade under dessa veckor var ju VM i skidor i Falun. Vi är alla 3 mycket sportintresserade och just skidor är trevligt att följa. Både Jakob och Markus har åkt Vasaloppet och drar ibland ut på repor på 3-4 mil. Som jag sagt innan så visar inte svt play någon sport utomlands utan vi löste det så att Erik Bårring hade hittat en sida på internet: sportstream.tv och via den kunde vi sedan följa de olika loppen.  Efter att ytterligare handlat på måndagen och Kalla tagit guld på tisdagen och killarna upptäckt omgivningarna så måste vi ju ut och segla.

Äntligen till sjöss

Det som inte var så bra var att väderprognoserna för en tid framåt talade om starka NO vindar, rätt i nosen alltså. Under de veckor Barbro varit här så hade vindarna varit perfekta för segling norrut med SO vindar. Solit med Janne och Kate hade fått en drömseglats upp till St Lucia. Nu hade vi det också som mål. Onsdag 25/2 lämnade vi Grenada efter att ha klarerat ut. Vi startade vid 10 tiden och målet var Chatham Bay på Union Islands västkust. Till att börja med var det lugna vindar i lä av Grenada och seglingen var bekväm. Som vanligt vid norra spetsen så ökade vinden rejält och vågorna byggdes upp i den starka vinden. Vinden tryckte på i 10-13 m/s och vågorna ville också trycka ut oss i Karibiska sjön. Det var bara att starta motorn för att kunna hålla kursen och farten för att komma fram till Chatham Bay 40 sjömil från starten innan solen gick ner. 8 nm innan målet ligger Tyrell Bay som är en bra ankringsvik som var ett alternativ. Kl 16 var vi i jämnhöjd med Tyrrel Bay men vi hade nu bra kurs och vi kom fram till Chatham Bay precis vid solnedgången kl 18.15. Samtidigt kom också Ellinor in och vi ankrade samtidigt. De hade startat vid 12 tiden men gått mycket för motor.

Skönt med ett bad i kristallklart vatten i Chatham Bay

Chatham Bay är en bukt ute på landet och det finns bara några små enkla restauranger på stranden. Här finns ingen tull och immigration så vi valde att inte gå iland på kvällen för nu var vi i St Vincent och Grenadinerna. Runt bukten ligger ganska höga höjder och fallvindarna är många till antalet och de kommer ofta nertjutande och vrider runt båtarna. Men alla båtar låg kvar på morgonen utom en katamaran som hade draggat 200 meter under natten. Vi kunde glädja oss med att Johan Olsson tagit guld i Falun också. Barbro höll oss underrättade via sms. Vi satt på kvällen och njöt av den makalösa stjärnhimlen samtidigt som vi åt av den grillade maten och njöt av att vara i trygg hamn när vågorna rullade förbi udden några hundra meter bort i väster.

Nästa dag var målet Bequia 30 nm bort. Vinden och vågorna pumpade fortfarande på från NO och det blev motorsegling hela vägen i kulingvindar. Inte alls njutbart. Jag tycker inte om när man skall pressa sig fram mot sjö och vind. Hellre ligga still och vänta på rätt väder och njuta av seglingen men synd om Jakob och Markus som inte skulle få se så mycket i så fall. Några båtar som vi seglade med såg vi vände innan Bequia och vände tillbaka mot Canuan. Den sista biten in mot Bequia när man kommer söder ifrån är längs med Drakryggen. Så kallas den kedja av höjder som man följer på nordsidan in mot Admiral Bay. Nu var den extra jobbig för här måste man ta ner seglen för vinden är precis i nosen och sedan kämpa sig mot den starka strömmen som löper längs med bergsryggen med motorn. Efter 45 minuters kämpande var vi glada att motorn går som en klocka och vi tog en boj istället för att kasta ankar. Bojar skall man vara skeptisk till för de kan vara mycket dåliga. Nu hoppade Markus i och kollade linorna och kättingen och de såg bra ut.

Skönt med bad när värmen också finns i vattnet

Att man inte skall lite på dessa bojar fick vi se ett par dagar senare. Vi satt inne i båten och hörde rop från land. Jakob tittade ut och då såg han att en båt kom drivande med en lös lina. Båten som var i 30 fots klassen hade slitit sig från sin boj på något sätt och drev herrelöst iväg bland de andra båtarna. Båten som låg 40 meter norr om oss hamnade i dess väg och fören på den drivande båten hakade i mantåget och som tur var blev det inga synliga skador. En liten gummibåt försökte puffa på båten men så kom en större båt med 2 lokala killar ut från stranden och de tog och bogserade den till en ny boj och knöt fast den där. Tur att det var på dagen då folk var vakna. Hade det varit på natten hade den i bästa fall missat ankarliggarna och försvunnit ut i karibiska sjön och landat i Panama 1000 nm bort ett par månader senare.

På eftermiddagen när vi kommit fram skulle vi in till stan Port Elisabeth men då startade inte jollemotorn. Ett läckage från förgasaren såg jag. Bensinen rann ut därifrån. Jakob som är stark och vältränad fick ta tag i årorna och ro oss iland. Vi gick in till stan och jag frågade efter en utombordsjollemekaniker och jag hittade en några kvarter in bland träkåkarna bakom en liten skola. Han lovade att fixa motorn under fredag förmiddag. Jag skulle vara med den där kl 8.30 nästa dag. Vi fortsatte genom den ganska pitoreska hamngatan ner till strandpromenaden på sydsidan av bukten. Glassbaren på Gingerbread fick bli målet. Här fick vi veta att damerna tagit silver i stafetten. Jakob men särskilt Markus njöt av att vara här och Bequia är mycket mysigt om än lite turistigt och priserna är betydligt högre här. På kvällen så fick grillen på pulpiten tjänstgöra igen. Mysigt och gott är det alltid att sitta i sittbrunnen och njuta på kvällarna.

Skid-VM i Falun kollas in

På fredag morgon skulle jollemotorn in på service och vi hade hittat ett fint matställe, Marias, som serverade frukost och hade bra wifi. Jag stod på däcket på Solea och funderade hur vi enklast skulle ta oss iland med motor och datorer när en taxibåt kom förbi. Jag viftade med armarna och han vände om och kom upp jämsides. Han ville ha 15 EC för att bogsera in oss till staden och det var inget att tveka på. Vi tog jollen på släp och kom in till bryggan vid marknadsplatsen. Här låste vi fast jollen, jag gick med motorn till servicekillen och grabbarna till Marias. Servicekillen ville ha 2 timmar på sig och det passade bra för herrarnas stafett skulle vara slut då också. Sverige blev 2:a. Efter att ha hämtat motorn och startat spann den sedan som en katt. Vi åkte ut till Solea på redden och hämtade badkläder. Sedan tillbringade vi resten av dagen på Princess Margrets beach. En riktigt fin badstrand en bit ut på sydsidan av bukten. På kvällen blev det sedan middag ombord. Grabbarna är jätteduktiga på att fixa käk som smakar bra.

Mycket frukt blir det om dagarna

På lördag morgon fick åter Marias besök av oss för att kolla Kalla på tremilen. Hon blev 3:a. Denna dag gjorde grabbarna en utflykt ner till det svenskägda hotellet Bequia beach hotel som ligger på sydkusten. Jag skjutsade in dem till staden och så promenerade de iväg. Först är det uppför några kilometer innan man kommer upp till ett backkrön där man har en mycket vacker utsikt ner över Bequias sydsida. Här på krönet ligger lägligt placerat en bar och de tog var sin kall öl innan de gick ner till hotellet och hade en underbar dag där på stranden och käkade god mat på dess restaurang. Sen eftermiddag fick jag ta jollen och hämta dem på Margrets beach igen. Under dagen hade jag varit på Solea och suttit och skrivit.

Så var det söndag och avslutningsdag med 5 milen i Falun. När vi kom in till Marias så hade de ingen ström där. Då gick vi ut på strandpromenaden och vi tog så frukost på Gingerbread och kollade hur Johan Olsson kämpade på och blev 3:a. På eftermiddagen efter lite vila på Solea så tog grabbarna på sig joggingskorna och gav sig ut och sprang österut på ön bort mot dalgången där det finns lite gårdar och man kan se djur beta. Det är inte ofta man ser det annars på dessa öar. När de kom tillbaka stod de och visslade på stranden i byn Hamilton som ligger på Admiral Bays norra sida så jag tog jollen in och hämtade dem.

Avkoppling i sittbrunn på Bequia

På måndagen var det dags att släppa bojen på Bequia och dra vidare. Måndagen och tisdagen såg ut att bli lite lugnare vindar på vägen upp till St Lucia. Första etappen upp till Cumberland Bay på St Vincents västra sida var inga som helst problem. Som vanligt starka vindar i sundet mellan Bequia och St Vincent men vi hade den rakt in på styrbords sida så vi fick en bra fart på Solea. En större båt kom upp bakom oss men tävlingsgubben vaknade till så vi lät seglen pressa fram Solea i bra fart så de kom inte om utan till sist när vi kom upp i lite lä på västsidan av St Vincent så startade den andra båten sin motor och kom sedan till sist om. Dagens segling var bara 18 nm och vi fick också starta motorn de sista sjömilen.

Innan Cumberland la sig vinden och killarna ville fram snabbare

Som brukligt här vid Cumberland Bay så ligger det boatboys ute vid mynningen av bukten redo att ”anfalla” segelbåtar som kommer förbi. De kommer upp och övertalar en om att komma in i bukten och lägga sig här för natten. Här är de till stor nytta för att friankra går inte för bukten är för djup så det får bli ett akterankare och sedan en lång lina in runt en palm som båtkillen tar in och knyter runt en palm på stranden. Sedan kommer han tillbaka och vill ha lite pengar för sitt arbete. Sedan kommer också en svärm med andra på olika flytetyg som vill bjuda in till sin ”restaurang” på stranden eller sälja frukt eller lite handarbeten eller vill ordna en rundtur på ön bl.a. Här är det aktiv försäljning som gäller.

Cumberland Bay

Till klockan 16.00 bestämde vi med vår boatboy att han skulle komma med sin båt och köra oss till Wallilabo några km bort så att vi kunde klarera ut från St Vincent och sedan segla iväg tidigt på morgonen därpå. Tider är ju inte så viktigt tycker dessa som bor här men kl 18 stänger tullen och när klockan var 16.30 började jag känna mig lite nervös så vi försökte få kontakt med honom. Efter att han sett att vi vinkade kom han så fram men han hade bara en liten ombyggd jolle och inte en större båt som han lovat. Nu kunde inte grabbarna följa med utan det blev bara jag som fick rum. Sedan bar det av för fulla muggar i ett vilt hoppande på vågorna. Jag kände hur diskbråcken trycktes samman när vi landade efter varje flygtur. Jag satt och tittade på den hemgjorda båtkonstruktionen och bara väntade på att skrovet som bestod av en glasfiberbotten med förhöjda fribord av masonit skulle dela sig.

Fram kom vi som tur var men när jag kom fram till tulldörren var den låst!! Hade de gått hem tidigare? Jag frågade en annan seglare som gick där och då sa han att det är öppet mellan 16.30 och 18.00. Efter lite väntan så kom en man vid 17 tiden och låste upp och så kunde vi få våra papper klara. Sedan blev det samma flygtur tillbaka. Omskakad men glad att vi var redo att segla iväg morgonen därpå steg jag ombord på trygga Solea.

Till och med gubben tog ett bad när han simmade in och beställde bord till kvällen

Till klockan 19.00 hade vi bokat middag hos mamy Elsa inne på stranden. Jag har valt hennes ställe tidigare och hon är mycket duktig på att få till goda rätter. Hon har också en stor odling bakom sin restaurang bland palmerna där hon odlar grönsaker. En kreolsk middag på Kingfish blev det och många olika skålar med lokala grönsaker som smakade förträffligt. Vi var de enda gästerna denna kväll förutom en lokal filur som kom och gick. Han rökte också på av något hemodlat kunde vi känna av lukten. Sedan drog vi ut oss med jollen längs linan och somnade in mätta och belåtna.

Kl 5.15 ringde klockan för vi ville äta frukost och göra oss klara så vi kunde starta vid soluppgången någon timme senare. Vid 6 tiden började flera båtar att starta upp och inom 15 -20 minuter var vi 7 – 8 stycken som kastade loss. Vi hade gjort upp med Elsas man att han skulle lossa vår förtöjning runt palmen vid 6.15 och han hade inte försovit sig utan det gick bra.

Ett pärlband av båtar hade kollat på vädret som lovat att det skulle bli en ganska frisk vind men från ost så utsikterna för dagen var ok. Först var det ganska lugna vindar men de ökade strax. När vi sedan kom i jämnhöjd med norra spetsen så brakade det loss. Som vanligt så är det en stark accelerationsvind här pga det höga berget inne på land. Därtill så kom det ett mörkt moln som gjorde att vinden pressades samman ytterligare så helt plötsligt hade vi runt 19 m/s. Jag hade startat med 2 rev i storen och först tyckte jag det var lite fegt men nu var jag glad att segelsättningen var rätt. Genuan fick rullas in för att inte ta över styrningen. Under 10-15 minuter fick vi hjälpas åt alla 3 i den starka vinden och vågor på upp till 5 meter som kom rullande. När vi kom ut en bit blev det lite lugnare men ostlig vind 7 – 10 m/s kom inte på hela dagen som utlovat. 10 – 15 m/s från NO blev det och i och med det var vi tvungna att starta motorn och motorsegla hela dagen för att kunna hålla kursen mot St Vincent. Vi hade förberett mat för dagen som tur var så vi kunde hålla oss mätta för stå vid spisen och fixa är inte tillrådligt i stark bidevind med höga vågor.

Sånt här är inte kul att möta

Frampå dagen kunde vi börja urskilja de 2 sockertopparna Pitons på St Lucia. De är ett av karibiens mest kända landmärken. Vi önskade komma upp i lä av ön men vi var utpressade av vinden ca 10 nm så sjön höll i sig. Nu vred dock vind mot SO så nu kunde vi motorsegla med kurs rakt in mot ön. Vi såg flera stora flyg komma in över våra huvuden och gå in för landning på internationella flygplatsen på sydspetsen. Vi siktade på att komma fram till Marigot Bay innan mörkret skulle falla men nu gick seglingen jättebra med motorns hjälp. Vi bara flög upp längs kusten.

Så helt plötsligt stannar motorn. Först trodde jag någon kommit åt gasreglaget men vi tittade alla på varandra förundrande. Var det dieseltorka eller något fel på motorn. Jag stängde av tändningen och skuttade ner i båten, lyfte på madrassen i min sovkabin, tog bort en lucka och lyste på nivåröret vid tanken. Tomt. Skönt att det var det som var orsaken. Vi skickade ut mer segel och Markus fick nu segla medan Jakob och jag började ta fram en 20 liters dunk med reservdiesel. Tillsammans kunde vi hälla ner dess innehåll i tanken och sedan fick Jakob pumpa fram diesel medan jag luftade motorn. Som tur var så hade jag tidigare på säsongen kopplat på en starkare pump för den ordinarie pumpen för detta ändamål är för liten. Nu fungerade det jättesmidigt och motorn startade på andra försöket.

Är det lugnt väder kan man koppla av med en bok….

eller utan bok

Vågorna hade nu lagt sig och vi seglade på i 5-6 knop. Strax efter 16 så var vi i jämnhöjd med Marigot Bay men vi beslöt att fortsätta de 9 nm ytterligare till Rodney Bay. Nästa dag skulle det bli motigare vind igen så det var lika bra att knalla på. När vi kom till den stora bukten och styrde in så startade jag motorn. Den startade lite segt men sedan stannade den.  Jag tänkte att det är nog bara ytterligare lite luft så jag försökte igen och nu så spann den igång. Vi tog ner seglen och gick upp mot kanalen som leder in till marinan som ligger mycket skyddad en bit in. Väl inne ropade jag upp marinan och en hamnsnubbe svarade att ta en ledig plats på brygga E. Solen hade precis gått ner så när vi lagt till och gjort klart förtöjningarna var det mörkt. Skönt att vara i hamn efter 60 nm i hård sjö och vind.

Så följde 2 dagar där det mestadels tvättades kläder och båten fick sig en rejäl tvätt för den var saltdränkt efter dessa dagars segling med ständigt överbrytande vågor och vind som duschade både oss och Solea. Det vaxades och det rostfria polerades. När Solea är mår bra så mår också skepparen det. Jag hade tyckt synd om henne dessa dagar då hon fick kämpa hårt för att ta oss hit. Men som vanligt så går det att lita på henne.

Fikarast i Marigot Bay

Grabbarna testade nya löparrundor i omgivningarna och de fick gå och handla och fylla på i förråden. En dag tog de lokalbussen ner till huvudstaden Castries samt till den lokala flygplatsen strax norr om staden för att boka flyg ner till Grenada där deras flyg hem startade på lördag em. På fredagen hyrde jag en bil för jag tyckte grabbarna hade kämpat på bra. Här på ön har de världsrekord i pris att hyra bil, 1500:- sek/dag.  Det hade ju inte varit någon skön slörsegling de kommit till. St Lucia är en av de vackraste öarna och mycket värd att se. Först åkte vi ner till Marigot Bay för jag ville visa dem denna mysiga vik där båtar kan komma in och få skydd. Vi satte oss på ett café vid marinan och beställde kaffe och glass. Så kände Jakob igen ett par som satt vid bordet bredvid. Det var gamla jobbarkompisar sedan hans Teliatid från Örebro som satt där. Paret i dryga 20 årsåldern hade varit ute i 5 veckor och bl.a i Rio de Janeiro, Florida och nu här. De skulle åka hem om ett par dagar. Vi frågade om de ville hänga på för vi hade plats för 2 till i bilen och det ville de gärna.

Jakob tillsammans med f.d jobbarkompisar från Telia

Vi körde söderut längs den mycket vackra västkusten. Det är en mycket slingrig väg som hela tiden klättrar upp och ner för alla dalgångar den passerar. Flera byar och fiskelägen som inte turisterna stannar till på passeras innan man kommer fram till en vägkrök där alla bromsar in. En vidunderlig utsikt över Pitons och staden Soufriere vid dess fot breder ut sig. Vi stannar alla och fotar. Sedan har vi som mål att komma ner till en strand på sydostsidan öster om staden Vieux Fort för Markus vill kolla på Kitesurfing som är mycket bra här.

Halva famijen framför Pitons toppar

Här blir vi sittande ett par timmar och kollar på surfarna som far fram med sina fallskärmar och dansar på vågorna. Vi tar också en sen lunch här. Denna plats är ett surfingmecka och surfare från olika håll i världen kommer hit och testar. Sedan blir det att följa östsidan upp till fiskebyn Dennery där en rastplats finns med fin utsikt över Atlanten, viken och byn. Hela östsidan är mycket torrare än ön i övrigt och plattare och inte alls så vacker men det går betydligt snabbare att åka bil denna väg tillbaka. Innan vi kommer tillbaka tar vi den vackra kurviga vägen över bergen och regnskogen innan vi skjutsar ner våra kompisar till Marigot Bay och vi åker hem till marinan.

Lunch vid Ance de Sables. Surfarbukten.

Sedan blir det på kvällen att packa för kl 5.00 skall Jakob och Markus vara på flygplatsen 1 mil söder ut. Tur att det inte är den på sydkusten. Kl. 4 ringer sedan klockan på lördagsmorgonen och grabbarna käkar lite frukost innan jag sedan skjutsar ner dem till flyget. De skall ju ner till Grenada men måste ta vägen via Barbados. Väl nere på Grenada så hann de också med 4 timmar på Grand Ance Beach innan de senare på eftermiddagen tog flyget till Arlanda via Frankfurt.

Riktigt roligt att ni kom grabbar. Ni hade otur att det var så blåsigt så seglingen blev ingen njutbar upplevelse men tack för er insatts. Utan er hade jag inte lämnat Grenada.

Nu är det 1 månad kvar på denna segelsäsong så vi får se vad som händer då.

Blåsiga hälsningar från

Jan Fransson

Tack för att ni kom och hälsade på gubben