ETAPP 31.

Bengt Borg hälsar på i 3 veckor. St Lucia –  Grenada.

Efter 1 månads ensamsegling känns det mycket bra att få en besättningsman ombord. Bengt Borg är en underbar kille på lite dryga 70 men pigg, alert och positiv inställning till allt. Han har en bakgrund som militär så ordning och reda vill han ha så därför kommer vi mycket bra överens.

Bengt Borg. En kanongubbe!

Torsdagen 20/3 anländer han med flyg till Hewanorra flygplats som är den stora flygplatsen och den ligger längst söder ut på ön. Solea ligger för ankar utanför Rodney Bay som ligger längst i norr så därför hyr jag en bil denna dag. Bengt anländer 14.20 så efter frukost tar jag jollen in till marinan och hämtar ut bilen. Sedan tar jag östra vägen ner. Som så vanligt på dessa öar så finns det en väg som följer kusten runt ön. Detta för att öarna består oftast av en  vulkantopp eller två på mitten. Så brukar det oftast finns en bergsväg över någonstans mitt på ön. Barbro och jag var här i januari 2011 och då hade det varit väldiga skyfall och vägarna var bortspolade på många ställen. På flera ställen saknas fortfarande halva körbanan. Det tar sin lilla tid.

Long Beach. Eldorado för Kite-surfare

Östra kustvägen går ganska snabbt att ta för när man väl kommit över bergspasset och kommit ner igen så är den ganska rak o bra. Denna sida är också glest befolkad så det är inte så många byar att passera. Jag kommer ner ett par timmar innan Bengt anländer så jag tar en sväng in till Vieux Fort som staden heter på sydspetsen. Jag hade tänkt att ta Solea hit och lägga henne för ankar ute i bukten men en tragisk olycka där en ensamseglare blev överfallen och tyvärr skjuten till döds några månader innan gjorde att jag gick till tryggare Rodney Bay. Annars så är det mycket tryggt att segla här i Karibien. Tryggare än i Europa. Men när pengar och pengars värde gör sin entré så verkar otryggheten smyga på. Just södra St Lucia och St Vincent är ett område som man skall använda sunt bondförnuft när man rör sig ute. Annars klassas öarna som mycket säkra.

Jag åker tillbaka till Long Beach som ligger öster om stan. Här är ett eldorado för kite-surfare, man åker ”snowbord”  på vattnet med hjälp av en fallskärm. Här blåser det mycket från Atlanten men platt vatten pga rev och öar utanför gör det till en av de mest attraktiva platserna i Karibien för detta ändamål. Här äter jag också lunch innan jag åker bort till flygplatsen.

Bengt kom enligt tidtabell och han är sig lik trots att det är 3,5 år sedan vi sågs senast på Kap Verde öarna. Han var ensamseglare och skulle segla jorden runt. Han seglade till Brasilien och vidare till Argentina där han dansade tango vilket är en stor passion i hans liv. Men där längtade han hem till sin kvinna så han vände, seglade direkt hem via Azorerna. Väl hemma såldes båten och en husbil införskaffades. (En ganska vanlig företeelse om man slutar att segla). Vi lastar in oss i bilen och drar iväg. Jag kör ut från flygplatsen men en mötande bil dyker strax upp på min väghalva. Innan jag hinner fatta vad som händer viker den andra bilen över på andra väghalvan och vi möts i stället för att frontalkrocka. Vad hände? Jo, undertecknad glömde bort att det är vänstertrafik här så rent reflexmässigt började jag köra högertrafik. Jag var inte tillräckligt koncentrerad utan vi hade så mycket att prata om så tankarna låg på annat.

På resan tillbaka tar vi västkusten upp. Denna väg är otroligt vacker men tar en hiskelig tid att köra. Kurvig och upp o ner i olika dalgångar. Byar och städer skall passeras. Bl.a passeras Pitons, som är 2 mycket branta bergstoppar på 800 meter som sticker upp som sockertoppar. Bl.a så åker vi genom staden Soufriere och vi hamnar i trafikkaos i de små enkelriktade gränderna. Huvudstaden Castries går bättre att komma genom innan vi är tillbaka i Rodney Bay. Vi lämnar tillbaka bilen och tar jollen ut till Solea som väntar på redden.

Bengt njöt när han träffade en radioamatör

Följande dag gör vi en utflykt till Pigeon Island. Det är inte någon ö nuförtiden utan har en landtunga som går ut till den gamla fästningen som låg här och som fortfarande kan beskådas. Vi går längs stranden och vägarna dit ut förbi 2 lyxiga resorter som ligger här vid den fina stranden. När vi går på näset ut till fästningen så blir Bengt eld o lågor. En radioamatör säger han och går fram till en kille som håller på att sätta upp en antenn i ett träd. De finner varandra som hand i handske och jag får en inblick i radioamatörernas värld. De får kontakt med någon ute i världen och Bengt pratar på och killen tycker det är jättekul att någon gillar vad han håller på med.

Ett underbart ställe där man bara kan vara hur länge som helst

Det är lunchdags så vi går till ett mysigt ställe inne på naturreservatet som ligger vid stranden. Barbro och jag var här också och vi trivdes bra med sol, bad och mat här. Hit kommer inga stora skaror folk utan man njuter i fulla drag av miljön och lugnet. Sedan går vi upp till fästningen och traskar runt bland befästningarna. Det var inte bara engelsmännen och fransmännen som höll koll på varandra härifrån förr i tiden utan också amerikanarna använde fortet under 2:a världskriget i spaning på tyska ubåtar som låg och lurpassade på fartyg med olja från Wenezuela. Jag kom att tänka på Hans Linnestad från Norge vars far var sjöman och tyskarna sänkte deras fartyg här utanför. Efter att ha fått i oss lite av den militära andan känner vi oss belåtna och går tillbaka till marinan där vi fixar med Bengts flygbiljett. Han skall ju flyga hem från Grenada så han skall gå på där istället för här på St Lucia.

Från en del av den ganska stora fästningen på Pigeon Island

Följande morgon tar vi upp ankaret ute i bukten, hissar storen med ett rev och rullar ut genuan. Vi styr söderut. Vi skall bara gå till Marigot Bay som ligger 8 nm bort. Huvudstaden Castries passeras. Man ser inte mycket av staden eftersom den ligger skyddad inne i en lagun med en smal passage som skyddar från havet. Efter det kommer en stor oljedepå innan det är dags att hålla utkik efter den lilla infarten till Marigot Bay. Vet man inte om att det ligger här så seglar man lätt förbi. Ett smalt inlopp mellan två bergskammar samt en landtunga med palmer som skall rundas gör att det ligger mycket skyddat. Det sägs att engelska flottan gick in här och gömde sig när de var jagade av fransmännen. De satte palmblad i masterna och fransmännen seglade förbi. Vi tar här en boj eftersom det är för trångt att ligga för ankar. Vi behöver fylla vattentankarna så det blir att köra med jollen några rundor med vattendunkarna. Här klarerar vi också ut för nästa anhalt skall bli St Vincent. Resten av dagen och kvällen sitter vi bara och njuter och lyssnar på alla ljuden från den täta vegetationen runt viken.

Solea vid boj i Marigot Bay

The Pitons

Söndagen den 23/3 seglar vi vidare till Cumberland Bay på St Vincent. Vi startar tidigt för vi har 45 nm och 12 timmars segling framför oss. Efter ett par timmar så kommer vi förbi sockertopparna the Pitons. Pitons har också fått ge namn åt det lokala ölet. Varje ö har sitt öl. Sedan seglar vi ut i sundet ner mot St Vincent. Här får vi lite bättre vind för det var lite vindfattigt längs med västsidan på St Lucia. Sjön växer också lite men det blir en perfekt segling. När St Lucia börjar försvinna bakom oss så dyker St Vincent upp framför oss. Så är det hela tiden här. Man har alltid synkontakt med någon ö. Det gäller ända nerifrån Trinidad genom hela västindiska ökedjan till Bahamas utanför Florida. Det kan vara någon passage mellan Anguilla och Jungfruöarna som man inte har ögonkontakt eftersom dessa är låga öar. Cumberland Bay är en pärla. Mitt ute på landet finns en ganska skyddad vik bara med några enkla hyddor som tjänar som matställen. Här möts man av boatboys som kommer ut och hämtar en lång lina (minst 100 m) och kör in och binder fast runt någon palm. Här får man ligga med det aktre ankaret i men man får inte lägga i för tidigt eftersom det är 60 meter djupt en bit ut. På kvällen blir det kalas hos Mammy Elma. Vi är de enda gästerna denna kväll och vi får en ljuvlig måltid tillagad av Elma och serverad av hennes son. Trodde jag. Det visar sig vara hennes 25 år yngre man. Sådana här tillfällen är höjdpunkter i livet. En vis kvinna har sagt: ”Ingenting försummar vi så ofta och oåterkalleligt som det tillfälle som erbjuds oss varje dag.” Det gäller att hitta höjdpunkter varje dag i livet.

Delfiner visar oss vägen mellan St Lucia och St Vincent

Cumberland Bay. En skön oas ute i bushen

Här lagas och serveras mycket fin mat av Mammy Elma

Här blir vi kvar ytterligare en dag. Denna dag tar en boatboy med oss den lilla biten ner till Wallilabou där vi stämplar in passen. Båten får vi vänta med att klarera in tills vi kommer till Bequia. Wallilabou är känt sedan inspelningarna av Pirates of Carribean. Här finns ännu kvar lite fasader från inspelningarna och ett litet fotomuseum. Vi funderar också denna dag på att ta en tur upp i bergen men vi tar det lugnt i stället. Här skall man alltid ha en lokal guide med sig när man rör sig på landsbygden eftersom det inte bara odlas bananer här.

Entrén till Wallilabou

Galgen. Här hängdes sjörövare i ”Pirates of Caribean”

Tisdagen den 25/3 seglar vi så de 18 nm ner till Bequia. Första hälften går i lugnt tempo längs västkusten. Sedan kommer en av de blåsigaste och guppigaste passagerna här bland ö-världen. Passagen mellan St Vincent och Bequia heter Bequia channel och kan vara lite lynnig eftersom vinden och vågorna från Atlanten pressas samman här. Ett eller två rev i storen och halva genuan räcker gott. När vi närmar oss hamn så kommer en liten gummijolle ut och far och flyger på vågtopparna. En man står upp och håller en kamera på axeln. Under tiden när vi väntar på att han skall slå runt så fotograferar han oss. Vi får dagen därpå svaret på frågan. Han är en fotograf som lever på att ta foto på båtar som seglar förbi som han sedan gör tavlor av. Vi blir erbjudna att köpa en tavla på Solea men priset gör att jag tackar nej.

Vi kommer ner till Admiralty Bay och ankrar som jag brukar här en bra bit in på norra sidan. Vi tar jollen in till stan Port Elisabeth och tullar in båten. Sedan tar vi en runda på stan och handlar lite. Här finns ingen bra butik utan många små som har lite var. Bäst är att ha välfylld båt när man kommer hit för kostnadsläget är också ganska högt. Vi avslutar sedan med en fika på Whaleboner. En känt tillhåll för seglare längs strandpromenaden. På onsdagen tar vi och rör på benen och tar en rejäl promenad ut till östkusten till Old Hegg Turtle Sanctuary.

Gammalt lantbrukarhus. Har säkert varit vackert en gång i tiden

Vägen ut hit går genom gammal farmarlandskap. Husdjur går och betar i hagarna och gamla övergivna lador syns. Man kan tänka sig tillbaka 150 år i tiden när ordet turist inte fanns och människan kämpade på för sin överlevnad. Några namnskyltar visar att det finns gårdar en bit in. Längst ut sedan vi gått längs vägen som slingrar sig runt några klippor som stupar ner i havet kommer vi så fram till en grind och kommer in på en liten farm. Här går lite getter och hönor bl.a omkring i en hage. Broder King kallas mannen som för 20 år sedan startade ett försök att rädda fler sköldpaddor eftersom de höll på att försvinna. Han tar sköldpaddägg på stranden och föder upp dem tills de har en större chans att överleva. Populationen har ökat och det tycks som hans hängivelse för sköldpaddorna fungerar. De finns i stora bassänger där man kan beskåda dem som mycket små. Sedan har han några stora som simmar omkring i en stor bassäng. Det är Green Turtle som han ”odlar”.

Välkomstskylten till sköldpaddefarmen

En rejäl sköldpadda. Ca 80 cm lång

Bengt i samspråk med chefen, Orton King

Det var värt den varma promenaden hit ut tycker jag för att komma dessa djur nära men man tycker också synd om dem som får vara i dessa bassänger i ganska många år innan de släpps ut i havet. Men tänker man på att en sköldpadda kan bli 150 – 200 år så kanske det är en trygg start på livet för dem. På hemvägen stannar vi till på en liten resort och vilar benen och tar en fika. Dagen avslutar vi sedan med middag på Whaleboner.

Följande dag blir också en långvandring då vi går söderut över ”bergspasset” ner till Friendship Bay där svenskägda hotellet Bequia Beach Hotel ligger. Här har jag varit några gånger och det är alltid skönt att tillbringa några timmar här i deras trädgård, på stranden eller i deras bar. Man hör ganska ofta att svenska talas här. Denna dag avslutas med en kanonmiddag ombord på Solea då Bengt fixar baconinlindade kycklingfiléer med ris. Bästa maten hitintills.

Vi hade tänkt börja gå söderut men det väderprognosen talar om ganska hård vind några dagar så vi ligger kvar till söndagen. På fredagen tar vi en promenad ut till Fort Hamilton där man har en mycket bra utsikt över Admiralty Bay och inpassagen till Bequia. På natten till lördagen märker jag att vi draggar i den mycket hårda blåsten så jag släpper ut 30 meter kätting till och sedan ligger vi still. På lördagen ser jag en Grinde 28:a med en svensk flagga som ligger några hundra meter framför oss. Jag blir nyfiken och vi tar jollen till den. JEN heter båten och kommer från Bengtsfors. Vi knackar på skrovet och ut tittat Mogens och Diana. Ett par i vår ålder som tar det lugnt i livet. Vi blir bjudna ombord på lite fika. Jag hade bakat en sockerkaka som jag hade tagit med mig ifall att… Här blir vi sittande några timmar och har trevligt. Va kul det är att det tar bara några minuter så har man skapat trevliga minnen och träffat nya människor man inte visste fanns. Det är en av höjdpunkterna med seglandet alla dessa människor man träffar.

Admiralty Bay, Bequia med Port Elisabeth i bakgrunden

På söndagen den 30/3 har blåsten minskat och vi tar upp ankaret och hissar segel och målet för dagen är Tobago Cays, den välkända ankarplatsen med bara några rev som skyddar från Atlantens vågor. Vi får en härlig halvvindssegling i 6 timmar, bl.a passerar vi öarna Mustique och Canouan innan vi strax före Mayreau svänger babord (vänster) ut mellan reven till ankarplatsen. Vi fångar in en boj istället för att lägga i ankaret. Knappt har vi landat förrän alla boatboys kommer och erbjuder fisk, frukt, bröd, t-shirts, grillad lobster på stranden på kvällen m.m. Parkvakten kommer också och tar upp en liten avgift eftersom vi är i ett naturreservat. T-shirt mannen som är en trevlig prick kommer fram och binder fast sin båt. Med sig har han ett av sina elva barn. En liten kille som säger han också skall bli boatboy när han blir stor. De tar fram ett matpaket och börjar äta under tiden vi sitter och småpratar. Vi känner igen varandra efter som jag varit här 5-6 gånger och han har alltid mycket bra kvalité på sina grejor. Det blir alltid en ny t-shirt varje gång.

T-shirtman med en av sönerna tar rast vid Solea

T-shirtman har blivit en ”kompis” efter alla år

Här kan man ta jollen in till ett avspärrat område där sköldpaddorna finns i en tät population och det är inte svårt att simma med dem. Man ser ibland rockor när man tittar ner i det klara vattnet som svävar förbi. På natten blir det åter stark vind och innan vi lägger oss tar vi upp jollen på däck och binder fast den. Oron att vi skall dragga finns inte eftersom vi ligger vid en boj utan man hoppas bara att linan i bojen är stark nog. Det är alltid vidunderligt att se havet som kommer rullande men reven tar hand om vågorna några hundra meter framför stäven och man ligger på platt vatten. Blåsten består naturligtvis.

Måndagen den 31/3 släpper vi bojen i Tobago Cays och slörar med vinden ut genom reven ner till Clifton på Union Island 5 nm bort. Här klarerar vi ut från St Vincent. Sedan slörar vi vidare söderut ner till Tyrrel Bay på Carriacou där vi klarerar in i Grenada. I år har man öppnat en immigration/costum här i bukten. Innan fick man ankra utanför Hillsborough som huvudorten heter på ön. Denna ort ligger mycket mer oskyddat och det kan vara mycket osäkert att lägga sig där. Förra året blev jag rejält osams med en tullare när jag sa att jag låg i Tyrrel Bay när jag skulle tulla in. Det fick jag inte utan var tvungen att hämta båten och lägga den för ankar utanför Hillsborough under tiden de stämplade passen, sedan gick det bra att gå ner till Tyrrel Bay igen. Byråkrater och myndighetsförmynderi. Nu är det däremot jättebra att de öppnat denna service här i bukten för det är här alla seglare samlas för bukten är bra skyddad och säker.

Skönt med skugga. Utanför Costum i Tyrrel Bay

Så kommer sista segeldagen för denna säsong. Det blir de 30 nm ner till Port Louis Marina i St Georges. 7 timmar och fin segling hela vägen nästan in till bryggan. Grenadas västkust är fin och skyddad att segla längs med. Oftas bra vind och inga vågor som stör. Samt så ser man den otroligt gröna ön som blivit en stor del av mitt liv de sista åren. Fin natur och trevliga människor gör att man ”fastnat” här. Marinan är mycket fin lyxiga toaletter och duschar samt fin swimmingpool och egen liten sandstrand ute vid havet.

Skön segling ner mot Grenada

Det här är höjdpunkter i livet

De följande dagarna blir lugna dagar med lite arbeten med båten som avspolning av saltvatten och tvättning av skrovet, polering av allt rostfritt, tvättning och paketering av jollen, tvätta seglen och ta ner och vika ihop dem, vaxa skrovet utvändigt, tvätta båten invändigt, tvätta ankare och ankarkätting m.m. Motorn konserveras, olja och filter byts och utombordaren lämnas in för service. Vi tar lite varje dag och gör varje dag lite utflykter också till bl.a Big Fish vid Prickley Bay.  Där beställer jag också ett nytt kapell till vindrodret. Det gamla (som var nästan nytt) gick sönder vid kollisionen tidigare. Tvättar åker vi och gör på Grenada Yacht Club på andra sidan viken där också öns mest prisvärda lunch serveras. Blir ofta utflykter hit för lunch mitt på dagen. Då är det kväll hemma och en bra tid för kontakt med dem. Den underbara Grand Ance Beach får också sina besök under veckan.

Sy Xora.

Vid bryggan så låg en dag Sy Xora, en OE 32:a. Anita och Hans Eklund. De hade lämnat Sverige 1997 och seglat jorden runt och tagit 17 år på sig för denna resa. Nu var de på väg hem till Nyköping för nu skulle båten säljas och en mer ordnad tillvaro infinna sig. Naturligtvis hade de varit hemma många gånger under tiden men tagit det lugnt och inte bara seglat på utan stoppat upp och upplevt folk och länder noggrant. Det kan sägas att de inte har haft något kylskåp under hela tiden. Har man rätt råvaror så går det bra.

Bengt tar till tandborsten när det rostfria skall putsas

Så här parkeras jollen när den inte används

På lördagen är det Hash dags. Jag tänker ta med mig Bengt ut i bushen för denna upplevelse. Det brukar alltid vara en fin eftermiddag att vandra en snitslad bana ute i det gröna. Oftast på små vägar och stigar men ibland på obanad mark som kan vara både brant både upp och ner samt om det varit regnigt strax innan blir det oftast riktigt lerigt. Jag brukar göra iordning en hink med vatten innan och ställa utanför båten där man slänger kläder och skor innan man får tillträde att gå ombord.

Några hashare. Killen till höger är en kompis på Port Louis Marina

Bostad i det gröna

Byväg ute på landet

Denna lördag är Hashen strax utanför stan österut och det tar bara 20 minuter med bussen som hämtar oss vid marinan. Det blir en härlig lugn promenad men ganska lång, nästan 1 mil. Vackra vyer över odlingslandskap och trevligt att se alla typer av hus som folk bor i. Växer gör det så det knakar överallt. När vi kommer i mål så anmäler vi att vi kommit i mål så de slipper leta efter oss. Maten som kostar 10 EC smakar bra. Potatissallad och kyckling är en stående rätt. Så är det dags för prisutdelning. Bl.a så delas ett diplom ut till alla ”virgins”, de som gått för första gången. De samlas alla i en halvmåne framför ledaren som läser upp vad som står på diplomet. Under tiden så smyger ett tiotal personer upp bakom dessa och på given signal så sprutas det en massa öl över alla ”virgins”. Bengt stortrivs och tyckte det var en kul grej. Gemenskapen är stor på dessa utflykter varje lördag eftermiddag och hälften är seglare och hälften inhemska innevånare. Mycket trevlig utflykt som jag tycker alla som kommer till Grenada skall prova på.

Bengt håller i sig på väg utför

Virgins döps. Bengt står i mitten och njuter

Hemresan närmar sig. Den sker torsdagen den 10/4 på kvällen. Ett par dagar innan dess så flyttar vi Solea till Grenada Yacht Club där jag beslutat att hon skall ligga i vattnet tills jag åter kommer tillbaka i början på januari 2015. En sista tvätt invändigt där allt trä tvättas med lite ättika i och all glasfiber med lite klorin i. Skyddstaket sätts på för att skydda mot sol och regn och dubbla förtöjningar i bojen och in i bryggan sätts. Så är hon redo att klara sig själv i 9 månader. Nyckel lämnas till ”Dockmastern” Keeron Baptiste som får i uppgift att kolla förtöjningar och öppna henne för vädring varje vecka samt ”motionera” kranarna så de inte fastnar. Det känns tryggt att lämna henne här i vattnet och vi har haft god tid att i lugn och ro gå igenom allt.

Baren på Grenada Yacht Club är ett trevligt vattenhål

Det har varit 3 mycket trevliga veckor med Bengt. Han är en trevlig och smidig person att umgås med. Hela säsongen på 3 månader har varit mycket omväxlande med första veckorna här på Grenada, kollisionen strax innan avseglatsen till St Martin, den trevliga men ganska tuffa seglingen över Karibiska sjön i knappt 4 dygn upp till St Martin med grabbarna från Aneby, 5 fina veckor på St Martin där Solea sågs över av bl.a David Haraldsson bördig från Aneby, samvaron med Barbro, Petra och Ole, besök av PeO Ängegerd, skadan på handen vid ankarläggningen på Anguilla. Sedan en trevlig seglats i en månad söderut med höjdpunkten på St Kitt och Nevis. Att sedan lämna Solea i ett fint skick känns bra för hjärtat. Vi ses nästa säsong!

Med vänlig hälsning

Jan Fransson

Tack Solea för denna segelsäsong. Du har skött dig bra som vanligt. Vila nu så ses vi nästa säsong.