Etapp 30.

St Eustatia, St Kitts, St Lucia.

Ensamsegling i en månad.

Måndagen den 3:e mars. Denna dag blev det lite pyssel på Solea. Bl.a satte jag in nya ventiler i ankarboxen som ventilerar in i stuven i fören. De gamla går inte att stänga utan jag har fått tejpa runt dessa innan jag seglar längre etapper för kommer det vågor och slår in över fören så kan det leta sig in vatten genom dessa in i stuven. De nya är stängbara så nu gäller det bara att stänga dessa innan avsegling sker. Relingslisten slipas till och behandlas. På eftermiddagen tar jag den nya jollen in till yachtcluben i Simpson Bay för att käka lite och så passar jag på att facetimea med Barbro. Detta sätt med Ipad har bra mycket bättre kvalité än skype.

När jag på tisdagen tar jollen in till Marigot har jag med mig vattendunkarna för att fylla tankarna på båten. Då ligger det där en vacker gammal båt med en svensk flagga. Jag kör upp till båten och en man står i sin jolle och pumpar den. Han heter Leif och är från västkusten. Han är pensionär sedan några år och har bott här i 4 år då han köpte denna båt här. Han håller på att fixa med den och ibland tar han någon tur ner genom öarna. Vi blir sittandes någon timma vid ett fik och pratar en massa. Hans bror har ett båtvarv på Ellös på Orust där han jobbat. Det var just från Ellös jag och Per startade vår seglats 2010 när vi seglade hit. Det är skönt att träffa folk när man är här för alla har tid. Att sätta sig ner någon timma och bara prata utan att behöva stressa iväg är en underbar förmån. När jag frågar när han skall flytta tillbaka till Sverige blir svaret: ”Varför skall jag sitta där innanför 4 väggar och glo ut på kyla och elände”.  Nej det verkar som han blir kvar här ett bra tag. Just detta svar har det varit många gånger när man seglat förbi att man träffar ensamma män som bor i sina båtar och inte har något att se fram emot för att återvända hem. Kanske har de ingen familj som drar, barn eller barnbarn eller någon hustru som ropar efter dem. Så därför tycker jag 3-4 månader varje vinter räcker här trots att väder och miljön är toppen. Fru och släkten drar.

Några av oljedepåerna på St Eustatia

Vilka bjässar. Möter man en sådan här är det bäst att hålla undan.

På onsdagen blir sista arbetsdagen med Solea efter skadan. Nu är hon färdig med allt förutom ett nytt kapell som behövs till vindrodret. David kommer och gör det sista vid teakdäcket. Nu är Solea i sitt livs form. Nu vore det bra om ingen kom och körde på henne utan att jag kan få njuta av segling med henne resten av tiden här. På torsdagen blir sista dagen på St Martin. Jag åker bort till Lagonies som är ett bra litet matställe i Cole Bay dit många seglare träffas. Bl.a träffar jag 2 olika svenska besättningar där. Så träffar jag också Ralf som hjälpte mig att montera vindrodret. Han väntar dit sin flickvän som skall komma för ett par veckors semester. Sedan när jag kommit tillbaka till Solea som ju ligger vid en boj på den franska delen av lagunen så gör jag allt klart för avgång. Kl 15.45 öppnar den nya bron över lagunen så man kommer in på Holländska sidan. Kl 16.00 öppnar sedan Holländarna en bro från lagunen ut till fria havet. Dessa klockslag stämmer så strax efter 16.00 så kastar jag i ankaret i viken utanför broöppningen. Sedan tar jag snabbt jollen in till tullen och immigrationen och stämplar ut mig från St Martin. För tidigt nästa morgon skall jag börja seglatsen söder ut.

Fredagen den 7:e mars så går jag upp innan solen hunnit komma upp. Jag siktar denna dag på att komma till St Kitts och dit är det drygt 50 nm. Dvs ca 10-12 timmar om allt går bra. Jag vill komma fram innan det blir mörkt för att gå in i en ny okänd hamn när det är mörkt är inte att rekommendera. Nu blir det en ganska tuff segling denna dag. Att kunna hålla kursen mot St Kitts visar sig inte gå. Vinden är för mycket sydlig så det blir en skarp bidevindssegling med vinden in från babord hela dagen. Vinden är stark så kursen går att hålla relativt högt men det blir en ganska blöt historia med mycket sjö. Nu är det ju så bra att Solea går att segla med kapellet uppfällt. Bara en liten öppning där storskotet går upp så sitter man skyddat och bra ”inomhus”. Nu blir målet för dagen i stället St Eustatia. Den nordliga grannen till St Kitts. Hit är det ca 40 nm och vindarna bär dit. Som jag berättade om i ett föregående kapitel så är denna ö framför allt en omlastningsplats för olja. 10 – 12 stora tankers ser man på stort avstånd som ligger på redden och väntar på last. När jag närmar mig ser jag att ett flygplan lyfter från ön. Det tar en båge ut åt väster på låg höjd och sedan kommer det in mot Solea snett bakifrån på styrbords sida. Det flyger inte många meter över masten när det passerar. Costguard står det på planets sida. Sedan flyger det tillbaka och landar. De ville väl bara kolla så jag inte var någon terrorist med onda avsikter eftersom min kurs låg rakt in bland oljetankrarna.

Oranjestad med the Ouill i bakgrunden.

Gamla vägen upp i byn.

Statia som ön kallas tillhör Holländska antillerna och har visst självstyre. På 1600 och 1700 talet var detta världens största hamn. Här kunde 300 fartyg samtidigt ligga och lossa och lasta. Ön var en frihandelszon utan skatter. Så därför skeppades massor av varor hit och köpare kom och köpte. Eftersom ön var neutral kunde länder som inte fick handla med varandra göra det via denna ö för bara om varan sedan hade papper på att det var från Statia man handlade gick det bra. Så gör man än idag fast då handlar det om olja. USA som inte får köpa olja av vissa länder gör det ändå eftersom länderna levererar hit och sedan köper USA det av Statia. Sjukt så det förslår. På den gamla goda tiden bodde c:a 20.000 personer här men idag bor endast runt 1.800 här på ön.

När jag seglat förbi några fartyg passerar jag den enorma rampen där oljetankers lägger till när de lossar respektive lastar. Sedan är det någon nm till innan man kommer ner till Oranjestad som byn heter där befolkningen bor. När man närmar sig byn som ligger uppe på en hylla över stranden ser man The Quill i bakgrunden. Det är den stora vulkankratern som ligger på den södra delen av ön. Ön har ingen hamn utan man får ta en av ca 10 bojar som ligger utanför stranden. Strax söder om bojarna går ut en liten kaj som används för att personal från fartygen kan komma iland. Jag tar jollen in till en Container som det står tull och immigration på. Sedan jag varit här måste jag gå till nationalparkskontoret och betala för bojen och sedan gå till hamnkontoret och betala för kostnaden att de sitter där. Innan jag sedan skall avresa måste jag visa upp dessa kvitton på tullen innan de stämplar ut mig och Solea. Natten blir en rullig historia eftersom dyningar hela tiden kommer in. Jag tog en av de bojar som låg längst ut för jag vet att ju närmare stranden man kommer ju högre blir dyningen och rullningarna större.

På lördagen sms:ar jag till Peter min yngste bror. Han fyller år denna dag den 8 mars. Efter frukost tar jag min lilla ryggsäck och åker in till stranden. Jag tänker gå en rejäl runda så benen får lite motion. På en segelbåt blir det ju inte så mycket spring, mest ett hoppande upp och ner i gluggen. Från gluggen är det 1 meter till navigationsbordet, 2 meter till toastolen, 2 meter till kojen, 1 meter till köket men så har vi stuven som ligger hela 4 meter bort. Därför kan man ibland dra sig för att hämta saker som ligger där.

Gullig träbebyggelse men annars var det mesta slitet och förfallet.

Entrén till fortet.

Vid strandnivån finns flera gamla ruiner kvar sedan storhetstiden men de flesta ligger under havsytan då havet lagt beslag på stranden. Ett par ganska nya pensionat har byggts här och några mysiga restauranger finns. Men man får ta en mycket brant gammal väg upp till själva byn. Här ligger först en liten öppen plats med en kyrka samt lite längre bort ligger det gamla fortet. Detta är öppet så jag går in. Fortet är mycket vackert och utsikten ner över ankarplatsen och ut över havet är magnifikt. Fina gamla träbyggnader finns längs med gatorna i de närliggande kvarteren. Lite typisk holländsk byggnation. Längre in i byn är det inte mycket att se. Mycket förfallet och övergivet. Jag hittar en affär som en trött kines har. Jag köper lite vatten, bröd, frukt och går sedan ner till en soffa under ett träd utanför kyrkan och sätter mig en timme och kollar på utsikten. Några skolbarn kommer med en enkät som de vill att jag skall fylla i som handlar om varför jag är här, hur jag tog mig hit samt vad jag tycker om ön. Senare på eftermiddagen går jag ner till en av restaurangerna vid stranden och äter middag samt passar på att koppla upp datorn och ringer bl.a till Doris min mor. Jag försöker att ringa henne 1 gång i veckan. Via skype kostar det inte många ören i minuten. Sedan blir det ytterligare en rullig natt innan jag hänger på låset till immigrationen på söndagsmorgonen för nu vill jag vidare.

Här ifrån har man koll.

Skötte man sig inte hamnade man här.

Ruiner efter den gamla bebyggelsen vid havet.

Söndagen visar sig sakna vind så det blir till att gå för motor. Volvon spinner på och autopiloten styr på ett lugnt hav. En ovanlig händelse, så här brukar det vara ibland hemma i Sverige på somrarna men aldrig här. När jag sedan kommer till nordspetsen på St Kitts så börjar det blåsa, rakt i nosen så klart. Jag ser några andra båtar som hissar segel och börjar kryssa men de kommer ingen vart. Jag fortsätter med motorn ett par timmar ner till Basseterre som huvudstaden heter. På vägen passerar jag Brimstone Hill, som är Västindiens största fort. Den tog 5 generationer att bygga men fransmännen erövrade den sedan av engelsmännen på ett par månader. Mycket slit för ingenting. Emellertid tog engelsmännen tillbaka det senare och fortet blev en av stödjepunkterna för engelsmännens sjöherravälde.

Utanför marinan ligger några segelbåtar och rullar i dyningen men efter 2 nätter i dyningen anropar jag marinan om det finna plats där för att komma in och det gör det. Jag anropar om hjälp eftersom jag är ensam och en gubbe står och viftar när jag kommer in. Här är det stora pållare nedslagna som man skall binda fast aktern i och sedan binda fören i bryggan. Nu är det så att pållarna är 4-5 meter höga så jag räcker inte över dem när jag går in så först går jag fram till bryggan så gubben får hålla i en tamp innan jag backar tillbaka och i lugn och ro kan trä över en tamp.

I Basseterre finns mycket mysig bebyggelse.

The Circus. En variant av Piccadilly i London.

När jag  lagt till och allt är lugnt så hör jag på radion att svenskar pratar. Det visar sig att en eskader från svenska kryssarklubben med 5 båtar och ca 35 personer är på väg in i hamnen. Jag har däremot lite brått att hinna till immigrationen innan de stänger så en man i en taxibil skjutsar mig dit och han vill inte ha något betalt. Han tycker det bara är trevligt att hjälpa till säger han men jag ger honom 10 EC ändå. En mycket förkyld yngre kvinna sitter och knappar in mina uppgifter på Costum innan jag får gå till hamnkontoret och betala. Där sitter en man som blir väldigt pratsam när han ser att jag är från Sverige. Jag älskar Sverige säger han. Ni är så duktiga på att ta hand om ert avfall är förklaringen och han är väl insatt i hur vi i Sverige bränner våra sopor och får energi och värme av detta. Jag säger att jag är mycket besviken på länderna i Västindien att soporna hamnar i havet liksom avloppen och att elektriciteten får man av att bränna olja. Varför gör ni det när ni har både vind och sol året runt frågar jag. Han är också mycket medveten om problemet och det är som alltid pengar och oljemaffian som styr. Han ingår i en arbetsgrupp som skall försöka lösa problemet med soporna och jag säger till honom att flera öar och länder kan väl gå samman och ha en anläggning ihop för en pannanläggning kostar en del i investering. Han skulle också väldigt gärna ta med sig en grupp och komma till Sverige och se en sopförbränningsanläggning. Här nere ser man många vansinniga investeringar som EU gjort och gör men en sådan här sak borde man ge dessa länder stöd till tycker jag. Vi byter kontaktuppgifter och jag lovar att säga till Torbjörn Everland (ni som inte känner honom så jobbar han på Torsviks stora panna 1 mil söder om Jönköping vid E4 och är mycket god vän till mig) så han kan bjuda in dem och hjälpa dem bygga en panna på dessa öar.

Svalt och skönt i den Anglikanska kyrkan.

När jag kommer tillbaka till marinan och Solea så stannar många av svenskarna till och börjar ställa massa frågor vad jag är för en seglare och hur jag seglat. Några kommer ombord och är intresserade av att se hur en Overseas 35:a ser ut och de blir lite imponerade av hur kraftigt och genomtänkt allt är i jämförelse mot dessa charterbåtar som bara är uppbyggda på stora ytor och många kojer. Dessa charterbåtar skall oftast bara generera pengar och är enkelt byggda och utrustade. Några dagar tidigare hade jag läst om hur en charterbåt skulle leveransseglas från fabriken i Frankrike till Västindien. Den var bara utrustad med en rullgenua och rullstor. 1 dygn ut i Biscaya går de in i en storm. Båten blir omöjlig att segla eftersom seglen inte alls passar för dessa vindar. Besättningen bestämmer sig för att gå tillbaka mot hamnen de kom ifrån men missar infarten i det hårda vädret och båten kastas mot klipporna och slås sönder. 1 person omkommer. Utredningen efter olyckan pekar på hur viktigt det är att ha många olika möjliga segelsättningar för olika vindar. En rullgenua passar ju absolut inte eftersom tyngdpunkten blir alldeles för hög och båten blir omöjlig att hantera i en storm. En liten fock intill båtens mast och 3 rev i storen var lösningen för Per och mig i stormen vi fick utanför Skottland och båten fungerade jättebra.

På måndagen den 10:e så tar jag denna dag till att gå runt i staden Basseterre som är huvudstad i St Kitt och Nevis. Den är inte så stor men jag tycker den är väldigt charmig bara man kommer ifrån den nybyggda stadsdelen vid hamnområdet som bara är uppbyggd för kryssningresenärer. Staden består mestadels av 2-3 våningar höga trähus och målade i olika kulörer som är så vanligt i dessa länder. Ofta har de stora fina utsmyckade träbalkonger. Skönt att ingen svensk stadsarkitekt varit här och lagt sig i vilken färg det skall vara utan låter innevånarna bestämma själva. Som vanligt finns det ett Independence square, en lummig oas i centrum. En annan oas som jag hittar är en ganska stor anglikansk kyrka som jag går in i och tar igen mig från värmen utanför. Det lite roliga hittar jag i något som kallas The Circus. Det är Piccadilly Circus i London i miniatyr. En klocka som liknar Big Ben i miniatyr står i mitten och dirigerar trafiken. En överförfriskad person försöker också hjälpa till med trafiken. En ganska gullig liten stad tycker jag.

St Kitts är en mycket grön ö och det beror som vanligt här på den höga bergsryggen i mitten på ön som drar till sig regn och ganska stora regnskogar breder ut sig. Ön fick namnet den ”fertila ön” av Carib indianerna eftersom den är mycket lämplig för odlingar. Engelsmännen landsteg här i början på 1600-talet och fick hjälp av fransmännen att utrota 2000 Carib-indianer. Sedan de gjort det blev det som vanligt att engelsmännen och fransmännen krigade i 150 år innan det blev brittiskt i freden i Versailles 1783. Under tiden hämtades slavar från Afrika att jobba på lantegendomarna och då främst på sockerplantagen. En järnväg byggdes för att åka runt ön och samla in sockerrören. Järnvägen finns till stora delar kvar idag och kör nu turister. Det är den enda järnvägen i hela östra karibien. Jag går tillbaka ner till marina Zante och Solea och tycker att här var det ganska trevligt och att hit skulle jag nog gärna vilja komma tillbaka för mer utforskning.

Del av Independence  square.

De här 7 killarna blev mina favoriter. Tuffa grabbar som laddade med harpungevär och gav sig ut på havet varje morgon i en liten öppen 6 metersbåt.

På tisdag morgon efter frukost går jag bort och pratar lite med svenskarna i sina båtar. De har haft ett skepparmöte och beslutat att stanna en dag till innan de skall vända åter mot St Martin där de skall lämna båtarna och flyga hem på lördagen. Kl. 9.00 släpper jag förtöjningarna och backar ut i hamnbassängen, jag passerar svenskarna som alla vinkar och tycker jag är en lustig en som seglar ensam här. Jag har berättat för dem att jag nu skall segla 225 nm ner till Rodney Bay på St Lucia och att det nog tar drygt 2 dygn. De har ställt samma fråga som de flesta hur man gör med sömnen när men ensamseglar. Så länge man håller sig en bra bit ut från land är det inga problem utan man kan ta små korta sömnstunder mellan varven man kollar kursen och om det finns annan trafik i närheten. Dagen bjuder på mycket fin segling förbi Nevis och vidare söder ut. Öarna Redonda och Montserrat passeras på ett avstånd av ca 20 nm. Som vanligt ryker det ur vulkanen på Montserrat och en rökpelare drar iväg väster ut som jag passerar genom på kvällen. Den fräna svavellukten är inte så stark som jag trott den skulle vara. På kvällen blir det stiltje vid solnedgången och vindrodret som styr båten kopplas bort, motorn startas och autopiloten kopplas in.

St Kitts höga gröna centralmassiv med de stora odlingarna runt om.

Den lilla obebodda klippön Redonda.

Den aktiva vulkanen på Montserrat. Nedanför vulkanen syns delar av den förstörda staden Plymouth.

 Efter ett par timmar kommer vinden tillbaka och seglen rullas ut och vindrodret tar över igen. På natten passeras Guadeloupe och jag ser dess belysning ca 30 nm bort i öster. Det blir en fin bidevindssegling hela natten med jämna vindar på 8-10 m/s. 4 st kryssningsskepp och en oljetanker varnar radarvarnaren för under natten. En till segelbåt ser jag under natten som är på väg norr ut. Jag tycker mycket om att segla på nätterna om det inte är busväder förstås. Annars är allt mycket trevligare och på något sätt mjukare. Man slipper solens hetta och man sitter och kollar himlen med alla sina miljoner stjärnor. Att sedan försöka segla när månen lyser på natten är ett stort plus. På morgonen dyker Dominica upp i öster. Mellan Guadeloupe och Dominica ligger en fin liten övärld som heter Les Saintes som också syns. På dagarna när man seglar så kan man läsa av på molnen var olika öar ligger. Jag kan se var St Kitts, Antigua, Barbuda, Martinique och St Lucia ligger genom att tyda molnen för över dessa öar bildas molnformationer som beskriver hur ön ser ut. Hela andra dagen lunkar på i stadig kurs mot St Lucia. Att försöka gå närmare öarna i öster går inte eftersom jag håller så mycket bidevind från babord som jag kan utan att tappa fart. Jag hade annars en tanke på att t.ex gå in på Dominica eftersom det finns en underbar ankringsvik vid Portsmouth där jag kunde ev. sova ut om jag kände mig trött men jag känner mig hur pigg som helst och då vinden är bra så fortsätter jag.

Världens  största segelfartyg Star Clippers som ägs av en svensk.

När det börjar mörkna den andra dagen så försvinner Dominica och Martinique blir nästa ö som jag kommer att se ljus ifrån framåt sena natten. Jag ligger och sover korta pass i sittbrunnen och kollar runt horisonten en gång i halvtimman. Några kryssningsfartyg passerar men annars är allt lugnt. När solen går upp syns Martiniques konturer och i norr syns den stora vulkantoppen Mt Pelée. Seglingen har gått bra hela natten och jag räknar ut att om vinden håller sig kommer jag att hinna fram till Rodney Bay på St Lucia innan kvällen. Sundet mellan dessa öar är ofta lite tufft och så blir det också denna dag. Men Solea trivs bra med att segla bidevind men en gång när jag sitter och talar i telefon med sonen Jakob i Örebro så går jag för högt i vind så vinden kommer in på fel sida om genuan så jag får göra en 360 graders piruett. Torsdag 13/3 kl. 16.00 efter 225 nm och 55 timmars segling så ankrar jag upp i Rodney Bay. Denna vik är stor och rymlig och det finns gott om plats att ankra. Viken är populär men det blir aldrig trångt här. Det är skönt att kunna slappna av när man ankrat och lita på att båten ligger still. Jag somnar ganska tidigt. Om ni inte vet det så är nämligen sailors midnight kl 21.00. Eftersom solen går ner ca 18.30 blir det mörkt och att sitta uppe och kolla mörker är ingen mening så ofta kryper man till kojs vid 20.00 och somnar in. På morgonen vaknar jag sedan av att regnet vräker ner. Perfekt, för då får jag nämligen Solea renspolad från allt salt som stänkt upp på resan hit ner och jag slipper att gå i flera timmar och tvätta henne.

Tuffa grabbar på St Lucia. Med dessa smala mycket snabba båtar var det en havskappsegling upp till Martinique. Kolla de bamburör som man sitter och balanserar båten med.

Grönsaks-handlarens båt var inte lika snabb. Han sa: I need a new boat, a new motor and everything new.

Så kommer en vecka där jag inte gör många knop. Jag tar det lugnt på båten, städar, vaxar, bakar, läser m.m. Nästan varje dag tar jag jollen in i kanalen in till Marinan som är fin. Här finns lite pubar, matställen, svimmingpool, båttillbehörsbutik, tvätteri, affär bl.a. Att hålla kontakten med Barbro och barnen sker vid flera tillfällen. Jag bokar upp en bil till torsdagen den 20:e då jag skall åka ner till den stora flygplatsen som ligger längst ner på sydspetsen på ön och hämta Bengt Borg, en kompis Per och jag lärde känna hösten 2010. En dag blir tvättdag då kläder, handukar och sänglinnen tas till tvätteriet. Ja nu är det bara sista etappen ner till Grenada kvar på denna säsong och det tillsammans med Bengan Borg och sedan flyger vi hem tillsammans den 10 april. Ha de bra så hörs vi.

Hälsningar

Jan Fransson

Fina vyer varje kväll vid Rodney Bay.