Etapp 3

Etapp 3

Fort William - Dublin

Ja då var Caledonian Canal avklarad. Efter 55 Nm, 9 broar och 29 slussar är vi nu i Fort William eller rättare sagt Corpach som samhället heter utanför stan där kanalen slutar för våran del. Naturscenerna längs färdvägen har varit mycket vackra, synd bara att vädret har varit regnigt en stor del av tiden samt att temperaturen hållit sig kring 11 – 14 gr hela tiden. Ni i Sverige kunde väl delat med er något av värmen. Inte en skotte har jag sett bada under tiden här. Jona (min brorson) som bor i Edinburgh fick en fråga om var man kan bada och svaret blev att det gör man inte. I alla fall inte i någon sjö eller i havet på grund av temperaturerna. Lufttempen blir sällan högre än 20 grader på sommaren. Vi kanske inte skall klaga på vädret i Sverige. Nu har vi ju haft en underbar vinter med mycket snö och en kanonsommar vad jag har hört.
Lördag 17/7. Idag blir en utflyktsdag med bil. Igår em hyrde vi en VW Fox i 2 dagar. Då kollade vi av grannskapet, kollade stan Fort William (riktig trevlig med mysiga butiker och pubar). Fish and chips är den stående menyn när vi inte äter på båten. Åkte ut till Ben Nevis (Storbrittaniens högsta berg med sina drygt 1300 möh) som ligger precis vid utkanten av stan. Toppen syns sällan på grund av molnen som fastnar där. Det går en vandringsled till toppen från ett visitor center ett par km utanför stan. Det är många höga toppar runt om så därför regnar det nästan ständigt här när lågtrycken är på ingång från Atlanten. Barbro längtar hem till solen. Vi ställer idag kosan till ön Mull med staden Tobermory som mål. Det skall vara Skottlands Marstrand sägs det. Faktiskt så är vädret soligt denna dag. Vägarna på landet här i Skottland är ofta enkelfiliga med mötesplatser. Som tur är så är inte trafiken så tät. Det blir inte så många gånger som man behöver stanna och backa tillbaka till en mötesplats. Däremot springer får av alla slag hur som helst och var som helst. Färden är otroligt vacker längs fjärdar, genom dalar, över bergspass och stora hedar. Det blir en del foton. En del väldigt enskilt belägna gårdar syns på sluttningarna. Så kommer vi ner till Lochaline, färjeläget till Mull. När vi står i bilkön och väntar när de andra bilarna åker av så kommer till sist ett gäng kiltbärande personer och marscherar spelande på en säckpipevals. Det låter väldigt fint faktiskt, ibland kan det ju låta som om ett gäng ligister drar i svansen på en massa katter.

Argyll Pipe Band

Färjan tar 25 min och kostar 35 pund t.o.r. På Mull tar vi höger och följer sundet Sound of Mull i c:a 2 mil innan vi kommer fram till Tobermory. Hit hade jag drömt om att komma inseglandes och kasta ankar i bukten utanför stan och bara njuta in bilden framför. Så blev det nu inte, det blev att komma bakvägen in och se ut över bukten i stället. Detta på grund av min godhet till min hustru för att hon vill hem i förtid och ge henne en chans att se något annat än bara en regnig kanal. Staden är känd bl.a för sina hus i många skiftande kulörer. Det är centrum i västra skotska övärlden mellan staden Oban i söder och Stornoway i norr.

Kapten och kapetissan i Tobermory

Fish and chips är favoriten

Den har sin charm med sin klockstapel nere vid hamnen där de godaste fish and chipsen hitintills fanns att äta. Min broder Bengt hade givit mig den informationen att smaka på detta här. Mor o dotter stod i en vagn och friterade fisk och potatis och gjorde restaurangerna omkring avundsjuka på omsättningen. Vi gick längs strandvägen och kollade lite slött i butiker, gick en stig i Barbros kölvatten och fick naturligtvis vända tillbaka, gick med mig som vägvisare och kollade en fotbollsplan, en skola, en kyrka ombyggd till kulturhus och tillbaka till hamnen raka vägen till pontonbryggan för att kolla in båtar. Vad fick jag se: En Overseas 40, Hallberg Rassy släng dig i väggen. Det är Peter Pan från Grebbestad (båten heter så). En riktig båt, numret större än Solea som är en Overseas 35. Hoppas någon kommer och lägger ett högt anbud på min båt, jag lyckas sälja en massa Anebyhus, vinna på tips, lotto m.m. så kanske det kan bli en sådan i framtiden, fast Barbro vill säkert ha ett hus till i Målsånna. Slutet blir säkert som segelsällskapsresan (filmen). Staden har sin charm men är charmig på ett annat sätt än Marstrand. Så bär det av mot Solea i Corpach, en annan väg tas, den västra över Morvern Peninsula. Hur vackert kan det egentligen bli i Guds natur. Man ryser av det man ser. Växtligheten är otrolig, grönt så klorofyllen rinner i bäckar, blommor i den mängd så humlorna blir sönderstressade, man åker längs en grön tunnel i många mil. Nog bland det grannaste man upplevt. Så passerar vi ångjärnvägsspåret mellan Mallaig och Fort William. Denna järnväg har fått släppa sin själ till filmen om Harry Potter där den varit med i scener. Den väldiga viaduktbron i båge över en stor dal som bär järnvägen beskådas vid Glennfinnan liksom ett stort minnesmärke efter ett stort slag som stod någon gång i tiden mellan skottar och engelmän. (Tror jag det var). Sedan hem och in i kojen för att sova ett par timmar.

Järnvägsviadukten vid Glennfinnan

Puh, puh, puh. Vad gör man inte för sin Barbro. Upp kl. 03.30. Fixa fika, in med Barbro och bagage och iväg till Prestwicks flygplats söder om Glasgow. Incheckning helst vid 8.30 skall försökas klaras av. Resan startas i mörker och givetvis med en massa regn. Vi skall ta oss över bergspasset Glen Coe, ner längs västra sidan av Loch Lomond och genom Glasgow innan vi kommer fram. Per hade i onsdags kört vägen över Glen Coe till Edinburghs flygplats med Karin och berättat om den väldiga naturen. Glen Coe är Skottlands tak. Man åker bland en mängd höga berg på en högplatå med hedar där en massa stora hjortar springer omkring. Dessa är en storlek större än ren. Skottarna är duktiga på att lära dessa djur att flytta sig från vägen när man kommer i 130. Några häftiga inbromsningar blir det men som tur är så är trafiken lugn som när på ett par tokiga svenskar på semester. En skidanläggning med liftar passeras. Vi svänger av mot Glasgow istället för Edinburgh. Superlativen tar aldrig slut. Vägen längs den långa sjön Loch Lomonds östra sida är krokigare än krogigast. Trafikljus får ibland runt klipputsprång justera trafikströmningen. Dimbankarna över sjön ger ett trolskt intryck. Halvvägs ner kör vi in på en vacker rastplats vid orten Arrochar? Här käkar vi medhavd frukost. Sedan blir det fin och rakare vägar och pelle pedal hamnar i botten. Körningen i Glasgow går som en dans (trots att Barbro är kartläsare eller tack vare) och motorvägen till Prestwick hittas. Kl 07.05 löser jag biljett på parkeringen. 25 mil på 2 tim o 50 min på dessa vägar är ok. Hoppas inte broder Peter polis (mc-polis) läser detta. Vi kom för tidigt för att få checka in. Det blir lite fika innan det är dags för puss o kram. Nu skall det dröja 3 månader innan vi skall ses på Kanarieöarna. Jag vänder åter norrut mot Skottland Highlands. Tillbakavägen tar längre tid. Mer trafik samt att jag tar mig en sömnlur bland hjortarna på hedarna. När jag slumrat in som bäst ringer Per. Den token är på gång uppför Ben Nevis i regnet. Han har gått från båten 5 km till foten av berget och är nu halvvägs upp men skall nu inte gå längre för han börjar nu komma in i molnen. Jag tänker: fortsätt du för över molnen lyser solen. Vi bestämmer träff kl 13.00 vid visitor center för han vill ha skjuts tillbaka. När jag har en halvtimma kvar kommer sms från Barbro att hon landat i värmen i Göteborg. Per sitter blöt och trött och väntar på en sten när jag svänger in vid Ben Nevis fot. Jag skjutsar hem honom till Solea för en varm dusch innan jag lämnar tillbaka bilen. Den fick rulla 80 mil på 2 dagar. Vi summerar att vi fick se väldigt mycket av Skottland dessa veckor. Tack vare William och Foxen. På em slussar vi nerför Neptunes staircases en slusstrappa på 8 slussar, förbi 2 broar innan vi imorgon skall slussa ut i väst.
Måndag. Nu vill vi vidare. Vad skall finnas på andra sidan horisonten? Inget regn i natt men när vi startar motorn öppnar någon vattenkranen. Vi har kollat in tidvattnet och strömmarna på denna sida för att få hjälp med dessa ut ur havsviken Loch Linne. Vi skall passera ett smalt sund Corran Point där srömmen kan vara 5 knop enligt uppgift. Vi kollar att om vi startar kl 10.30 har vi medström när vi skall passera sundet 2 timmar senare. På vägen ner fick vi ha radarn igång för sikten var som i en mjölsäck.

Prickarna på radarn visar andra båtar runt omkring oss

Plotter och radar är 2 geniala saker att ha vid dessa vädersituationer. Vi har 2 knops medström i sundet, bra. En liten tysk ensamseglare med utombordsmotor i en liten båt gör oss sällskap genom sundet. Han har legat och väntat på rätt ström för att komma igenom.

Tysk som passerar Corran Point i sin lilla båt

Nu slutar det att regna och resten av dagen blir fint väder, soligt men sorgligt, ingen vind. Vi tar oss genom sundet Lynn of Lorn i medström in till staden Oban där vi tänkt stanna för dagen. Vi plockar en boj i hamnen vid 16-tiden. Ett sms från Barbro anländer. Hon har bokat flyg till LaCoruna i Spanien en vecka innan hon skall börja jobba. Dessa skollärare och deras semestrar. Den 5/8 landar hon. Längtan efter sin sailor blev stor antar jag. Vi kollar hur långt det är dit. Det är ju 7-800 Nm dit. Lika långt som vi hitintills åkt, lika långt som Sverige i promenadtakt. Här kan vi inte ligga och slöa i Oban. Efter 30 minuter släpper vi bojen. Crinan vid inloppet till Crinan canal får bli dagsmålet. Det har ju gått bra hitintills idag så vi fortsätter trots att vi vet att strömmen nu har vänt och floden är på väg in. Vi skall passera 2 trånga sund på vägen men det skall nog gå hoppas vi. Första sundet Sound of Luing blir första prövningen. Här får vi 4 knop mot oss och båten gör max 6 knop med motor framåt. Turbulensen i vattnet är otrolig med en massa virvlar hit o dit. Rätt som det är kan båten kastas 45 grader åt styrbord för att senare några sekunder kastas 45 grader åt andra hållet. Bra att det är fint och vackert väder så att vi kan ha koll på var grunden är. Efter en timmas fajt har vi kommit igenom.

Vi gör 5,9 knop genom vattnet men rör oss bara 1,8 knop framåt

Nu återstår Dorus Mor strax innan Crinan. Den kan ha 8 knops ström. Hur skall det gå? Jag föreslår Per att när vi ändå är här kan vi väl känna på Corrywreckan, världens 3:e starkaste ström som vi har lite upp på styrbords sida. Sjökortet varnar att gå för nära inloppet för att inte sugas in där. Om du gör det säger Per så vill jag ha våtdräkten, överlevnadsdräkten och räddningsvästen på först. Ok, vi hoppar väl Corrywreckan, synd med en sådan utmaning så nära. Nu blir det Dorus Mor till babord istället. När vi kommer fram har den 5 knop i motström. 6 knop i motorn är lite väl lite för detta försök. Vi har sista timman fått lite vind med en slör från styrbord som ger oss ytterligare 2 knop så med genuan ute gör vi 3 knop genom sundet. Puh, puh. Nästa gång får strömmarna bestämma avgång och passeringar, inte La Coruna. Kl 22.30 tar vi en boj utanför slussen till Crinan canal. Sov gott.
Nästa morgon vaknar vi till vadå? Regn naturligtvis. Det blir en blöt dag. Regn med skurar och ibland sol i 10 minuter, sedan på med kranen igen. Crinan Canal är en liten kanal som byggdes 1793 – 1802. Handdriven. Det är riktigt trevligt att stå på båten hela dagen och se Per veva luckor upp o ner, öppna slussportar, stänga slussportar, ta mot rep, kasta rep, springa och fixa nästa osv. Han fick sig ett gympass denna dag. Han har också världsrekord i hur många gånger man tar på och av en regnkappa på en dag. På Solea under taket var det torrt och skönt. Förutom att Crinan Canal är liten och pittoresk är det inte mycket att se i omgivningarna. 9 Nm, 1.128:- fattigare (kanalavgift), 15 slussar och 7 broar senare slussar vi ut vid Ardrishaig. Vi lägger oss vid pontonbryggan för att kunna gå med utströmmen imorgon bitti. Vi tar en dusch, även Per trots att han har duschat hela dagen, handlar lite och kollar lite på den fula staden.
21/7 onsdag. Vi har beslutat att nu får Dublin på Irland bli nästa hamn. Dit är det 180 Nm. Avgång 8.30. Efter 15 min vräker regnet ner och så blir det till 13-tiden då solen, blå himmel och vinden kommer. Ute på Firth of Clyde i höjd med Holy Island hissar vi segel, det blir kryss men hellre det än motorgång i motsjö. Det blir faktiskt trevliga kryssben under em o kvällen o vi passar på att vila i lite omgångar inför natten då North Channel mellan Skottland och Nordirland skall passeras. Nu fick vi se något häftigt. En haj ropar jag. Per tog kameran och sköt lite bilder. Det visade sig vara 2 stora hajar några meter från båten. C:a 6-8 meter långa. Pulsen steg och vi blev överlyckliga att få se detta. Vi hade sett på anslag att det hade siktats haj i området och det var en snäll haj som är ofarlig för människor men kan bli 11 meter lång och har ett väldigt gap och lever visst på plankton och lär sakna tänder.

Hajbesök

Vid Corsewall Points fyr svänger vi sydost ut längs med Skottlands sida. Vi håller 1 nm ut för att inte störa den ganska täta trafiken i sundet. Det blir motorgång hela natten under en stjärnklar himmel. Inte jag liksom Abraham kunde räkna hur många stjärnor det är på himlapellen. Natten är den skönaste stunden på seglingar om vädret är schyst. Man kollar kursen, var omgivande båtar har för sig, läser lite, tar en kopp blåbärssoppa, om man har sista passet börjar man med frukosten då vatten skall värmas, ägg skall kokas, ta fram bröd, smör, marmelad, ost, youghurt, flingor, frukt, kaffe/the m.m. Mat finns det ombord för c:a 3 månader. Det som behövs kompletteras med i land är youghurt, bröd och grönsaker. Annars finns torrmjölk, mjöl, torrjäst och mjöl för bakning med ombord för senare behov. Innan ljuset kom påföljande morgon skulle trafikseparationsleden passeras i sundet. En sådan skall helst tas vinkelrätt så att man inte stör fartygstrafiken mer än nödvändigt. Där sundet är som smalast lades en sydostlig kurs. Hej då Skottland, du hade väldans trevliga invånare, du var vacker men blöt.

Mångata i sundet mellan Skottland och Irland

Sundet är 20 nm brett här. Nu var kl 4.00 mitt pass började. Efter en timma ut i sundet kom tjockan. På med radarn. Här gick det fartyg framför och bakom. Vi visade var vi var bl.a genom att skicka ut en AIS-signal. På plottern och senare på radarn såg jag en tanker komma från styrbord och jag såg honom i samma bäring hela tiden, dvs kollitionskurs. Eftersom jag inte hade lust att preja honom vek jag av en stund tills han passerat innan färden gick vidare mot Irland. När det ljusnade var det dags att svänga av mot sydväst igen och kordinaterna för Dublin slogs in. GPS:en visade att vi skulle vara framme vid 20.00 tiden på kvällen med 5 knops fart. Solen steg och vinden kom från aktern. Det blev en preventergaj i storen (en lina som håller storbommen för att inte få en gipp (bommen kastar sig över ofrivilligt till andra sidan med krossad skalle som följd)) och genuan på andra sidan. Plattläns är bra på att kunna få till sjösjuka. Jag hade mina känningar men Per låg och vilade mest hela dagen. Ligga ner eller att stå till rors är bra för att lura sjösjukan. Det gick mellan 4 – 6 knop hela tiden över Irländska sjön. Ett lustigt fenomen hade vi på ekolodet. När vi satt och fikade fick jag se att det visade 7 meter djupt. Jag for upp och kollade position och sjökortet. Lustigt, där vi befann oss skall det vara c:a 100 m djupt. Vi kunde inte hitta någon förklaring till det annat än att det måste ha varit en ubåt som följt oss under skrovet. Vi befann oss nämligen på en submarine area. Kanske en val, fiskstim, elfel. Efter en stund blev det normalt igen. Vi anropade Howth marina om de hade plats för Solea i sin hamn och vi fick plats C14. Kl 20.30 efter 36 timmar till sjöss knöt vi fast båten vid bryggan. Skönt att vara i hamn.
Fredag 23/7. Här fanns något som vi inte tidigare upplevt i sommar. Solen sken nämligen hela dagen och vi hade en kanondag i Howth. Det är en väldans idyllisk förort norr Dublin vid havet. Hela dagen pysslade vi med tvätt och Solea. Vi gick en sväng, kollade in den västra piren med många fiskaffärer och matställen, väldans grant. Fiskeflottan fanns vid kajen. En bit bort stod en klunga med folk och kollade ner i vattnet. Även vi blev nyfikna. Här fanns sjöodjuret eller rättare sagt sjöodjuren. 8 gigantiska sälar hade uppvisning för att få en matbit ikastad. Att de kan bli så kolossalt stora hade jag ingen aning om. Riktigt fula typer. På kvällen kom de välburna Dublinborna i sina Mercedes för att gå på någon restaurang. Efter en koll på dessa menyer fortsatte vi till en pub istället. De har ofta bra mat till bra priser. Mycket turistbussar kom och gick under aftonen. Många ungdomar som haft en segelbåtstävling utanför pirarna under dagen kom in. Sedan var det prisutdelning och fest hela kvällen och natten till gryningen i båtklubbens lokaler. Sång och musik hördes natten lång över hamnen.

Klosterruin med Howth marina i bakgrunden

Lördag. Denna dag skall Dublin kollas. Fint väder hela dagen. Vi tog tåget in som går en gång i halvtimmen. Bara några hundra meter till stationen och efter 20 minuter är man i centrala stan. 4 euro t.o.r var ok för biljetten. Flygplatsen ligger inte heller långt borta så Howth marina är en kanonplats. Trevlig miljö, bra hamn, nära till kommunikationerna med stan och omvärlden. 8 timmars promenerande blev det på stans gator. Den stora shoppinggatan är Henry Street. Ett stort promenadstråk med allt vad affärer kan erbjuda. De mysigaste kvarteren var dock Temple Bar området. Här fanns den själ som man själv tänkt sig finna i denna stad. Äldre bebyggelse med alla dessa pubar och dess spelemän som spelar fiol, mandolin eller gitarr. Hur trevligt som helst. Det måste bli en weekend hit längre fram i tiden. Går man sedan bara ett kvarter så ändrar stan karaktär till t.ex viking/medieval area. Detta är ”gamla stan”. Vikingarna grundade ju denna stad för 1300 år sedan. Här finns byggnader från 1000 – 1200 talet. Dessa 3 områden han vi kolla innan vi tog tåget tillbaka till lugnet i Howth. Staden Dublin har haft en väldans byggboom de sista 20 åren. Själv tycker jag den är sönderbyggd på många ställen där gamla fina byggnader fått glas och betong som granne som helt saknar charm. River Liffey flyter rakt genom stan ut i Irländska sjön. Något annat som vi reagerade på var alla tiggare och utslagna som fanns utmed gatorna. Har man ingen socialvård här? Irländaren är lite sönderstressad och inte alls så trevlig som skotten.

Gammalt och nytt i Dublin

Kongressbyggnaden

The Spire i Dublins mitt

Det finns lite pubar i stan

Nu slutar vi etapp 3 här. När vi återkommer nästa gång skall vi förhoppningsvis vara i Spanien. Biscaya lovar vindar från väst till nord under en vecka så imorgon sticker vi. Ha det så bra alla vänner och släktingar. Nu har även vi haft sommar i 2 dagar.

Hjärtliga hälsningar från Jan Fransson och Per Windolf.