Etapp 29

 St Martin

Nu är det St Martin som gäller i ca 1 månad. Först så kom Barbro den 2/2, den 5:e åkte Albin och Viktor hem till Aneby efter c:a 4 månaders luff i USA och Västindien. Så den 6:e är det dags att åka till flygplatsen igen och hämta Petra. Hon kommer via New York, för att åter den 11:e hämta Ole Lutzow-Holm, en norrman boende i Göteborg som Petra har ett gott öga till. Petra och Ole skall den 20:e fortsätta tillbaka till New York för en vecka och samma dag skall Barbro flyga hem via Paris.

Petra och kompisen Ole

2 olika saker att göra på stranden

David började redan första veckan med sina arbeten på Solea att fixa till de skadade trädetaljerna efter kollisionen på Grenada. Jag får klart med ett nytt vindroder från Monitor i Kalifornien, det skall skickas via Fed-Ex och vara på plats i slutet av vecka 7 lovar de. Så gäller det att få tag i någon som kan fixa till de böjda detaljerna på pulpiten där bak. Jag blir rekommenderad en engelsman som också han har sin verkstad i Marigots hamnområde, liksom David. Dessa verkstäder är uppbyggda av containrar som man ibland satt tak på eller ställt 2 stycken en bit från varandra och satt större takstolar på dem och fått en arbetsplats under tak. En container bildar då kontor och den andra ett förråd. Smart och enkelt byggsätt. Containerstuket har alla: segelmakaren, färgbutiken, svetsaren, serveringen, jollereperatören, båtsnickarna m.fl. Nu visar det sig att engelsmannen har mycket att göra samt så vill han att jag skall plocka av hela bakre pulpiten och ta den till hans verkstad vilket jag absolut inte vill. Att plocka av den är ett mastodontarbete eftersom massor av detaljer sitter på den: antenner, radar, solpaneler, livflotte samt så är den så otroligt fastsatt i båten så jag tror inte jag får dit den lika bra sen. Den 5:e får jag tag på en ganska stor firma som heter FKG i Cole bay på den holländska sidan. De är mycket stora på rostfritt och riggningsarbeten. De har inte tid de närmsta veckorna men lovar att fixa det på plats.

Olika verkstäder m.m i Time Out Boat Yard

Utsikt från fortet över Marigot. Nere till höger syns lite av havet. Annars syns den stora lagunen i mitten. I fjärran syns Simpson Bay som ligger i Holland.

Vi bor bekvämt i Marina Fort Louis i Marigot. Här finns el och vatten på bryggan och dusch/toaletter och tvätt i en byggnad på bryggan. Varför vi bor här är för att det är bra att ha el när vi jobbar med båten samt bekvämt när det finns gäster ombord som kan gå och komma när de vill. En bil hyrs också i ett par veckor för att åka till olika olika hantverkare för att skaffa matrial samt skjutsa bad- och soldyrkare till olika stränder. De lugnaste och finaste stränderna finns i norr på ön. Dels den fina stranden Ance Marcel med några lugna lyxiga resorter samt den lilla ön Ilet Pinel. Sedan finns den stora Orient beach i öster men här är fullt med påverkade amerikanare som festar samt så finns den stora plagen mitt i staden Philipsburg. Här är en fin strand men man ligger mitt i stan och en massa skotrar som far omkring. Sedan finns några stränder vid hotellområdet ute vid den spektakulära flygplatsen, Maho beach, Mullet beach bl.a. Inne i den stora lagunen Simpson bay lagoon går inte att bada på grund av det mycket förorenade stillastående vattnet.

St Martin ligger illa till när det gäller orkanerna på hösten. Det är ofta de stryker förbi här uppe i norra ö-världen. Däremot nästan aldrig nere på Grenada. Bl.a 1995 slog en kraftfull orkan till här. Inne i Lagunen hade 1400 båtar sökt skydd för vågorna men vinden gick inte att skydda sig för. 1100 båtar förliste när orkanen kom. Båtarna kunde inte hålla fast utan de draggade och det blev en salig röra av allt. De slogs sönder av  varandra. Bättre hade varit att ta skydd på rätt sida om ön och haft lite sjörum och rida ut de värsta timmarna, men det är lätt att vara efterklok.

Så här kan man bo på St Martin. Bostaden i båten, verkstaden utanför och uteplatsen under träden.

Eller kanske detta skulle passa. Sjöutsikten går inte att klaga på.

Jag föredrar Solea. Se så fin hon nu är med sitt nya vindroder.

Den 6:e är det Erlings 2 årsdag så det blir att ringa och gratta honom. Ibland blir man riktigt barnbarna sugen. Som tur är finns ju skype. Hans mor Johanna fyller också år i dessa dagar, nämligen jämna 30 så det blir till att gratta henne också. Här på ön går det också små bussar fram och tillbaka. Petra och Barbro tar en buss till Philipsburg för att bada och se på stan. Ska man handla här i Västindien så är Philipsburg rätt plats. Ett stort utbud av allting finns här till mycket bra priser. Ca halva priset här på det mesta mot hemma. Likaså är det i båttillbehörs-butikerna. Hemma kollade jag på några ventiler som jag ville byta. Hemma kostade de 700:-/st. Här fick jag 2 för samma pris. För övrigt är priset att t.ex gå ut och äta mycket högre här än på Grenada. Ligga i marinan här är också betydligt dyrare än i den fina lyxmarinan på Grenada, Port Louis Marina. Som ni vet så är denna lilla ö delad mellan Frankrike och Holland. På den franska delen talas franska och man betalar med euro eftersom vi är i EU här, man ringer också för EU-taxa 2.45:-/min. På den Holländska delen är den gamla holländska myntenheten (floriner ?) gällande men man ser den aldrig utan här betalar man med USA-dollar samt så pratar man engelska. Som tur är så kör man på höger sida på båda sidor. Hade den holländska sidan varit en gammal engelsk koloni så hade det säkert varit vänstertrafik på denna halva.

Det härliga franska paret som vi blev stammisar hos

Vi blir under veckorna här stammisar hos ett litet matställe nere vid inre hamnen i Marigot. En man och hans hustru från Frankrike sköter hela stället. De har 2 små barn i 6 – 8 års åldern som finns här ofta på kvällarna efter skolan. Makarna är i knappa 40 årsåldern och har varit här i 16 år säger de. All mat lagar de själva med mycket omsorg. Mannen berättar på ett inlevelsefullt sätt hur han gör och beskriver ingredienser m.m. Allt smakar gudomligt, särskilt förtjust blir jag i deras lasagne. Den äter jag vid alla tillfällen jag är här. På lördagskvällen den 8:e bjuder vi David, Mariana och deras hund Melonga på middag ombord på Solea. Vi grillar och gör potatisgratäng. Grillen är mycket användbar när man är några som skall äta ombord. Skönt att slippa stå inne i båten och steka. Det är varmt så det räcker. Mariana är en pratglad kvinna så Barbro får lite konkurens. Vi försöker hålla Melonga på en plats på båten och Barbro mitt emot eftersom Barbro är ganska allergisk för hundar. Fast det räcker inte för sedan har Barbro känningar flera dagar efteråt. Annars så trivs Barbro utomordenligt här i värmen. Hemma så får hon inhalera för sin astma flera gånger om dagen samt så blir hon snuvig när hon dricker öl. Här har hon inga symptom alls utan hon kan springa sin mil varje dag utan problem och dricka öl hur mycket som helst!!! Ytterligare ett bra argument att vara hos sin make tycker jag. Tyvärr så saknar hon skolan mer än mig.

På väg till Anguilla

Så anländer Ole den 11:e. Barbro och jag har bara träffat honom en gång tidigare, i somras hemma i Målsånna. Han är en trevlig prick trots att han är norrman. Som tur är så går det ju ganska bra för de svenska skidåkarna i OS så man kan hålla fanan högt. Efter ett par dagar här för dem allihop så bestämmer vi att vi skall göra en seglats till Anguilla några dagar. Ön ligger en bit åt nordväst. Man ser tydligt mellan dessa öar. Fredagen den 14:e kastar vi loss. Vad skönt det är att få gå ut till havs. Första hälften ner till Anguillas sydspets går som tåget. Bra halvvind ger bra fart. Vi är på väg till Road Bay som ligger på ”baksidan” sett från St Martin. Det är c:a 15 nm dit. Från sydspetsen och upp på öns västsida blir det en stark bidevind men vi seglar ända fram med ett par krysslag. Ute i väster ser vi de 2 små korallöarna Prickly Pear Cays och Dog Island. Här finns kristallklart vatten och fina stränder utan några barer. Får bli en annan gång för att ge dessa öar ett besök. Nu blir det den mycket fina viken Road Bay som får ta emot oss. Här finns också underbart turkost vatten och en jättefin strand. Tyvärr så är det fullt med barer m.m. längs stranden och de tävlar på kvällarna vem som kan hålla på längst och störa friden. Nu blir det inte så farligt som man kan läsa om i guide-böckerna utan det blir riktigt bra.

När vi skall gå in och ankra i viken så kör Ole och jag går fram i fören för att göra i ordning ankaret för ankarläggning. Nu klantar jag till det rejält. Ankaret sitter rejält fast när jag skall ta ut det ett par meter så jag sparkar till ordenligt och får loss det. Ankaret åker ut och drar med sig en massa kätting. Reflexmässigt så tar jag tag i kättingen med mina bara händer för att hindra att mer kätting åker ut. Mycket korkat gjort. Jag skulle ha skruvat åt kättingbromsen i stället. Nu får mina händer en rejäl omgång. Vid dessa arbeten så skall man ha handskar. Skinnet på händerna slits och höger pekfinger får sig en rejäl skada. Ett stort köttsår på ca 6 cm öppnar fingret. Det är ett djupt sår som behöver sys. Vi ankrar färdigt och kollar så vi ligger bra. Petra och Barbro tar fram 1:a förband och vi drar åt runt fingret. Underligt nog så blöder det inte så mycket och inte gör det ont heller. Jag instruerar Ole och Petra lite om båten innan jag och Barbro tar jollen in till stranden för att hitta en taxi till en sjukstuga. Vi går in på tull och immigrationen, vi förklarar läget, de stämplar våra pass och ringer sedan på en taxi. De är mycket hjälpsamma och trevliga.

12 stygn blev det

Hon var duktig den bulgariska läkaren

Taxin tar oss till öns akutmottagning. Vi blir snabbt inskrivna och får gå till en lucka att betala. Efter en halvtimma får vi gå in i ett mottagningsrum. Här finns 3 vårdplatser med draperier emellan. Läkaren, en kvinna som är 57 år och kommer från Bulgarien och som varit här sedan 1996, är det som tjänstgör tillsammans med 1 sköterska. En äldre man kommer in i ambulansen och de måste ta honom. Jag får vänta lite säger hon. Efter en halvtimma kommer hon tillbaka och börjar kolla på fingret. Samtidigt ger hon order till sjuksköterskan bakom draperiet som är hos den äldre mannen vad hon skall göra och kolla på hos honom. Hon frågar mig vad jag gjort eftersom fingret är så sargat och förklarar hur det gått till. Inget brutet eller inga senor verkar tagit skada som tur är. Hon lägger lite bedövning och börjar sy. 12 stygn blir det. Hon frågar när och om jag tagit någon stelkrampspruta och som vanligt har jag ingen aning om detta. 1987 ser vi i min vaccinationsjournal. Hon är mycket duktig och säker. Hon säger att de bara är 2 läkare här, 1 åt gången och de jobbar i 12 timmars pass. Underbemanning här också. Sedan får jag gå ut till kassan en gång till och betala för vad hon gjort. Jag förbereds på att jag kan få mycket ont när bedövningen släpper men nu drygt 2 veckor efter behandlingen har jag inte haft ont en gång.

En strandraggare kom och hälsade på. Barbro höll på att flyga 5 meter när han buffade på henne.

Vi åker tillbaka till Solea med en taxi. Vi stannar till vid en pengaautomat för att ta ut lite valuta för här är det Eastern Caribbean dollar som gäller. Här kör man på vänster sida. Lördagen och söndagen blir 2 lugna dagar på stranden och i båten. Nu får jag ju inte blöta ner handen så det blir lugnt med badandet. Typiskt nu när man för en gångs skull är badsugen och är i underbart vatten. På söndagen tar Petra och Ole en taxi till en annan strand och Barbro och jag passar på att baka lite ombord. Varje morgon så tar hon sina gympaskor på ryggen i en plastpåse och simmar in till stranden och sedan så springer hon fram och tillbaka 1 timme innan hon simmar ut igen till båten. Nu så fallerar gummibåten för andra gången denna säsong. Alla de 3 stora luftkamrarna läcker nu rejält. Pumpar man upp dem så håller de ca 300 meter in till stranden, sedan får man pumpa igen innan man åker tillbaka. Nu får det bli en ny jolle. Denna är nu 10 år gammal och är gjord av pvc. Hypalon är ett bättre matrial för att klara solen här så en sådan får jag börja kolla efter när vi kommer tillbaka till St Martin. På måndagen blir det återsegling till St Martin fast innan dess så vill de att jag tar en sväng till en vårdmottagning på ön för ny omläggning av såret samt att få en stelkrampspruta. South Hill Clinic blir målet. Idag verkar vara barnmottagning för många föräldrar sitter här med sina små barn och de blir kollade. Jag får strax gå in i en annan dörr och lämnar fram ett brev från läkaren som skrivit vad de skall göra. Efter en halvtimma är allt klart och vi åker tillbaka och seglar sedan iväg. Vi går tillbaka till samma bryggplats i Marigot som vi hade senast och förtöjer där.

Sista måltiden på stammiset innan vi åker till flyget

Barbro lättar mot Paris

Så är det bara ett par dagar kvar innan mitt besök återvänder. Det blir till att skjutsa ut dem till Ilet Pinel som blivit deras favorit här så de kan bättra på solbrännan det sista. Själv på dagarna fixar jag med andra ting. På tisdagen den 18:e åker jag till Fed-Ex och kollar om vindrodret kommit, och det har det. När vi lastat in det i baksätet så åker jag vidare till Budget Marin för att kolla om de har några bra jollar. De har bara jollar med glasfiber eller aluminiumbottnar och det vill inte jag ha. Jag vill ha en som man kan vika ihop och stoppa undan vid längre seglatser. På Island Water World hittar jag en som passar. Den stoppar vi ner i bilens bagage. Nu är bilen lastad när jag kommer tillbaka till bryggan så vi får låna en kärra för att köra ut grejorna till båten men vindrodret får inte plats. Jag ringer David om jag får komma ner till hans verkstad och få ha det där och det går bra.

P-O hälsar på. En mycket trevlig kväll på Solea.

På onsdagen hittar jag ett sms i telefonen från P-O Ängegerd. P-O har varit pastor i kyrkan hemma i Aneby i 20 år. Vi talades vid innan i vintras och jag visste att han ev. var på gång till St Martin i ca 10 dagar under februari. Jag meddelar honom att han är välkommen ombord denna onsdag kväll för det är ju sista kvällen innan alla åker hem. Han tar en taxi från sitt hotell i Maho beach och vi får en jättemysig kväll tillsammans med honom. Sen skjutsar jag tillbaka honom efter många timmar. Jag erbjuder honom att under fredagen ta med honom på en rundtur för att se ön och det nappar han på. Så under 5-6 timmar åker vi runt till lite olika platser och kollar. Bl.a går vi upp på öns högsta punkt Pic Paradis (411 m.ö.h). Här finns utsikt över öns östra sida: Orient beach, nationalparken ön Tintamare, bosättningen French Quarter, Oyster Pond, Philipsburg samt så i fjärran syns St Barth. Västra sidan och ön Anguilla ser vi från en utsiktsplats på väg ner. Den lilla staden Grand Case med sin lilla flygplats åker vi förbi innan vi tar en paus på stranden Ance marcel. På sen eftermiddag kopplar vi av i Oyster Pond nere vid bryggorna med en fika och kollar på båtarna i denna hamn. Sedan är det mörkt innan P-O återkommer till sitt hotell. Han skall flyga hem i mitten av veckan därpå via Miami. Innan han kom hit så var han några dagar i New York och åkte bl.a en helikoptertur runt Manhattan. Han visar bilder från denna tur så det blir att någon gång så får man väl ta sig en sväng dit. Kul att du kom P-O.

P-O kollar utsikten

Grönt och vackert

Dagen innan hade det ju varit att ta farväl till Barbro, Petra och Ole. Denna dag har nu några år blivit en av de känslosammaste dagarna under året. Då åker de kära tillbaka och det kommer att ta några månader innan man träffas igen. Som tur är så finns ju mycket att göra. På lördagen lämnas bilen tillbaka, jag lämnar marinan i Marigot, inväntar en broöppning in till Simpson Bay Lagoon. Här möter mig David med sin jolle vid bron för att eskortera mig till en boj där jag kan ligga med båten strax bakom där David har sin båt. Den första biten från bron skall man köra i en smal muddrad ränna tills man kommer ut på lite djupare vatten. Enligt sjökortet skall det finnas bojar som vägleder men det finns en vid rännans start samt en vid rännans slut. Däremellan gör rännan en böj och plottern visar inte alls rätt. Enligt den så åker jag bredvid rännan. Trots at David åker före så kör jag in i sanden utanför rännan 2 ggr. Den första gången räcker det med att jag backar loss. Den andra gången så sitter jag fast. Jag får vänta på att en motorbåt kommer i ganska hög hastighet förbi. Hans svallvågor gör att Solea lyfter och jag kommer loss. Senare på kvällen blir jag bjuden på middag hos paret Haraldsson i deras båt. En mycket rymlig 28 fotare som David inrett klurigt. På söndagen tar jag det lugnt på båten utom på eftermiddagen då jag kastar loss för att gå till FKG:s brygga i Cole Bay. David möter upp vid bron och hjälper mig att ta emot vid bryggan. Utprickningen är även här dålig så en gång ser jag på ekolodet att det grundar upp rejält så jag backar tillbaka och tar en annan väg.

Hockey-finalen i OS blev det enda jag såg av OS.

Det var bara jag och David samt 75 Canadensare. Gissa vilka som jublade mest? Tack David för allt ditt arbete och kunnande samt vad bra med alla dina kontakter.

På FKG tar man tag i mina böjda stag på den aktre pullpitten direkt. De 2 stagen kapas av, nya tillverkas, bockas och svetsas dit. Resultatet blir kanon. När svetsskarvarna slipats och polerats så finns det ingen möjlighet att säga var de är. Den som utfört jobbet heter Ralf Pietsch och är en holländare som är några veckor här på vintern och arbetar. Han har en egen liten verkstad hemma i Rotterdam där han jobbar på olika båtar med olika arbeten. Han har också en egen liten båt som ligger i North Carolina i USA. Han kollar på mitt skadade vindroder och frågar vad jag vill ha för denna skrothög. Om du bara hjälper mig att fixa dit det nya så för du det säger jag och det går han med på. Här på FKG så kommer en norrman fram till mig. Han jobbar som riggare här denna vinter, på somrarna jobbar han hemma i Oslo. Jag frågar om han kan göra en besiktning på Soleas rigg och om allt verkar se bra ut. Det gör han och efter att vi gett stagen några justerande varv, kollat så alla infästningar ser bra ut och alla kardeler i vajrarna är hela så säger han att denna rigg håller 25 år till. En så kraftig och välstagad mast är sällsynt att se säger han. Tryggt att höra. Översyn och underhåll är viktigt.

Ralf Pietsch visade sig vara en konstnär

På tisdagens eftermiddag lämnar jag FKG:s brygga och går tillbaka till bojen i lagunen. De följande dagarna ägnas åt att montera in en ny Navtex, en meddelande- och vädermottagare, samt så köper jag en elektronisk radar detektor, en Mer Veille. Detta är en fransk detektor som många seglare lovordat. Den upptäcker fartyg på långt håll ute på havet och larmar. På manöverpanelen ser man vilket håll fartyget kommer från och det är skönt att ett larm ges om man sitter och sover en stund när ett fartyg närmar sig. Några resor tas med jollen in till Marigot och Cole Bay under dessa dagar för att handla och träffa folk.

Första helgen i varje månad är det marknad på T.O.B.Y. Massor av seglare vill bli av med prylar.

På lördagen så kommer Ralf. Jag hämtar honom vid en brygga på en marina och vi startar med att montera vindrodret på em. På förmiddagen har David hjälpt mig med att få låna en arbetsplattform (en s.k skiffer) så vi har något att sitta i när vi jobbar. Det visar sig att vindrodret passar perfekt. Jag hade ju bara gett dem det förra tillverkningsnumret och det fungerar. Ralf är mycket lugn och grundlig och jag blir mycket nöjd med hans hjälp. Det är 2 rör till de undre fästena som är grovkapade som måste kapas och vi försöker med en bågfil men i rostfritt så har det ingen verkan. Det blir så att David hjälper mig på söndagsmorgonen i sin verkstad att kapa dessa rör. Sedan på em kommer Ralf igen och vi monterar klart. Nu är nästan allt färdigt sedan kollisionen, återstår bara att sy ett nytt kapell till vindrodret men det gör jag nog när jag kommit tillbaka till Grenada. Vi lastar det gamla vindrodret i skiffern och jag bogserar in det till en brygga där Ralf tar hand om det. Vi tar farväl och vi hoppas på att någon gång få återse varandra. Han var en mycket lugn och sympatisk man. Synd att behöva skiljas från sådana. Men så är det bland seglare att man träffar mycket olika personer och många skulle man vilja träffa resten av livet men vi är från så olika håll på klotet att det är praktiskt omöjligt.

Ralf, en underbar kompis som man kommer att sakna.

Nu närmar sig denna tid här på St Martin sig sitt slut för denna gången så till veckan skall jag börja röra mig söder ut och träffa Bengt Borg på St Lucia 20 mars. Första anhalten dit blir nog  St Kitts o Nevis. Om St Marin kan sägas att vill man ha lite värme och bad är det ett bekvämt ställe att åka till. Här finns allt vad vi är vana vid. Samma mat, bilar, flyg, högt tempo osv som vi är vana vid hemma. Men vill man ha den karibiska känslan så åk inte hit, ta en annan ö. T.ex Grenada som blivit mitt andra hemland. Där finns det man behöver i lugnare tempo, mycket finare natur, skönare befolkning t.ex rastakulturen, underbara stränder och betydligt billigare. T.ex dagens för 50:- i stället för 90 :- här.  Ha det bra vänner så hörs vi.

Varma hälsningar från

Jan Fransson

Lite bilder från karnevalen i Marigot i söndags