Etapp 28.

I Karibien 1 månad.

Så var det dags för en ny segelsäsong i Karibien. Tisdagen den 7 januari lämnar jag hemmet i Målsånna för att åka upp till Kumla för en övernattning och få träffa barnbarnen Gretel och Erling en stund. Förra säsongen åkte jag i mitten av november men ville denna säsong vara hemma över jul och nyår och sedan åka lite skidor, hade jag tänkt. Men som vanligt lyste snön med sin frånvaro när jag är hemma. Det var ju snö en vecka i december men då var jag på en resa till Rumänien med SAM-hjälp så då missade jag den snön också.

Som vanligt kom barnen och rusade upp i famnen på farfar när han kom. Det roligaste de vet är när man lägger sig på golvet och så vill de busa säger de. I garaget hos fam. Fransson i Kumla så har det införskaffats ett pingisbord så nu är det mycket bordtennis där liksom det var på skogsgatan i Aneby när våra barn var små. Denna kväll blev det bl.a rundpingis då goda vänner till Johanna och Andreas var på besök. Det tyckte Erling va kul så han sprang också runt varv efter varv fast utan pingisrack.

Gretel och Erling. 2 små dyrgripar.

På onsdagen skulle Andreas jobba i Västerås så jag åkte med honom dit och sedan tog jag flygbussen till Arlanda. På eftermiddagen blev det Norwegian till Gatwick och sedan som vanligt boende över natten på Yotel på flygplatsen. Virgin Atlantics incheckning var öppen så jag passade på att lämna in väskorna och få biljetten på kvällen så jag slapp stå i en lång kö på morgonen. Så kl 9.00 den 9 januari lyfter den nya Airbussen. Ett nytt plan som var otroligt bekvämt och tyst. Hur mycket filmer och musik som helst att välja på. Vid 16.30 tiden landar vi på Grenada efter att först ha varit på St Lucia i 1,5 tim och släppt av hälften av passagerarna. På sträckan mellan St Vincent och Grenada blev det lågflygning  över Grenadinerna och man såg alla dessa öar och ankringsvikar som jag var i förra året.

Med på planet skulle det vara med en dansk som hette Erling. Han var god vän med Kent och Lis som vi blev goda vänner med förra året. Tyvärr så hade Kent drabbats av ojämn hjärtrytm innan julhelgen och kunde inte åka ner till båten. Lis hade ensam åkt ner en vecka innan jag kom och börjat fixa med Dina 2. På flygplatsen väntade Lis både på mig och Erling. Jag kom ut först och Lis stod där och väntade. När sedan Erling kom så var det honom av de 300 passagerarna som jag gissat på att det var som det också var. Vi tog en gemensam taxi till Cool Running där Erling hade ett rum och jag ett. Lis hade under dagen flyttat in i sin båt. Sen på kvällen träffades vi på Big Fish, restaurangen vid marinan, för att stämma av arbete och tider.

Här under sol- och regnskyddet hade Solea haft det bra

Lis och Erling i målartagen

En fikapaus piggar upp

Solea och Dina 2 stod uppallade bredvid varandra så det var bara att ta ett steg över relingen för ett besök. Erling visade sig vara en otroligt kunnig och erfaren seglare. Han hjälpte Lis och även mig. Dina 2 blev i ett perfekt skick där allt fungerade så efter drygt en vecka seglade de upp till Port Louis Marina i St Georges. Efter 14 dagar på Grenada för Erling så reste han hem och ett nytt kompispar till Lis och Kent kom och skall hjälpa Lis segla upp Dina 2 till St Martin där ytterligare vänner skall hjälpa dem segla hem båten till Danmark i vår/sommar.

Solea hade som vanligt klarat sig bra. Det var ju 10 månader sedan jag lämnade henne här på varvet. En fläkt kopplad till en solpanel hade fungerat bra inne i båten och hållit henne fräsch. På däck var hon emellertid mycket dammig eftersom skyddet jag har över henne skyddar både mot solen och regnet. Men några timmar med vatteslang och skurborste så var hon ren. Täckningen lämnade jag in för tvätt samt så beställde jag en ny bäddmadrass. De kommande dagarna så blev det att fixa dit bommen, seglen, kolla vatten och avlopp, avstängningsventiler, satte i nytt startbatteri, tvättat och skurat inuti båten, kolla instrumenten, byta bränslefilter och vattenavskiljningsfilter, m.m. Bottenmålning och vaxning av friborden lät jag varvet göra. När jag skulle göra en provstart av motorn så blev det problem. Luftskruvarna vid bränslefiltret ville ej täta. Motorn startade men diesel kom ut vid skruvarna. Gängorna var slut och det var omöjligt att täta.

En av varvets duktiga gubbar

På väg till havet

Nu äntligen är det nära

På fredagen den 17 januari så sjösatte jag henne i alla fall och hon fick ligga utvändigt på rampen för upptagningen. Varvet kunde ej hjälpa mig utan hjälpen kom på tisdagen genom Stefan Fletcher på Grenada Marin. Han har Volvo Penta servicen på ön. Han borrade nya större hål, gjorde nya gängor samt tillverkade nya luftskruvar. Sen gick motorn som en klocka. På söndagen passade jag på att gå på Gudstjänst i Grand Anse Baptist church. Många kända ansikten sen förr om åren välkomnade mig. Det är alltid lugnt och skönt att gå och koppla av en stund och lyssna på sång, musik och tal. På måndagen blåste jag upp jollen och upptäckte att airdecket (golvdurken) inte höll tätt. Jonny sail fick några dagar på sig att laga det och det gjorde han bra.

Onsdagen den 22 januari så seglade jag upp till St Georges och la mig för ankar utanför staden. Jag ville ligga där nu några dagar för att få lite sjögång och vänja mig vid vågorna så att sjösjukan skulle hålla sig borta, när jag sedan tänkte segla upp till St Martin några dagar senare. På lördagen den 25:e var 2 killar från Aneby på väg för att segla med mig till St Martin. Då jag på eftermiddagen tog jollen in till marinan Port Louis och höll på att knyta fast jollen så hör jag: Hej Janne! Då är det Albin Eklund, en av killarna, och hans flickvän Maja som står där. Då hade de någon timme tidigare kommit in med en annan båt från Huskvarna, SY Laya, som de seglat med i 10 dagar från St Vincent, genom Grenadinerna och ner till Grenada. Med på båten var också William Andersson och Simon Ingesson. Alla från Aneby. Världen är liten. På kvällen gjorde jag så ett besök hos Laya och fick prata med skeppare Hans och hustrun Agneta. De hade startat från Huskvarna i somras och har sedan under de olika seglingssträckorna haft besök och hjälp. Några år innan de seglade iväg så bodde de i båten i hamnen i Huskvarna. De skall nu fortsätta runt jorden är det tänkt.

Till torsdagskvällen bjöd jag in de 4 från Aneby till Solea. Jag tänkte göra en sockerkaka att bjuda på men då upptäckte jag 3 små hål i botten på formen. Formen av aluminium hade legat mot något av stål och då ”rostar” aluminium. Jag tog en buss med formen ner till en smed och han kunde svetsa igen hålen. Baket var räddat. På kvällen tog jag sedan jollen in till stranden och hämtade ungdomarna. Det blev sedan några mysiga timmar ombord med dem. På lördagen åkte Simon och Maja hem till Sverige och Albin och William flyttade ombord. Vi handlade och gjorde Solea klar för avfärd morgonen därpå.

Vindrodret fick agera kofångare

Här är den 1,8 ton tunga gummibåten som körde på Solea

Söndag morgon. En morgon man aldrig glömmer. Klockan var 7 och jag låg och slumrade i kojen då jag flyger upp då hela Solea skakar till och en riktig smäll hörs samt dånet av en motor. En stor tenderbåt från ett privat kryssningsskepp har tappat kontrollen och rammat Soleas akter. Det jag ser när jag kommer upp är 3 män som  kravlar sig upp efter tvärstoppet mot Solea. En regnskur har gjort att den som styr tappat kontrollen över båten när en regnjacka skulle tas på. I 12 knop dundrar den 1.8 ton tunga båten in i Soleas akter. Nu blir det Soleas vindroder, ett monitor, som får fungera som kofångare. Vindrodret vrids till en skrothög men Solea håller tack och lov. Relingslisten, några teakbrädor på däck samt ett böjt rör på mantåget blir skadorna förutom vindrodret. Tenderbåten är på väg in till marinan för att lämna en person som skall med flyget så de har lite brått, men jag ber att en person skall bli kvar tills båten kommer tillbaka. Han som blir kvar visar sig vara en italiensk finansman som lever hela tiden på sitt stora skepp. Han är mycket sympatisk och tar på sig all skuld. Han ber att få återkomma med sin kapten och sina skeppspapper och försäkringshandlingar om ett par timmar.

Ägaren och kaptenen kommer senare och vi byter uppgifter och tar kopior på varandras skeppspapper och försäkringar. Vi hade ju tänkt segla iväg till St Martin denna dag men nu måste vi lösa detta. Jag gör en uppskattning på vad det hela kan kosta och säger det till dem innan de åker hem till sin båt. Vi lättar ankar och går in och lägger oss i marinan för att kunna få bättre och smidigare kontakt med olika personer. Killarna och jag skruvar ner skrotet i aktern och gör ytterligare en koll att allt är som det skall. Sedan tar vi rast och går till poolen för att vila lite. Då kommer den italienske kaptenen gående. Han har varit vid Solea och sökt oss men hittar oss här. Han säger att för att vi båda inte skall bli försenade så har ägaren gått med på mitt anspråk och överlämnar den summan som jag begärt. Sedan överlämnar han en flaska mycket fin whisky (tror jag) och sedan blir vi inbjudna till det privata kryssningsskeppet för att umgås en stund. Vi går till Solea och klär upp oss och följer med kaptenen ut till skeppet. Ägaren tar emot och vi får sitta i en öppen salong i aktern där vi serveras dryck och vi samtalar om bl.a min seglats och vad jag gör och han vad han gör. Båten har 11 man fast besättning och kan ta 12 gäster. De hade lämnat Italien i mitten på december och seglat över hit där de nu är på vintern. Han ville ha en snabb överenskommelse för han ville vidare och det ville ju jag med. Sedan går vi en ”husesyn” på hans segelskepp och vi blir visade allt från kommandobrygga till maskinrum innan vi skiljs som mycket goda vänner. Det var ju tur att ingen kom till skada.

Här har Albin och William det bra ombord på lyxyachten

2 st glada skeppare trots det som hände

En glad kapten Vascellari med sitt skepp i bakgrunden

Jag kontaktar Hans Bernvall på Monitor i Kalifornien och beställer ett nytt vindroder. Jag har serienumret på det gamla så han ser vad som jag behöver. Vi kommer överens om att skicka det till St Martin för det är där jag vill göra reparationerna. Där finns också David Haraldsson, en kusin till Albin. De är också barnbarn till Axel Eklund i Aneby, en byggmästare som jag bl.a jobbade hos på 70-talet några år. David har bott på Grenada först i 5 år där han jobbade på Grenada Marin och sedan flyttade han till St Martin där han har egen firma och gör träarbeten på båtar. www.wood-krafts.com har han som hemsida. Här har han nu bott och jobbat i 7 år. Under tiden har han hunnit med att gifta sig med en argentinska. Hon jobbar på båten de bor på med sin dator som någon sorts designer. Jag tänker att han har säkert många kontakter som jag kan ha nytta av. Till St Martin kommer också Barbro den 2 februari och Petra den 6:e.

Eftersom det löste sig så bra med regleringen av skadan så kan vi lämna St Georges på Grenada redan på måndagen för segling till St Martin. Dit är det c:a 380 nm raka spåret över Karibiska sjön vilket bör ta 3-4 dagar. Vädret ser bra ut hela tiden med halvvind och 8-10 m/s. Perfekt. Vid 13.30 så hissar vi segel utanför St Georges och sätter in autopiloten på 348 grader. Den fungerar som tur är hela vägen så vi slipper att sitta uppe och styra. Det räcker med att en är vaken hela tiden och håller utkik så att vind, kurs och inga andra hinder dyker upp. De första timmarna blir lugna eftersom vi är i skuggan av Grenada men när vi passerat norra udden lämnar vi öppet för vind och vågor. Genuan får rullas in och focken rullas ut. I storen får det bli 2 rev. Denna segelsättning blir det sedan hela tiden. Några 10 m/s som utlovat ser vi inte skymten av. Nu får vi 11-14 m/s hela tiden med toppar på 17. Eftersom det är halvvind kommer vågorna in från sidan och ibland när en våg kommer och den bryter med sitt skum precis innan den träffar skrovet så blir det en rejäl kaskad över Solea. Annars så seglar hon utmärkt. Det är dessa väder och värre som hon är byggd för. Skrovet och riggen är överdimensionerade och hon känns mycket säker och seglar bra för sig själv.

En trevlig sysselsättning ombord

2 bra grabbar som klarade seglingen även om matlusten inte var på topp

Vi som däremot finns inuti detta skal får försöka att uthärda behandlingen. Vi som längeseglar vill ju helst följa med vinden och ha den in akter ifrån. Då är det inga större konstigheter att segla i kuling. Har man däremot kulingen i sidan eller på bidevind (snett framifrån) blir det lite obekvämt om bord. Killarna tar var sin sjösjuke tablett men jag hoppar över det. Jag brukar känna lite olust ibland under de första 36 timmarna till sjöss men sedan blir jag imun. Av tabletterna tappar man aptiten och blir lite såsig så jag brukar skippa dem. Att stå vid spisen och laga mat är inget roligt göra när man åker berg och dalbana. Första kvällen får bli en påse frystorkad mat var. Smidigt att bara koka upp vatten och hälla i påsen. Sedan vänta i 10 minuter och äta. Nu är ju denna mat ingen höjdare men det gäller att få i sig energi. I övrigt dessa dagar blir det frukt, flingor o mjölk, bröd, konserver av olika slag som blir basfödan. När man inte har vakten så ligger man helst ner i sin koj. Det är det vilsammaste, samt då håller man också sjösjukan stången i denna position. Killarna tappar aptiten men är duktiga och tar sina vaktpass. Jag tycker synd om dem som får en så här ”tuff” segling på sjön. Att segla här nere är inte som en svensk högsommardag, det kan det vara, men oftast är sjö och vind betydligt tuffare.

De första 2 dygnen ser vi ingenting förutom vatten, sol, moln och stjärnor. Vi skickar iväg några spottar (positionsrapporter) med jämna mellanrum så ni där hemma har koll på var vi är samt så har jag kollat förbindelsen med MRCC Göteborg via satelittelefonen. De önskade oss en trevlig seglats. Sista natten får vi landkänning. Det är när vi passerar strax väster om ST Kitt o Nevis. Vi ser ljusen från bebyggelsen. Jag har också på radarn här för lokala fiskebåtar snurrar runt ut till fiskebankarna söder om Saba, samt ett kryssningsskepp kommer ikapp oss och går förbi. Frampå sena nattimmarna går vi upp genom sundet mellan  St Eustatia och Saba. På Eustatia ser vi de väldiga oljedepåerna dit olja från mellanöstern levereras och sedan USA kommer och hämtar. USA har ju handelsbojkott med vissa länder där men om man går via ett tredje land så kringgår man det hela. Politik kallas det visst.

Nu är det bara ca 40 nm kvar till St Martin. Killarna som jag låtit sova denna natt lite längre kommer upp och de ser fram emot att komma fram. Saba som är en hög ö syns hela tiden. St Barth, den gamla svenska ön dyker upp i öster och strax även St Martin rakt föröver. När vi kommer närmare ser vi alla dessa flygplan som landar på St Martin. Flygplatsen här är väldigt frekvent trafikerad och ett nav med USA och Europa. St Martin är delat med den västra och norra delen som tillhör Frankrike, tillhör EU, har euro och det kostar 2.45 min att ringa mobil här. Södra och östra delen har knytning till Holland men är på något sätt självständigt. Här är det USA dollar som gäller men den gamla holländska valutan finns kvar också, en riktig soppa alltså. Ringa här är också lurigt. Bäst är att låsa telefonen på F-orange.

Landning på Princess Juliana airport

Vi rundar sydvästra udden där nästan alla hotell ligger och privata lyxvillor. Vi går upp mot Marigot som är huvudorten på franska delen och anropar Marina Fort Louis. Vi får ok att komma in i marina. En jolle kommer och möter oss och personal på bryggan tar emot. Skönt att vara framme. Vi tar och äter lite. Skönt att göra det i en båt som ligger still. Sedan kopplas vattenslangen in och ett par timmar ägnas åt att skura och borsta saltet av båten. 4 omgångar med tvätt blir det också innan kvällen. Skönt att få rena kläder, handdukar och lakan. Albin och William som var här 6 veckor i nov. – jan. känner till Marigot så på kvällen bjuder de på världens godaste lasagne på en liten restaurang där de blivit vänner med ägarparet. Mycket gott och trevligt.

Nästa dag går vi till Albins kusin David Haraldssons verkstad för att se hur han har det. Han delar den med en kille som är motormekaniker. Han är inte där när vi kommer men dyker strax upp. Han har ingen bil utan här åker man dinge. Eftersom han bor på vattnet, jobbar med båtar som ligger i vattnet och har verkstaden vid vattnet är det naturligt att transporterna sker med jolle. På hemvägen handlar vi i en trevlig butik som heter Simply. Här handlar man bäst på den franska sidan säger David. Men åker man till holländska sidan så är det billigare och ett annat utbud.

David Haraldsson med rötter från Aneby

David med hustru Mariana och hunden Melonga hälsar på

På lördagen den 1/2 blir det storstädning inuti båten eftersom Barbro väntas in nästa dag. En bil hyrs för att kunna ha kontakter med hantverkare som skall jobba med båten samt kunna åka runt på ön till olika stränder och butiker. Jag har på känn att det blir strandbesök nu när Barbro kommer. Själv har jag bara badat i havet 1 gång denna första månad. På kvällen blir det restaurangbesök till sammans med David och hans argentinskfödda hustru Mariana och deras lilla hund Melonga. Vi sitter vid den inre hamnen i Marigot och käkar. Jag minns St Martin sedan 20 år tillbaka då jag var här tillsamman med familjen i 2 veckor då jag fyllde 40 år. Jag tycker mig se en betydlig nedgång i verksamheten här och massor av butiker och matställen är tomma. David säger att finanskrisen 2008 gjorde att mycket försvann och sedan har en förskjutning skett till den holländska sidan där det är billigare. Prisnivån på restauranger och marinor är betydligt högre här än på Grenada.

Killarna åker runt de sista dagarna de är här på olika köprundor. På söndagen tar jag bilen ut till flygplatsen. Jag åker någon timma före för jag vill kolla in den spektakulära landningsbanan här. Flygplanen kommer in över en sandstrand där hundratals människor står och viftar och nästan tar tag i landningsställen på planen. Kolla gärna på youtube. Så anländer Barbro som kommer från Paris via Air France. Hon startade tidigt på morgonen från Arlanda. Hon jämför solbrännan och ser att hon får ligga i lite nu när hon skall vara här i 3 veckor. Vi åker till Solea och hon installerar sig. Killarna bor kvar några dagar till men den 5/2 så tar de farväl och åker hem till Aneby. Det har varit mycket trevligt att ha dem ombord. Tack Albin och William för att ni kom. Nu väntas Petra in för ett par veckor och så hoppas jag reparationsarbetena kommer igång.

En ny fluga på stranden

En gammal sysselsättning på stranden

Ha det bra i vintersverige. Här är lagom temp med 25 -26 grader i skuggan, en blå himmel och en skur då och då.

Vi hörs!!

Janne

PS! Vill någon segla med mig så går det bra 20/2 – 20/3 då jag är ensam ombord. Sedan kommer ny besättning sista tiden innan jag åker hem till påsken. DS.