Etapp 1   Vindön - Inverness     Så var det då dags att efter ett års planerande äntligen få kasta loss och starta resan mot Västindien. Barbro och Petra följde med ner till Vindön för att ta farväl. En sista tur till affären för att köpa in den sista färska maten. Konserver, ris, spagetti m.m. fanns redan ombord samt 35 portioner frystorkad mat ifall vädret skulle bli tufft och om det skulle bli tufft att laga mat ombord.     Vindö Marin, hemmahamn för Solea           Kapten och gast vid Vindö Marin strax före seglats.     Kvällen före avresan kom Kennet Pettersson en av de som jobbar på Vindö Marin, en långseglare som var ute med sin båt ElCordero en Allegro 33:a från 1998 – 2007, och sa att vi måste fira avresan. Det blev lite tilltugg med dricka och kaffe tillsammans på bryggan under tiden som solen gick ner i nordväst. Så var då avresedagen inne. Sista påfyllningen av 200 liter diesel och 400 l vatten. Klockan 13.30 släpptes förtöjningarna, Barbro och Petra följde med ut till Ellös för att ta bussen tillbaka och åka hem till Aneby på kvällen.  Kl. 14.00 var vi tillbaka i marinan. Vindinstrumenten fungerade ej. Felet upptäcktes snabbt i en koppling bakom elpanelen. Kl.14.30 var vi på gång igen. Det blev motorgång förbi Henån, Kungsviken genom Malö Strömmar ut till Ellös. Efter att ha tagit en fika vid busstationen och sett hustru och dotter fara iväg kojade vi in i båten för att tidigt gå upp nästa morgon.     Vår båtgranne på Vindö Marin och långseglare, Kennet Pettersson, samt Jannes hustru Barbro,  önskar lycka till på färden kvällen före avsegling           Sista bunkring av diesel och vatten före avfärd           Kennet kommer med ett sista råd före avfärd           Passage genom Malö strömmar           Jannes dotter Petra följde med ut till Ellös vid kustbandet     Väderprognoserna för Nordsjön hade följts med stort intresse sista veckan. För 3 dagar sedan hade olika prognoser börjat visa att ett väderfönster med syd till sydostliga vindar skulle råda från torsdag em till söndag förmiddag. Efter det var en omfattande lågtryck med mycket hårda vindar på väg in över Skottland. Över nordsjön blåser det nästan alltid västligt så här gällde det att hänga på, det kanske skulle dröja veckor innan nästa tillfälle gavs. Det enda kruxet var att på onsdagen på vår avresedag från Ellös var prognosen västlig med 12 – 13 m/s på Skagerack. Inte alls trevligt med en sådan start utan att ha fått ordentliga sjöben och med sjösjukan som ett brev på posten men nu måste vi ut till Nordsjön till torsdag em. Efter frukost och en postafen mot sjösjuka lämnade vi så Ellös Onsdagen den 30/6 2010 kl 05.30. Motorgång i mulet väder förbi Gullholmen där seglen sattes. Målet var nu att nå Skottska kusten vid Fraserburgh lördag kväll. Om den starka vinden ville komma tidigare än söndagen skulle vi i alla fall ha sjölä utefter Skottska kusten eftersom styv kuling var väntad från syd.  Som väntat var vinden nästan kuling från väst på Skagerack. Det blev att ta sikte mot Jomfruland uppe i nordväst vid norska kusten. Vindprognosen hade sagt att frampå em skulle vinden vid norska kusten vrida till nordvästlig så här var det bara att stå på för nordvästlig vind vore bra för att komma ut ur Skagerack under natten. Dagen blev blöt och otrevlig. Vatten kom både från havet och himmel. Vinden tryckte ibland på med 15 m/s men låg stadigt på 12 – 13 m/s. Solea trivdes, med revad stor och halvt utrullad genua skar hon kanonfint genom vattnet. Vindrodret styrde och vi satt i skydd under sprayhooden. Det märktes att hon var tungt lastad, vinden hade svårt att rubba henne ur kurs. Postafenen fungerade och sjösjukan höll sig borta.     Ellös onsdag den 30 juni kl. 05.30. Dags för avfärd.           Satellittelefonen kontrolleras           Per vid rodret första dagen, blött och blåsigt     På em efter 10 timmar närmade vi oss så norska kusten och solen kunde ibland lysa genom molnen. Vinden avtog och började vrida mot nordväst. Livet ombord blev nu riktigt trevligt. Kursen lades nu mot sydväst. Målet på detta kryssben var att komma utanför Danmark  till torsdag em för att komma åt den väntade syd till sydostliga vinden. Kvällen och natten blev helt kanon. För det mesta bra vind och lugn sjö. Motorn startades några gånger under natten för att hålla tempot uppe och inte tappa tid. Per väckte mig en gång på sitt nattpass då han såg att snabbfärjan från danska Hirtshals på väg till Kristiansand i Norge låg på en kurs som skulle korsa vår. Vi såg att hon höll 36 knop på AIS-informationen och vi räknade ut att hon skulle passera ca 1000 meter framför oss vilket hon några minuter senare gjorde. AIS är en underbar uppfinning.  Alla fartyg över 20 meter måste sända ut en signal som visar var man befinner sig, vilken kurs man har, farten, destinationen. På Soleas elektroniska sjökort kan man sedan se var omkringliggande fartyg har för sig även när det är mörkt ute. På morgonen sken solen från en klarblå himmel och man var på jordklotets bästa plats.  Solen och den blå himlen skulle sedan vara till söndag em. På nätterna följde man månens upp och nedgång.     Plottern visar spåret från Orust som vi haft i 2 dygn samt vår färdriktning de kommande dygnen. Pilarna på plottern visdar andra fartyg. Vi verkar inte vara helt ensamma.     Torsdag em. Vi befann oss nordväst utanför Hanstholm i Danmark. En hamn som Per och jag fick gå in i ett år tidigare efter att vi båda drabbats av ordentlig sjösjuka utanför danska kusten när vi var på väg från danska Thyborön till Mandal i Norge. Nu var emellertid vädret ett annat. Vi slog mot nordväst för att fånga vinden som höll på att vrida. Efter några timmar kunde vi så sätta kursen rakt mot Fraserburgh i Skottland, rakt väster ut. På kvällen blev det stiltje så järngenuan fick startas. Det blev sedan motorsegling hela natten fram till kl. 8.00 fredag morgon då en bra SSO vind kom och full stor med genuan fullt utrullad gav bra fart hela dagen och kvällen, 5-6.5 knop hela tiden på ett platt vatten. Segling när den är som bäst. Vi passade på att fylla upp dieseltanken som rymmer 100 liter med diesel från extradunkarna för att få ner vikten, likaså fylldes vattentankarna som rymmer 300 liter på från extra dunkar. Dessa dunkar är surrade på däck. Vi bara fixade mat under dagen några gånger, låg och vilade, kollade kursen, läste in oss på angöringen till Skottland och solade medan Solea tog oss fram över Nordsjön.     En fiskebåt på väg mot fiskebankarna         Kaptenen tar en vilostund           Kapten lagar middag           ...... och dessert           Sedan ska detta ätas           Denna manick skickar vår position till hemsidans karta           Frukost           Seglen hissade för fullt           Vindrodret som styrde Solea till Skottland           Middag tillagas     Natten till lördagen blev lika fin segling som på dagen med den skillnaden att vi hade nått fram till oljeriggarnas rike. Eldsflammor brann runt om oss, en underbar syn som jag längtat att någon gång få uppleva. Att tyst på natten få smyga sig in mellan dessa eldsprutande drakar. Gamla lumparminnen när man som jägarsoldat skulle in i fiendens läger på natten och sabotera för fienden väcktes till liv. När det ljusnade såg man så dessa monster stå som stora järnskelett mitt ute i havet. En tanke for genom huvudet att människan är galen på sin jakt efter energi och tankarna föll på den otroliga förödelsen som äger rum i mexikanska golfen just nu.     Soluppgång utanför Skottland           Oljeplattformarna börjar dyka upp vid horisonten           Eldsprutande drake           Observationsplatsen vid instrumenten under den fasta sprayhooden. En vanlig arbetsplats till sjöss     Lördag morgon kom med en vindkantring till sydväst och en vindökning till 11 – 13 m/s. Inte bra för kursen. För att hålla den och inte hamna på Orkney-öarna fick motorn startas. Det blev en blöt dag med många översköljningar. I och med att farten blir förhållandevis hög mot vattnet i denna vinkel blir resultatet av träffen mellan båt och våg en vattenkaskad i fören och vinden tar med sig detta vatten in över båten. Det blir en blöt dag. Ett läckage vid en ventil visar sig. Lyckligtvis över Pers koj och inte min. En översyn i Inverness måste till, annars är hon torr o fin invändigt.  På kvällen ser vi så Skottlands kust vid Fraserburgh. Det blir alltid en stöt i kroppen när man ser land dyka upp. Kul att Skottland låg där kartorna visade. Det hade inte varit roligt och komma fram och se att här finns ju inget. Mörkret började falla och några detaljer av land kunde inte skönjas. Endast fyrens blink vid Kinnaird Head var 5:e sekund syntes samt ljusen från Macduff, Banff samt några andra orter längs med Moray Firth:s södra strand syntes på natten. Denna natts segling blev överfartens höjdpunkt. En hård sydlig vind från land gjorde att vi flög fram i natten på platt vatten. Vi höll oss på c:a 4-5 sjömils avstånd från kusten. Att segla i lä av land med nästan kuling i seglen är så det ryser i kroppen. Per och jag sa till varandra att det är inte klokt att få uppleva detta. På kvällen utanför Fraserburgh var det 80 sjömil kvar till Inverness. Med ett snitt på 5 knop borde vi vara framme runt 14.00 på söndagen och precis hinna undvika det otrevliga ovädret som var på gång. Vi hade tidigare på dagen laddat ner Grib-filer via satellittelefonen och såg att ovädret var på gång in på söndag em. Grib-filer är väderprognoser som svävar runt i atmosfären som någon snäll person skickar iväg då och då och som man kan ta del av.   Riktig segling på Nordsjön på väg in mot Fraserburgh. Om du klickar på bilden ovan så visas en film på Youtube       Skottland dyker upp           Vindkraftverk fungerar säkert bra i Skottland     När vi närmade oss inre delarna av Moray Firth och svängde vänster ner mot Inverness hade vi fortfarande bra driv i seglen. 25 sjömil kvar. Sydväst om Burghead släpptes tömmarna fria av vår herre. 20-21 m/s rakt i nosen på 2 minuter. Vi hade för mycket segel uppe. Vi slog tillbaka mot kusten i syd för att försöka få lite sjölä för vågorna som tornade upp sig och få ner seglen. Vinden gick ner till 15-16 m/s och vi tyckte det var lugna gatan. Seglen kom ner, motorn startades och vi gick  nära land och följde 10 meterskurvan in mot Inverness. Vi förstod att det skulle bli jobbiga och blöta timmar framöver om vi skulle mot vind och vågor in till Inverness. Vi kollade tidvattenskalorna och såg att det var med oss in de närmsta 5  timmarna.  Ett alternativ var att gå tillbaka några sjömil runt en udde in i Burghead Bay och kasta ankaret och vänta ut vinden. Vi passade på att få i oss lite mat innan vi tog beslutet att hissa bottenrevad stor, 3:e revet och rulla ut den självslående focken och skota båda seglen stenhårt och med hjälp av motorn kryssa in till hägrande hamn. Först togs ett långt slag för babords halsar på 7 sjömil över bukten till NV kusten för att komma in via North channel och runda Chanonry Point och sedan komma in i sista viken, Inverness Firth. Här är det sandbankar lite överallt. Mitt ute på fjärden kan det bara vara 0.5 meter djupt. När vi närmade oss Chanonry Point visade vindmätare 23.6 m/s. När det gick ner till 19-20 m/s kändes det bra. Allt är relativt. Jag tänkte på vad Kaj Lagerros (Soleas byggare och den jag köpte båten av 2003) sa: hon är byggd för att ramla från 30 meters höjd rakt i spat, du kan inte hitta en starkare rigg, skrovet är ytterligare förstärkt än vad konstruktören Rolf Eliasson föreskrivit. Solea kändes hur trygg som helst i denna kryss i mot hamnen. Det som hade kunnat ställa till det hade varit om motorn stannat. Både segel och motor behövdes för att komma framåt. Nu fungerade allt och med stor hjälp av plottern fann vi vägen in till Inverness förbi sandbankarna. Vi ropade upp infarten (sea-lock) till Caledonian Canal på VHF kanal 74 om vi kunde komma in men fick till svar att det är för farligt. Antingen driver ni på sandbanken i lä eller så kan ni skada båten vid ingången till slussen. Gå tillbaka till Inverness Marina vid den kommersiella hamnen och ta en ledig plats var rådet vi fick. Vi länsade tillbaka 1 sjömil, svängde höger och sjölä infann sig bakom pirarna men vinden var fortfarande stark. Vi gick fram till marinans inlopp, kollade in om en lämplig plats fanns. Jag sa till Per att vi får bara en chans, vi har ingen möjlighet att väl inne ångra oss för risken kan då vara stor att vi hamnar på någon annans båt. Vi såg några lediga platser, bestämde oss för en. Gjorde i ordning fendrar och linor och tog sikte. In genom marinans öppning, sväng vänster, sedan höger, ta sedan 3:e platsen på vänster sida som var ledig vid en Y-bom. Yes.     Vy vid insegling till Inverness         Hotfulla moln dyker upp rakt i nosen         Sista biten in till hamn blev krokig           Målet nått: Inverness Marina. Efter 610 sjömil och 113 timmar   Klockan var nu 19.30 söndag kväll. Framme. 610 sjömil. 110 timmar. Vi var nöjda. Ovädret hade gärna fått vänta 5 timmar till. Vi var ändå lyckligt lottade. 2 segelbåtar som var lite senare än oss hade fått begära hjälp från sjöräddningen. Sjöscouternas båt Biscaya som gav sig av från Göteborg samtidigt som vi lämnade Ellös började ta in vatten utanför Fraserburgh, länspumparna kunde inte hålla vattnet stången utan sjöräddningen kom ut via helikopter med en motordriven länspump som ytterligare hjälp så man kunde ta sig in i hamn för reparation. Tisdag morgon slussade vi tillsammans in i Caledonian Canal och ligger nu bredvid varandra i Seaport Marina. Nu ligger vi här tills våra fruar Barbro och Karin kommer med flyget till helgen. Det är nog bäst att ta sig en dusch, lite deoderant under armarna, raka sig, tvätta kläder bl.a innan dess. Sen börjar etapp 2.   Med vänlig hälsning Jan Fransson och Per Windolf