Etapp 21

Semester på Grenada i 3 veckor

Måndagen den 13 februari var så Barbro på gång. Hon hade tillbringat helgen i Kumla hos det nya barnbarnet som skall heta Erling, samma som Barbros far. Sedan blev det samma flygning som jag hade via Gatwick, hotel Yotel, flyg med Virgin Atlantic via Tobago till Grenada. Jag beställde en taxi från mitt hotell och åkte och mötte henne. Jag placerade mig mitt framför utgången på en bänk under ett tak ca 25 meter utanför dörren för att vänta. Bland de sista som kom ut var Barbro. Jag satt still för att se om hon upptäckte mig men hon stod 15 meter från mig utan att se mig. Jag började gå mot henne och när jag var 3 meter från henne fick hon koll var jag var. Det var skönt att få krama om henne efter 3 veckor. Det var nu sen eftermiddag och solen höll på att gå ner. Det var nu sista natten på Cool Runnings innan det var dags att flytta in i Solea.

Barbro finner sig snart tillrätta på Solea

På tisdagen checkade vi ut från Cool Runnings och gick ner med resterande prylar till båten innan vi tog bussen till Grand Ance Beach, GAB, den stora badstranden här på ön. Jag tänkte att det är lika bra att Barbro får börja sola och bada så hon är på gott humör. På eftermiddagen sjösattes så Solea och hon fick ligga kvar över natten vid upptagningsrampen för att kolla att allt var ok. På kvällen kom Hans och Liz Linnestad ner till båten och vi hade en trevlig kväll tillsammans. Hans jobbade på dagarna med sin båt ”Trekkefuglen” för att få den sjöklar och sedan när Barbro och Liz åker hem den 5 mars påbörja sin ensamsegling till Norge. Inte dåligt för en man som är 81 år. Nu är han inte som en ordinär 81-åring utan pigg och smidig så jag syns som den äldre av oss två.

Barbro och Liz

Hans och undertecknad. Det blev många kvällar tillsammans med dessa underbara vänner.

 Onsdagen började med att vi kastade loss från piren och gick ut i Prickly Bay, den stora viken utanför som är ett populärt ställe att ligga för ankar i innan seglingen påbörjas eller avslutas. Sen blev det jollen in till jollebryggan och så bussen in till St Georges, huvudstaden på ön. Jag ville in till Grenada Yacht Club, GYC, och kolla om någon plats fanns vid deras brygga att lämna Solea vid när jag skulle flyga hem i april. Jag hade börjat fundera på om man skulle lämna Solea i vattnet i stället för att ställa henne på land. Hon kanske mår bättre av det. GYC är ingen stor anläggning men jag fick ett positivt besked att det var ok att lämna henne där i 8 månader. Priset skulle bli c:a hälften mot att lämna henne på land. Nu har jag alltså 2 alternativ men än har jag inte beslutat hur det blir. När jag kommer tillbaka i december måste hon ändå lyftas för bottenmålning, vaxning och översyn. På em blev det bad på GAB och på kvällen åkte jag in till jollebryggan och hämtade Hans och Liz för vi skulle ha middag ombord. Vi har mycket trevligt tillsammans och mycket att prata om trots att vi inte har känt varandra länge. Men så är det med seglare, snabbt blir man kompisar och intressena är oftast lika.

Grand Ance Beach blev snabbt Barbro plats i livet. Ge sig ut på någon obekväm segling kom inte på tal.

Torsdagen var en lite mer regnig dag än det brukar vara. Trots att solen skiner mestadels här så kommer det alltid en regnskur då och då som varar i 1 minut. Sen är solen på gång igen. Det gör att det inte går att lämna båten med några luckor eller fönster öppna. Vi brukar ha ett så kallat windscoop uppe när vi ligger för ankar som samlar upp vinden och leder ner den i båten så att miljön blir behaglig inuti Solea. Blåser det för mycket måste man ta ner detta annars blåser det sönder. Det kan ställas i olika vinklar och även ge ett skydd för regn, men blåser det mycket i samband med regn kan det samla upp regnet och leda ner det i hytten. Bussarna här på ön är små Toyota-bussar som tar 19 personer och går vissa linjer. De går hela tiden och att behöva vänta mer än 2 minuter är ovanligt. Det kostar 2,50 ECD (1 eastern caribbean dollar är 2,50 sek) om du åker 1 hållplats eller hela linjen. Taxi däremot är dyrt att åka. Idag blir det en vända till GAB för bad en stund innan vi tar en runda till ett av de 3 fina varuhusen som finns längs denna busslinje in till St Georges. På eftermiddagen blir vi lite lata och tar middag på ”Big Fish”, restaurangen vid jollebryggan innan vi besöker Hans och Liz i deras lägenhet på hotellet.

Denna manick, windscoop, är ett måste om tempen skall vara behaglig ombord.

Under fredagen tar jag mitt storsegelkapell och går den knappa kilometern till ”Johnny sailmaker”. Han skall vara en duktig segelmakare och syr starkt och fint till en rimlig peng. Kapellet behöver nya sömmar och dragkedjan behöver sys fast bättre på vissa ställen. Jag lämnar det hos honom och han lovar att komma till jollebryggan kl. 10.00 på måndagen med detta. Då skall han även följa med ut till Solea för att kolla på ett kapell som jag vill ha över Solea när hon ligger på land för att skydda mot solen. Det här med att hålla tider och komma ihåg vad man sagt är inte dessa innevånares starka sida. Efter att väntat till kl. 11 på måndagen så tar jag en tur bort till honom. Man går en gata genom ett industriområde där en betongstation med ett krossverk ligger, ett skrotupplag, en stor trävaruhandel samt 50 andra små företag. När jag kommer dit frågar jag om mitt kapell och om vår avtalade tid. Kapellet är inte påbörjat och att vi bestämt att åka ut till båten kom han ej ihåg. Klockan 16.00 är kapellet klart så jag kommer ner till jollebryggan med det då och då åker vi ut till din båt och mäter säger Johnny. Jag traskar tillbaka och senare på eftermiddagen kl. 16.00 sitter jag och väntar. Bilar kommer och går men ingen Johnny. När jag precis skall ta telefonen och ringa honom stannar en bucklig pick-up och 2 yngre killar stiger av. På flaket tar de upp ett blått kapell som jag känner igen. Jag går fram till dem och presenterar mig och får kapellet när jag betalt 140 ECD. Var är Johnny frågar jag, vi skall åka ut och ta mått på min båt. De ser ut som frågetecken och ringer till Johnny. Tyvärr hinner han inte idag får jag till svar. Senare i veckan när jag inte hört något ifrån honom gör jag själv en ritning och går och hälsar på. Kan du tillverka detta kapell och vad kostar det? Javisst kan jag göra det, kom tillbaka kl. 11 på fredag så skall du få ett pris. Kl 11 på fredag står jag vid hans skrivbord men någon Johnny ser jag inte. Jag frågar en av hans anställda var han är. Han kommer om 5 minuter svarar den anställde. Efter 30 minuter säger jag att jag kommer tillbaka om en timma. Döm om min förvåning, efter en timma är Johnny där. När jag frågar efter priset säger han: Jag skulle precis börja räkna på det. Vilken tur man kan ha. Efter 45 minuter och 7 telefonsamtal har han ett pris. 1764 ECD. Vi går igenom ritningen en gång till och jag accepterar priset. När kan det vara klart blir min fråga. På fredag em nästa vecka säger Johnny. Det låter rimligt tycker jag och så betalar jag 800 ECD i förskott och han skriver kvitto och en beställning. Nästa fredag em går jag dit för att hämta mitt beställda kapell. Ditt kapell är tyvärr ej färdigt ännu säger Johnny, jag har inte fått det blåa tyget som du ville ha säger han. Vill du ha ett ljust kapell istället. Nej tack svarar jag. När kommer det blåa tyget hem blir min fråga. På torsdag nästa vecka säger Johnny. När kan då kapellet bli klart? På fredag em nästa vecka är det klart säger Johnny.

Det inre centrat i huvudstaden St Georges ligger vackert runt den inre hamnen.

En annan vy av inre hamnen

Nu är vi inte komna till denna fredag ännu så vi får se om det blir något kapell. Man får ha tålamod och veta att 5 minuter kan vara 45 minuter eller 2 timmar. Idag kom jag till hamnkontoret på Prickly Bay Marina för att köpa vatten i mina medhavda dunkar för att fylla tankarna på Solea. Jag kom dit och på dörren står det: Vi har öppet, på en annan skylt står det, kommer tillbaka kl. 11.00. Kl var nu 10.50 så Barbro och jag väntar till 11.15. Ingen kontorsnisse inom synhåll. Vi går bort till en bar och köper oss en dricka. Därifrån har vi koll på kontorsdörren. Jag frågar flickan i baren: var är kontorsnissen på Prickly Bay Marina? Hon tittar sig omkring och säger: han är nog tillbaka om 5 minuter. Kl. 11.45 går jag och sätter mig på en stol utanför dörren. Kl.12 så svänger  en pick-up med möbler in vid baren. Flickan i baren går fram till chauffören och jag ser henne peka på mig. Så fick jag mitt vatten. Spanjorernas manjana, arabernas inshalla (stavas det så?) och grenadianernas 5 minuter har jag förstått har samma betydelse. Det kanske är nyttigt att vi präktiga och ordningsamma svenskar får varva ner oss lite. Man har ju semester men ni kanske förstår att tiden även rullar på här.

Mjaa, vet inte om jag skulle tordas bo här

Tisdagen och onsdagen den 21-22 februari hyr vi en bil. Kl. 10.00 skall vi hämta den. Vi kommer till kontoret 9.45. Är ni  redan här säger kvinnan bakom skrivbordet. Bilen har inte kommit ännu säger hon. Jag tänkte vi kunde skriva hyreskontraktet så vi kan åka sen säger jag. En gammal gubbe kommer med en bil kvart över tio. Gubben ropar på kvinnan och hon går ut. Ett samtal på kreolska i lite högre volym sker. Tyvärr har jag ingen bil men vi hittar snart någon säger kvinnan. Efter 15 minuter kommer hennes bror och hämtar oss och skall köra oss till ett ställe där det finns bilar. Efter 5 minuters färd släpper han av oss utanför en polisstation och säger till mig att gå in och lösa ett temporärt körtillstånd. Jag är tillbaka om 5 minuter!!! Efter 5 minuter har jag löst mitt temporära körtillstånd som gäller i 3 månader och betalt 30 ECD. Var är nu kvinnans bror? Efter att kollat moln passera förbi i 45 minuter svänger han så upp utanför polisstationen och ler. Jag säger inget. Efter ytterligare en halvtimma har vi så vår hyrbil och det är bara att köra ut i vänstertrafiken.

Vackra blomster finns det gott om

Grenada är en mycket kuperad ö. Efter en titt på kartan bestämmer vi oss för att köra en sväng längs den södra kusten och kolla alla dessa halvöar med fina ankringsvikar dessemellan. Vi vill också kolla upp några uthyrningslägenheter som vi hört om i några villor ifall vi får med oss resten av familjen hit nästa vinter. Här är det så att i många villor som byggs så bygger man ofta 2 st uthyrningslägenheter. Detta kanske för att få lite inkomster till driften. Vi kollar in bebyggelsen på Fort Jeudy och Westerhall, 2 st halvöar ut i havet. Det visar sig vara 2 st områden med mycket exklusiva bostäder. När jag några dagar senare frågar en person om bebyggelse och markpriserna säger han att marken kostar ca 3500:- (sek) per kvadratmeter. Alltså 3.5 miljoner för en tomt på 1000 kvadrat. Priserna har här på 10-15 år stigit från knappt ingenting till dessa ouppnåeliga priser. Eftersom Grenada nu är ett stabilt land har många kändisar som Oprah Winfrey, artister och andra personer med mycket pengar köpt mark här. Eftersom vi ligger med Solea ute i Prickly Bay har vi flygplanens startsträcka precis över våra huvuden. Där ser man dagligen flera små snabba privata jetplan dra iväg så man förstår att folk i jetset-ligan smyger omkring här. Vi åker ner till Le Phare Bleu Marina för att fika lite. Här finns service till båtar, bungalow att hyra på stranden samt en mycket fin restaurang med en pool bredvid. Vi sitter och njuter i skuggan under fikastunden. Jag ser då ett röd båt med en fyr på. Då slår det mig att det måste vara det gamla svenska fyrskeppet ”Västra banken” som ligger här. Jag har läst om det i olika båttidningar. Efter fikat går vi ut och kollar skeppet. På nedre däck finns det ett litet museum som talar om skeppets historia och hur sedan denna marina fick veta att det var till salu och köpte det. År 2006 så ankrades hon upp här och tjänstgör nu som servicebyggnad åt båtfolket på nedre däck och har en fin restaurang på övre däck. På hemvägen passar vi på att ta en sväng över ett varuhus för att köpa dricksvatten och juice i större omfattning. Det är smidigare när vi har bil att ta dessa tunga ting till Solea. Vätska är tungt och tur är väl det annars skulle det inte gå att segla.

Den gamla svenska fyrbåten Västra Banken ligger här och har det skönt som pensionär

På onsdagen tar vi med Liz och Hans på en tur runt ön. Vi börjar med att ta oss genom huvudstaden St Georges och väljer sedan den västra kustvägen norrut. Barbro och jag körde denna sträcka förra året och den är mycket vacker då den ibland går längs med havsnivån och ibland högt upp med utsikt över havet. Vid en klippa med en gammal kanon stannar vi och tar en fikapaus. En grupp förskolebarn tågar förbi på vägen och sjunger. En fiskare kommer fram och pratar om fiske och pekar ut sin båt. Ibland fiskar de med nät nära stranden och ibland ger de sig ut flera hundra kilometer på Caribiska havet och fiskar tonfisk får vi reda på. Vi åker den lilla vackra vägen (stigen) upp till Concord Falls. Ön har ett handfull sevärda vattenfall. Här finns en fin lagun att bada i friskt klart vatten. Eftersom ön är relativt hög med en bergskedja på mitten från norr till söder som når ca 900 meter upp över havet så drar den till sig moln och regn. De mindre inte så höga öarna norrut i Grenadinerna är torrare öar.

Spralliga förskolebarn vet redan hur man beter sig framför en kamera

Vid Concords Fall

Fikapaus under rundturen på ön. Hans undrar hur man får fyr på kanonen.

 Vi fortsätter norrut genom städerna Gouyave och Victoria och genom en starkt kuperat landskap. Ön är illgrön av all grönska. Nu i februari blommar det också mycket så naturen är mycket vacker. Ön är också tätt befolkad där det går att bygga. Längs med vägarna så finns det nästan en sammanhängande bebyggelse på hela ön. Det är bara i bergskedjan mitt på ön som man kan följa vägarna några kilometer utan sammanhängande bebyggelse. Efter lunch i Sauteurs längst upp på nordspetsen tar vi vägen genom den bästa odlingsmarken på nordöstra ön. Fantastiskt vackra vyer över dalgångar och odlingar snirklar sig vägen genom. Efter att stannat till en stund i Grenville, öns näst största stad, mitt på östkusten väljer vi att fortsätta kustvägen söderut istället för att köra över bergen hem till St Georges. På flyget ner satt jag bredvid en mycket gammal man som var från Grenada. Han hade varit i London och hälsat på släkt. När jag frågade var han bodde sa han St Andrew. Ön består av 6 församlingar: St Georges i sydväst, St John mitt på västkusten, St Mark i nordväst, St Patrik i nordöst, St Andrew längs med hela östkusten och så St David på sydkusten. Till detta kommer ju Carriacou och Petite Martinique 2 öar norr om Grenada. Sammanlagt 344 kvadratkilometer med 110.000 innevånare. Det gör 320 innevånare per kvadratkilometer mot Sveriges 20. Då vi bor en person på en yta bor det 16 st grenadianer på samma. Efter dagens runda blir det samvaro på Solea med Linnestads.

Kryssningsfartyg med upp till 4000 passagerare och 2000 besättningsmän kommer nästan dagligen på besök.

                                                                                     Tänk er hela Aneby Kommuns befolkning får rum här.

Innan vi lämnar tillbaka bilen på torsdagen tar Barbro och jag en handlarrunda till. Varuhusen är välfyllda och har ett bra utbud. Priserna är i det hela som hemma i Sverige. Det sorgliga är att det är nästan bara importerade varor. Den inhemska produktionen saknas i hyllorna. Tyvärr är det nog så att överskotten från lantbruken i Nordamerika, Europa och Nya Zeeland subventioneras och trycks ut i världen och slår undan fötterna för de inhemska odlarna. Potatis, morötter, majs m.m. från USA/Canada, mjölk och yoghurt från Holland och Frankrike, köttprodukter från Danmark, ost och mejeriprodukter från Nya Zeeland. Vi försöker att hitta så mycket lokalt som möjligt. På lördagar är det marknad inne i St Georges. Vi tar bussen till busstationen som ligger på väster i stan bredvid ankomsthallen för de stora kryssningsskeppen som nästan dagligen lägger till här. Idag hörde vi att 2 fartyg skulle komma och 6000 turister väller in. Sådana här dagar skall man inte åka till stan eller till badplatsen på GAB räknar vi snabbt ut. Man märker att priserna är helt andra i stråken där dessa turisthorder rör sig. På stranden blir ölen 3 ggr dyrare dessa dagar. Marknaden är faktiskt sevärd med mycket odlingsprodukter och andra lokala produkter och inte bara krimskrams som hemma. På eftermiddagen och på söndagen blir det lata stunder på GAB. Skönt att bara koppla av och inte göra ett dugg.

Fina färska grönsaker på marknaden

Ännu mer nyttig mat. En härlig rejäl marknad.

Så måste det ju också bli en bild på ett av alla stånd med kryddor när vi nu är på kryddornas ö nr 1.

Barbros sista vecka på ön börjar med att vi har blivit bortbjudna en kväll till Stefan från Umeå och hans hustru Lynn, en kvinna från ön. De har en villa på True Blue som halvön heter på västra sidan av Prickly Bay. Lynn hade fått se en båt med svensk flagg nedanför huset. Stefan tog ett kort på båten och förstorade upp kortet på datorn och kunde då läsa namnet Solea. Han googlade på namnet och fick så tag i min emailadress och mobilnummer. Stefan är läkare och jobbar 50 %. Pensionen närmar sig och de hoppas kunna vara i sitt hus här på ön mer än ca 2-3 månaderna varje vinter. Hemma i Umeå har de också en villa att se till. Vi blir sittande hos dem i 3 timmar och har det väldigt trevligt. Lynn förstår svenska men pratar det inte så mycket. Om jag kommer ihåg rätt så träffades de i Dubai 1979 när Stefan jobbade som läkare där och Lynn jobbade också inom sjukvården. 1999 köpte de tomt på Grenada och år 2000 byggde de villan. De berättar bl.a om orkanen Ivan som den 7 september 2004 drabbade ön under 4 timmar. 22.000 av öns 26.000 hus skadades eller totalförstördes. De som var murade och gjutna i betong stod kvar men taken var mer eller mindre borta. Små trähus lyfte tromberna rakt upp i luften och försvann. Stefan och Lynns villa fick halva taket skadat och det hade öst in massor av regn i huset. De var båda hemma i Umeå när detta hände men Lynn åkte till Grenada och jobbade intensivt med röjning och tillsammans med den lokale byggmästaren som byggt huset fixades taket till. Ett stort tack Stefan och Lynn för denna trevliga kväll. Det är alltid otroligt trevligt att komma in bland de boende när man är någonstans.

Eftersom jag vägrade gå upp och köra jolle kl 6 varje dag lärde Barbro det sig själv snabbt som ögat

Barbro börjar alltid sina dagar kl. 6.00 med att ta på joggarkläder, starta jollen och ta den in till jollebryggan och springa sina 8 kilometrar. Jag följde med de första dagarna men att sitta där på bryggan och vänta var inte roligt så jag lärde henne att köra jolle och det har hon gjort jättebra. Turligt så har den startat alla gånger så hon har kommit tillbaka, för ro det behärskar hon inte. Det blir kortslutning i hjärnkontoret när man skall sitta baklänges och utföra arbetet. När hon kommer tillbaka vid halv åtta har jag frukosten klar. Sedan brukar jag pyssla med båten, det finns alltid något att göra. Barbro tar en bok och lägger sig på däck i solen. Ibland hör man ett plask då hon hoppar i det 27-gradiga vattnet. Sen vill hon efter några timmar bli jollad in till en sandstrand i nordöstra delen av viken och simma sina dagliga 1000 meter. Sitta still och inget göra har det lilla livet svårt med. Ovanstående är dagliga göromål utöver olika slags utflykter samt att träffa andra seglare. Bl.a har vi träffat Nils och Alvhild från Norge. De kom hit i slutet på 90-talet, köpte en äldre rymlig segelbåt att bo på när de är här, några år senare köpte de en 51 fots äldre katamaran som de renoverat och bor i alt. hyr ut till vänner och bekanta. Nils verkar vilja ha något att göra hela tiden. Bl.a annat har han tagit sig ann Dennis och hans familj. När Dennis hus försvann i orkanen Ivan åkte Nils ner till Grenada och hjälpte Dennis att få ett nytt hus. Dennis ser också efter båtarna när de är i Norge på sommarhalvåret. I viken ligger det också amerikaner, canadensare, andra norrmän och svenskar, engelsmän, fransmän, italienare, schweizare, finnar, tyskar, holländare, portugiser m.fl. Vill man umgås med dessa är det bara att åka in till Big Fish eller Prickly Bay Marinas bar på kvällarna där många då samlas och ljuger för varandra.

Barbros och Liz hemresedag den 5 mars har kommit. Innan Barbro får åka måste hon klippa håret på mig. Det blir 4 mm rakt över. Skönt. I sin städiver och  packningsiver försvinner min framtand. (Det är en provisorisk löstand). Lögn att hitta den. Det blir nu att gå omkring som en sjörövare i 6 veckor innan jag kommer hem. Hoppa att den kommer fram.

Nu har det varit 3 veckors jobb med båten, 3 veckors semester med Barbro så nu hoppas jag på lite segling innan hemresan den 19 april. Får se om man får upp ankaret eller det har vuxit fast. Det sitter i alla fall som berget för ibland blåser det i uppemot 20 m/s över viken men Solea ligger still. Hans och jag följer våra hustrur till Maurice Bishop International Airport några kilometer bort och ser till att de kommer iväg. Det kommer att kännas tomt nu på Solea. I morgon 6 mars seglar så också Hans iväg. Lycka till Hans så syns vi till sommaren i Norge.

Hans strax innan avfärden hem mot Norge i sin Grinde 28:a

Ha det bra där hemma. Jag har hört att våren börjat göra lite försök att bryta vintern. Här pendlar det runt 30 – 32 grader om dagarna. Lagom.

Varma hälsningar från

Jan Fransson på Solea

Så avslutar vi med en bild på paret Hans och Liz Linnestad.