Etapp 18Grenadinerna
Hej på er igen. Nu är det måndag 4 april. Efter pärlan Cumberland Bay på St Vincent fortsatte färden söder över. Nu var det Grenadinerna som gällde och först den nordligaste och största ön, Bequia. På vägen dit seglar vi längs den västra kusten på St Vincent och den verkar mycket vacker. Det får bli ett längre besök här nästa gång. På sydvästkusten ligger landets huvudstad Kingstown. Vi ser snart Bequia bara 9 nm söder ut. Grenadinena har 32 öar och de ligger bara med några sjömil mellan varandra. Som vanligt blir det kanonsegling i 12 m/s och Solea flyger fram och man gläds åt hennes sjögång i stark vind. Tyvärr varar det inte mer än någon dryg timme innan vi är framme och det är dags att svänga vänster runt reven vid Devil´s Table in i Admiralty Bay på Bequia. 18 nm var det från Cumberland Bay. Det känns underbart att vara här. Bequia är ju svenskön här på öarna. Dels för att 2 svenska familjer driver var sin hotellanläggning här, Friendship Bay Hotel och Bequia Beach Club. Dessutom brukar de flesta seglande skandinaver samlas här över jul och fira den tillsammans.
Barbro som vanligt på bettet när hon ser en kanon. Fort Hamilton.
När vi seglar in ser vi resterna av Fort Hamilton på den norra sidan som vakar över bukten och staden Port Elisabeth. Engelsmännen byggde detta Fort för att försvara sig mot fransmännen och amerikanska patrioter. Längst in ser vi piren där färjorna lägger till. Här kan man ankra antingen längs med norra sidan eller den södra utanför de 2 fina sandstränderna som ligger här. I mitten måste det vara fritt för färjorna. Vi väljer den norra sidan för att inte få in några svall som kan komma norrifrån och orsaka en rullig ankring. När man ankrar försöker man kolla in botten och hitta sandflaken och inte de områden som är bevuxna för där får ankaret svårt att gräva ner sig. Vi hittar ett område som har gott om svängrum, sand och bara 3 meter djupt. Kanon. Vi ser här hela kättingen och ankaret som gräver ner sig fint.
Fina stränder i Admirality Bay.
En till strandraggare
Bland det första vi fick göra var att gå till immigrationen och få passen stämplade. Tullen hade vi klarat av tidigare i Wallilabou söder om Cumberland Bay. Lustigt att man inte kan göra 2 saker på samma ställe. Port Elisabeth består av en lång väg som går från Fort Hamilton och följer Admirality Bay och fortsätter sedan i en strandpromenad längs den södra stranden. Sedan går det lite stickvägar och en bakre gata längst in i bukten. Det bor c:a 5.000 pers på hela ön. I söder går det en väg upp över bergsryggen och ner på andra sidan till Friendship och flygplatsen. Här i Friendship Bay ligger en liten ö, Semplers Cay, som har en valstation. Ön har rätt att jaga 4 st valar varje år under tiden februari – april och så har flera av dessa öar. Valarna passerar vid denna tid öarna från sina norra matområden och går söder ut för att föda nya valar. Innevånarna på ön härstammar från många länder, amerikaner kom i sina valbåtar, Skottar kom från sina gårdar, Franska så kallade freebooters och från Afrika. Det är som i hela denna övärld en blandning av olika människor och deras ursprung. Allt flyter på i en maklig takt. Jag har inte sett någon jäkta här och vad skall det vara bra för? Blir det bättre om man gör det? Däremot finns det gott om människor som sitter på sin trapp, på en bänk under ett träd eller utanför en bar och kollar vad de andra gör.
På gång längs strandpromenaden
Här finns också övergivna bilar
Grönsaksmarknaden är rejäl här som på många öar och har mycket bra varor. Ett par lite större butiker samt många små tillhandahåller vad man behöver. Dessutom som vanligt alla dessa T-shirt försäljare. De finns överallt. Från färjepiren och söder ut leder en strandpromenad och längs denna i en kilometer ligger många olika matställen att välja på. Lite bakom staden ligger olika skolor från förskola och hela vägen upp till gymnasium. En dag när vi går i dessa kvarter kommer vi till en idrottsanläggning och det är ganska mycket folk på läktaren. Vi går fram för att kolla in fotbollsmatchen som jag tror det är men ser snart att det är cricket. Sedan man kom till dessa öar har jag inte sett några som spelar fotboll men cricket spelas överallt. På varenda sandstrand kan man se barn som kört ner lite pinnar i sanden och försöker kasta ner dem medan en slagman försöker träffa bollen och skydda sina pinnar.
Frukt och grönsaker. Mums.
Cricket spelas överallt
En dag tar vi våra cyklar för att komma lite längre eller för att jag skall komma lite längre. Barbro hinner ju som vanligt se de olika platserna vi kommer till genom sina löparrundor varje morgon. Vi knatar oss uppför den slingrande vägen som leder till Friendship Bay. Vi tänkte besöka de svenska hotellen och äta lite där. Först så åker vi till Friendship Bay Hotel som ligger mycket vackert i en stor trädgård med en vacker utsikt ner över bukten och i sydöst syns Mustique. Denna ö har blivit känd för sina innevånare, Mick Jagger, David Bowie, Raquel Welch (wow) m.fl. När vi kommer incyklandes på området ser jag en kvinnlig vakt och vi stannar för att fråga var man kan få sig en kopp kaffe. Tyvärr går det inte blir svaret trots att vi förklarar att vi cyklat från Sverige till våra landsmän för att fika. Hotellet är stängt och vad vi förstår väntar platsen på någon ny ägare. Vi vänder om och siktar in oss på nästa hotell, öns förnämsta, Bequia Beach Hotel. För att komma hit måste man ta sig ner för en svartpistad väg. Vi vågar inte cykla ner utan leder dem ner. Vi frågar vakten vid grinden om man kan få kaffe här och det går alldeles utmärkt om man tar sig ner till beach-baren och så pekar han vilken riktning den ligger. Detta är en fin och välskött anläggning men var är alla kunder. Det är bara vi och ett tiotal personer här plus lika många som arbetar här. Vi beställer vår lunch, kaffe och glass, och det smakar bra. Vi ser en gubbe i en hängmatta ramla i backen när ett rep går av. Hans fru och några rusar fram och försöker hjälpa till men han ligger still och kvider. Vi hör några som kommit fram tala svenska och förstår att dessa är bland ägarna eller personalen. Vi lämnar dem åt sitt öde och påbörjar bestigningen av vägen upp härifrån hem till Admiralty Bay.
Här fick vi rasta cyklarna
Delar av Bequia Beach Hotel
Vi trivs bra här på Bequia och stannar veckan ut. Om en ö är bra beror mycket på om det finns bra löparvägar och skyddade vatten att simma i för besättningen. Om det inte finns det är det bara för Kapten att dra upp ankaret och söka sig något annat. Vi hinner se några bekanta under veckan. Dels är det segelbåten Salsa som jag seglade med här för 2 år sedan som fortfarande inte är någon segelbåt för den saknar fortfarande mast. Windica den svenska charterbåten ser vi en dag ligga på svaj på andra sidan. Finnarna som vi låg bredvid i Pointe a Pitre i en vecka stöter vi på när vi är ute och går en kväll, samt så kommer skepparen på Amelit fram med sin jolle en eftermiddag och pratar. Vi låg bredvid varandra i Rodney Bay för 3 månader sedan. Han har bl.a varit på festivalen i Trinidad och skall nu upp till Antigua på segelveckan där i slutet av månaden.
Innan avfärd så anropar vi en servicebåt som kommer med vatten som vi fyller i våra tankar
På söndagen 10 april blir det att ta avsked, ta upp ankaret och gå till nästa ö, Canouan. Söder om Bequia ligger några småöar, Petit Nevis, Isle á Quatre och så förstås Pigeon Island. Hur många öar har vi inte sett med detta namn. När vi seglar söderut ser vi i Sydost nämnda Mustique med öarna Battowia, Baliceaux, Petit Mustique och Savan Island. Härliga namn. Vi hoppar över dessa öar men Mustique får vi se om vi kan ta vid ett senare tillfälle. Efter 22 nm kommer vi så till Canouan. Hjärtat i Grenadinerna. Ön är näst störst i arkipelagen och här bor 1.100 pers. De flesta bor i tätorten Charlestown. Som vanligt så finns det en skyddad ankringsbukt på västra kusten. Man seglar in mellan en grön och en röd boj som markerar var reven finns. Innanför dessa finns sedan en stor ankringsvik med plats för massor av båtar. Hela bukten är bara mellan 4-5 meter djup så ankring kan göras var som helst. Vi går upp mot norra delen för att slippa undan svallen från norr. Moorings, en charterbåtsfirma har en bas här, mest är det katamaraner som ligger vid bojarna. Man kan hyra en boj men vi litar mer på ankaret. Vi ankrar just utanför Tamarind Beach Hotel. En lite finare anläggning som ligger med Bungalows längs stranden och ett par mysiga byggnader med spetsiga ”vasstak” på bambukonstruktion. Hela konstruktionen är surrad så det måste ha varit många scouter här och jobbat. Vi går in i hotellets reception och ”får” dess lösenord till internet. Vi kan sen sitta på båten och surfa/maila. Norr om bukten ligger lite högre höjder och från dessa kommer ibland vinden ner i häftiga fall. I denna bukt vänder också vinden sig helt om ibland och gör att helt plötsligt ligger man 180 grader åt andra hållet. Båtar som man haft bra avstånd till kan helt plötsligt ligga nära inpå. Nu behöver inga av oss ankra om men jag talade med några och de hade stött ihop med andra båtar med lite skador som följd. Man måste tänka sig in i hur båtarna kommer att ligga vid olika vindriktningar innan ankaret släpps överbord.
På vägen till Canouan var det nordsjöväder fast 20 grader varmare
Här låg vi för ankar utanför Tamarind Beach Hotel
Måndag morron. Halv sju går som vanligt jolletaxin med joggingsugen besättning till hotellets brygga. Här startar Barbro sin runda och jag åker tillbaka till Solea och börjar förbereda frukosten. Det gäller att ha fin service för gästen. När jag en timma senare hämtar henne berättar hon som vanligt om alla skällande hundar som hon väckt. Dessutom kom hon till en vägbom men optimistiskt tänkte hon att detta gäller bara bilar och smet förbi. En bomvakt hade sett något rosa rusa förbi, gnuggade sina ögon och fick se en kvinna springa in på Raffles resort. Han kastar sig i sin elbil och trampar pelle-pedal i botten. Hon är rask min kära hustru men bilen var snabbare. Vakten kommer fram och frågar om den joggande kvinnan möjligtvis bor på resorten. Tyvärr inte, blir svaret och vakten förklarar då att man får då inte vara här med ursäktande ton. Ojdå, det visste jag inte säger joggaren och tackar för sig och vänder tillbaka. Att Kapten kvällen innan berättat att norra halvan av ön är privat, tillhör bl.a Raffles resort, har öarnas enda golfbana, tennisbanor m.m. hade troligtvis gått in i ena örat och ut i andra. När vi senare på dagen går på upptäcksfärd genom byn ser vi på en liten buss ”Välkommen till Canouan, öarnas juvel”. Som vanligt tror de att paradiset är här. Vet de inte att i paradiset består gatorna av guld, inte loppiga hundar, stinkande diken, drivor med sopor längs gator och i naturen, T-shirtsäljare, övergivna skrotade bilar m.m. Som sagt så många gånger innan, klimatet är bra på dessa öar men tyvärr så håller dess innevånare på att ta död på myten om att detta skall vara paradiset. Tyvärr tittar dess innevånare för mycket på amerikanerna som ju totalt saknar intresse för att ta hänsyn och omvårdnad om naturen. Detta kom vi fram till när vi satt i en tysk segelbåt och pratade om varför öarnas innevånare inte är rädda om sin tillvaro. Här finns ju oändliga möjligheter att låta dessa öar vara ett paradis på jorden för semestrande sönderstressade västerlänningar. Det hade varit bättre om Karl den 12:e varit här och krigat så öarna blivit svenska så vi svenskar kunde fått ta hand om dessa öar. Vi kunde byggt industrier, kärnkraftverk, motorvägar, bostadsområden i betong, vindparksanläggningar m.m. Va fint det skulle blivit.
Vi tar med ett vackert kort från denna ö och struntar i de fula
Charlestown Bay
Det blir bara 2 nätter här för vi hittar ingen anledning till att vara mer här. Tisdag 12 april. Nu blir det ett litet skutt på 8 nm till Mayreau. På denna lilla ö bor 250 pers. i en liten by på toppen av en av de 2 höjderna på ön. En väg finns, från den lilla pittoreska bukten Salt Whistle Bay i nordväst, upp till byn och ner till Saline Bay på sydväst sidan. Vi går först till Salt Whistle Bay. Denna bukt är mycket fotograferad för dess strand med palmer och fina snorklingar vid reven som vaktar infarten. Vi går in i bukten men finner den full av båtar. Vi kunde säkert ankrat här men hade då kommit långt ut nära reven och inom räckhåll för svallen. Vi fortsätter drygt 1 sjömil till, rundar den röda ljusbojen vid Grand Col Pointoch går in i Saline Bay. Denna bukt är ganska stor och består av en stor fin sandstrand med en betongpir uppe i norra hörnet och en mindre träbrygga mitt på. Den senare bryggan används av kryssningsfartyg som kommer och ankrar i bukten och som sen kör in sina passagerare till stranden som får en exklusiv dag på en sandstrand i Karibien. Det är 2 båtar som ligger för ankar när vi kommer men frampå eftermiddagen fyller det på så vi blir ett tiotal till natten. På natten, då brakar det loss. Vinden ökar och når halv storm, ca 20m/s under 3-4 timmar mitt i natten. Regnet består först av skyfall för att sen forsa ner. Bra att vara på en båt, den flyter och den är tät. Inte en droppe kommer in. Jag kollar ankarlarmet att det fungerar om vi skulle dragga med vi ligger still. Tyvärr så vrider vinden från ost till nordlig vilket gör att det blir ett hiskeligt rullande i bukten. Vinden håller upp båten mot norr men vågorna smiter in från väst så man håller på att rulla ur slafen. Jag får säga som min bror Peter, det som inte dödar härdar. Jag tycker det är vackert med naturens krafter så länge det fungerar men Barbro kan inte förstå vad det är för mening att vara här just nu. Det är en tjusning säger jag att få uppleva en sån här grej men hon menar något annat med sin blick.
En vanlig skylt med ett budskap som finns på alla öar
Salt Whistle Bay
Efter regn kommer sol säger jag men nästa dag blir fortsatt mulet med lite regnbyar. Det är faktiskt 3:e dagen som inte solen visat sig och besättningens humör börjar svikta. Att det varit 4 månaders sol dessförinnan har besättningen troligtvis glömt bort. Lite regnskurar har det kommit men gått över på 10 minuter. Jag tycker det känns bra med lite skugga. Dagens joggingrunda blir mitt på dagen i en regnpaus på öns enda väg. Som sagt så går den rakt upp från stranden till byn och rakt ner på andra sidan. Detta var ingen bra ö konstateras för ”rundan” var väl likt ”bergsbestigning”. ”Kan de inte bygga serpentinvägar här” blir frågan jag får. På morgonen hörde jag på radion något om bortspolade broar så jag frågar i en affär vi besöker på eftermiddagen vad det var för nyhet. Svaret vi får är att på nordöstra St Vincent har vattenmassorna som kom under natten tagit med sig bl.a några broar. Annars är de glada att det regnar för det är det enda vatten de har på denna ö. På många av dessa öar kan man se att sluttningar är belagda med betong för att samla upp regnvatten till reservoarer. Alla hängrännor på husen leder ner regnvattnet till stora vattenbehållare på tomterna. Normalt skall det vara torrperiod nu men det har varit en regnig vintersäsong och öarna är gröna. Andra natten blir lugn och sömnen infinner sig och man ligger still i slafen. På torsdagen kommer ett kryssningsfartyg in och lägger sig för ankar en bit ut. Idag har solen återvänt och stranden lär befolkas rejält. Många lokala små båtar dyker upp och ser en möjlighet i att tjäna lite extra. 2 st charterkatamaraner för dagskryssningar anländer. Troligtvis för att ta med kryssare på en dagssegling. Vi går på förmiddagen upp till byn för att se vad de 2 små butikerna har. Det blir inte mycket. Bröd, smör och ägg. Vi skall nu fortsätta denna dag ut till Tobago Cays.
Restaurang på Mayreau
Tobago Cays har varit ett av mina mål på resan. Här finns 4 små öar som skyddas av ett stort rev, Horseshoe Reef, Hästskorevet. Revet ligger som just en hästsko utanför öarna och skyddar dem från Atlantens vågor. Utanför revet ligger en liten ö till, Petit Tabac och utanför denna ö ligger ytterligare ett stort rev, Worlds End Reef, revet vid världens ände. Visste inte de som satte detta namn att det fanns en kontinent på andra sidan Atlanten? För att komma ut hit skall man gå norr om Mayreau. Det finns lite lömska rev som skall passeras så man skall hålla koll på var man är och när man närmar sig skall en enslinje hållas mellan de sista reven. En enslinje är i detta fall 2 st tavlor som sitter på var sin ö. De skall synas mitt för varandra, då skall man gå fri från farligheter. Först kommer vi fram till de 2 innersta öarna, Petit Rameau och strax söder om denna ligger Petit Bateau. Vi går in i det smala sundet mellan dessa öar. Här ligger det några båtar för ankar väl skyddade. Strömmen är emellertid ganska stark här. På höger sida i sundet finns en fin sandstrand där det finns lite bord ståendes. När vi kommit genom sundet öppnar sig vyerna. Atlanten kommer och dundrar in längre ut men revet tar effektivt hand om vågorna så det blir platt vatten innanför. Vinden klarar revet inte av utan den blåser på som vanligt. Jag kollade väderförutsättningarna innan vi gick ut hit och det skulle bli ett lugnt veckoslut. Rakt fram ser vi ön Baradal och längre bort till höger ön Jamesby. Mellan dessa öar ligger det ett 25-tal båtar för ankar eller fastsatta i bojar som lagts ut här av myndigheterna. Dessa bojar kostar inget och vi ser en ledig och går fram till den och binder fast oss. Myndigheterna vill att man använder dessa bojar så mycket som möjligt för att inte skada botten. Tobago Cays är en Nationalpark och skall skydda naturen och djuren som finns här. Det kommer fram en båt till oss och frågar om vi vill komma till stranden och käka hummer ikväll. Vi tackar ja till detta för vi vill gärna kolla hur detta skall smaka. Hans som vi träffat sa till oss att humrarna här smakar inte alls så gott som hemma och dyrt är det. Strunt i det nu skall här testas.
Plotterns bild av Tobago Cays.
Sidney. T-shirt kungen på Tobago Cays.
Senare på dagen kommer en annan båt fram och det står Park Ranger på sidan, parkvakten. Det kostar 10 EC-dollar (23:-) per person och natt att vara här. Det var ju ok. Vi ligger på 5 meters djup och vattnet är kristallklart. Man kan se fiskar, sköldpaddor och rockor simma förbi. Från ön Baradal går det ut en sandrevel söderut. I lä av denna och väster om ön är avspärrat för här är frizon för sköldpaddor. Man får ta jollen och åka genom på ett ställe till sandreveln och sedan ligga och snorkla och kolla om man kan se något. Vi testar detta och kan under några minuter följa en sköldpadda som betar på botten och sedan gå upp och andas i ytan innan den dyker igen. Vi tar också en sväng på ön innan vi åker tillbaka och vad möts vi av här om inte lite Iguaner som springer omkring. På Solea tar vi en dusch och klär upp oss lite inför kvällen, tar sen jollen tillbaka till sundet till borden vi såg. Här håller några män på att grilla potatis och hummer på en grill. Ur en kyllåda får vi ta vad vi vill dricka medan vi väntar på maten. Det är lugnt och vackert på stranden och vi ser solen sänka sig ner i havet. Vid bordet bredvid oss sitter 4 fransktalande seglare och äter hummer. Så kommer maten även till oss. Det ser fint ut. Hur skall det smaka? Humrarna är stora. Inte några små kräftor här inte. Vi får var sin halva med potatis och grönsaker som smakar bra. Det är ganska bra med kött på dessa djur och det tar en stund innan vi är färdiga. Mätt blev man också. Hur det smakade? Inte va det så gott som kräftor men det var ok. Men 325:-/pers var det inte värt. Nu har vi i alla fall testat det så vi vet.
Var är maten?
Jo den är på gång
Stora kräftor
Natten blir fantastisk. Fullmånen är på gång och det blir inte mörkt. Annars är det ju svart som i en säck kl. 19.00. Man hör på håll vågorna slå mot revet men man ligger lugnt och säkert. Nästa dag gör vi en utflykt till en sandstrand som Barbro ser på ön Petit Bateau. Hon vill simma dit och jag följer henne med jollen. Det var 600 meter säger hon. Hon räknar simtag när hon simmar så hon har bra koll på hur långt hon simmar. Jag brukar kolla med henne när hon varit ute på en simtur när vi ligger för ankar utanför en kust hur långt det är in. Vi brukar ligga 250 – 400 meter ut från land beroende på botten. När vi kommit fram fortsätter hon simma längs stranden och jag drar upp jollen på land och börjar följa en stig mot öns topp. Jag hoppas kunna få lite överblick av området. Nu kommer jag inte helt upp för buskaget är tätt och består mycket av kaktusar. Det blir till att fota lite Iguaner istället som varnar med sina huvuden om man kommer för nära. När jag kommer tillbaka ner till jollen ser jag att det är mycket sand i den och blir lite syrak på Barbro att måste hon sanda ner den så. (Jag hade nämligen dagen innan tagit ur botten och rengjort den noga för att det inte skulle vara någon sand som ligger och skaver hål mellan durken och flytkamrarna). Hon pekar på en grabb i 3-4 årsåldern som bara hade kommit och hoppat i den. Nåja. Nu fikade vi lite medhavd fika innan snorkeln och cyklopet åkte på. Utanför finns lite korallrev och jag flöt fram över dessa och kollade på lite fiskar någon halvtimma. Vi satte oss i jollen och tog en sväng bort mot ön Jamesby i söder. Vi funderade på att gå iland men reven såg lite lömska ut framför ön och vi ville inte ha botten sönderskuren.
Hej kompis
2 båtar, sedan Horseshoe Reef, 2 båtar vid Petit Tabac och längst ut Worlds End Reef.
I stället valde vi att ta en tur förbi de andra båtarna och kolla dem. Det är ju kul, tycker jag. Nu får jag se något som jag hållit ögonen öppna efter sen vi kom till Karibien. FAIR ISLE. En tysk 35 fot båt med Gabi och Horst ombord. Per och jag träffade dem på Madeira och vi blev goda vänner. Vi har mailat mycket. De kan svenska så vi pratar på svenska mestadels blandat med lite engelska. De bjuder oss ombord när de ser att det är vi som kommer fram. Här blir vi sen sittandes 2-3 timmar och pratar om hur vi har haft det på våra seglatser. De var länge på Kanarieöarna innan de gav sig iväg och kom inte hit förrän i februari. De hade också varit en tid på Barbados och liksom vi stortrivts där. De skall vara kvar här över sommaren och inte åka hem. Kanske lämnar de båten någon månad och tar flyget ner till Sydamerika en sväng. Sedan blir det en säsong till här innan de nästa sommar seglar hem. Kul att träffa dem. Det var de sista som jag hoppats på att träffa här. Segelbåten SALT vore förstås kul att träffa innan hemresan. Senast vi sågs var i Puerto Mogan, Kanarieöarna. Åter på Solea blir det till att dyka i och svalka av sig. När man kom upp till ytan var man en bra bit bort. Här är strömt. Det blir till att ta några rejäla simtag för att kunna få tag i badstegen på båten. Barbro som tagit en simtur får också kämpa på rejält sista biten och är ganska trött innan hon kommit fram.
Gabi och Horst på Fair Isle
Här på Tobago Cays skulle man kunna vara bra många dagar till men Barbro vill in till en ö där hon kan springa. Synd för här var bästa stället i Grenadinerna tycker jag. På lördagen stannar vi kvar här till eftermiddagen innan vi går de 6 nm ner till Clifton på Union Island. Innan vi ger oss iväg kommer kaptenen på Felicia, en Nauticat 42:a från Stockholm fram och pratar en stund. Det är 3:e gången som han seglat hit från Europa. Han har med sig en son och en kompis till sonen med dennes föräldrar just nu på båten. Hans egen fru stod bara ut i 6 veckor här innan hon åkte hem!!! Varför längtar fruar hem?? På Union Island måste vi klarera ut ur St Vincent och Grenadinerna. Jag vill inte ta en rejäl omväg tillbaka norr om Mayreau hit utan smyger försiktigt söderut från Tobago Cays genom en revöppning. Det går bra men jag låter Barbro stå i fören och kolla om plottern inte skulle visa rätt men den har bra noggrannhet här. På vägen ner ser vi ön Palm Island till vänster om oss och Petit St Vincent. Dessa öar är privata med några exklusiva hotellanläggningar på. Har man inget ärende hit blir man avvisad. Skulle man vilja se öarna kan man ringa och boka bord för en middag, då går det bra att komma. Infarten till Clifton är lite krokig runt bojar och rev. Ankra kan man göra en bit ut mellan 2 rev men skulle det blåsa upp kan det vara lite kusligt. Vi antar ett erbjudande av ”Tiger” att ta en av hans bojar uppe vid den lilla staden. Bojen ser rejäl ut och vi binder fast oss. När vi skall betala vill han ha 80 EC per natt !!! Jag protesterar och vi betalar sen 60 men det är mycket det. 80 EC är dyrare än att ligga i den fina marinan i Rodney Bay. Akta er för ”Tiger” om ni kommer hit. En gyllene regel är att fråga om priset när de erbjuder olika saker, dessa boatboys. Ofta vill de inte säga det utan senare när de knutit upp en hårdare. En av dem kom fram och frågade om vi ville ha färska bagetter. När jag frågade vad de kostade frågade han hur många? Jag sa 2. Jag är tillbaka om 5 minuter med dem sa han. VAD KOSTAR DE? Frågade jag åter. 15 EC/styck blev svaret och jag tackade nej. 4 EC är rätt pris.
Fullmånen har förföljt oss de sista dagarna.
På Union Island bor c:a 1400 pers. Här finns en liten väl trafikerad flygplats som ligger precis i anslutning till byn. Piloterna kommer och dyker ner brant över husen för det är höga kullar på andra sidan byn och så sätter de ner planet och landar på landningsbanan som går ut i havet en bit. Kul att kolla in dem när de landar. Här blir Barbro nöjd för hon hittar en fin löparrunda bort över kullarna till den andra orten på ön, Ashton. Clifton har också en hel del butiker med skapligt utbud. Priserna är dock relativt höga som de har varit här i Grenadinerna. Vi blir kvar över helgen och trivs bra här. Anchorage Yacht Club har en brygga och anläggning här. Här kan man ligga vid deras brygga för 40 EC/natt. Här finns ström och vatten att få (köpa). En mysig bar men bord ut mot vattnet finns samt fri tillgång till WIFI. Här blir vi sittande några timmar med datorn påsatt. Vi gör också här en rejäl Kackerlack-sannering av durken, Vi har sett en och annan insekt så vi plockar upp alla grejor vi har under durken och sprutar sen in ett medel och stänger till. Det verkar vara ett bra drag för det kommer fram några stycken och hostar men de blir inte långlivade. Vi går också igenom många andra utrymmen men hittar inget. Det verkar som vi lyckats hålla Solea mycket fri från dessa insekter. Håller man inte efter dem kan de bli många. Vi gör också en arbetsinsats på relingslisten. Vi tvättar, slipar och laserar den. Vi har nu börjat operation sommarförvaring. Detta för att inte ha massor att göra när vi kommer till Grenada utan vi hoppas hinna se lite av ön också så därför gör vi lite varje dag på Solea. På måndag 18 april går jag ut till flygplatsen för at tulla ut Solea och till Immigrationen för att få utresestämplar i passen.
Mailen kollas på Anchorage Yacht Club. Solea för boj 100 meter ut.
Planen dyker ner mellan hus och båtmaster på Union Island
Nu väntar Grenada. Om c:a 3 veckor kommer vi hem. Det skall bli skönt att komma hem till den svenska våren och strax innan körsbärsträden och äppelträden står i blom. Nu väntar först påskfirande med andra svenskar i Prickley Bay.
Varma hälsningar (lite drygt 30 nu i några dagar) från
Janne och Barbro
|
