Etapp 17

St Lucia, St Vincent

Då var vi så alena Barbro och jag på Solea efter 14 dagars besök. Det är nu drygt 6 veckors segling kvar här i Karibien innan denna segelsäsong skall vara slut. Dessa veckor skall ägnas åt i huvudsak besök på de mindre öarna i Grenadinerna men först återbesök på St Lucia och sedan söderut till ett nytt land, St Vincent.

Solea för ankar i Fort de France

Innan vi lämnade Fort de France ville vi vara lite kulturella och kolla in något mer på Martinique. Vi var 5 svenska båtar som låg för ankar här i staden. 4 registrerade i Göteborg (vilket Solea är) och en båt från Södertälje. 3 av dem är på väg norrut för att starta hemseglingen till Sverige i början av maj från någon av de norra öarna. De flesta brukar välja att gå från Antigua eller St. Martin där det finns bra hjälp att få om något behöver fixas med båten samt att proviantera. Vi andra 2 är på väg söderut från orkanbältet för att lägga upp båtarna. Vi fick ett tips om att besöka en botanisk trädgård strax norr om staden från killarna på Södertäljebåten. Så fick det bli. Lördag morgon gick vi genom staden till en av busstationerna för att ta linje 25 till Jardin de Balata. Efter 25 minuter var vi högt över stan ute i klorofyllen. Här fanns olika palmer, bambu, blommor m.m. från olika hörn av världen att beskåda. Hängbroar fanns mellan stora höga kraftiga träd så man kunde se mycket från ovan och så var det naturligtvis spännande att gå på dessa gungande broar. Det som jag tyckte var det bästa var att det fanns kolibrier inom fotoavstånd. Dessa små fåglar har vi sett en hel del av men de är så små och kvicka att det inte går att få dem fast på kameralinsen. Här fanns speciella ”matningsblommor” som de kom fram till och satt man orörlig en stund och klar att trycka av kameran så fastnade de på kort.

Entrén till Jardin de Balata

Spännande med hängbroar över trädgården

Skaplig storlek på ormbunkarna

Kolibri. Jag lyckades där Kalle Anka misslyckades.

Under helgen umgicks vi mycket med Hans Linnestad från Norge, den 79-årige ensamseglaren. Som sagt tidigare hade han haft en svår infektion i ett ben men var nu tillbaka på sin ”Trekkefuglen” och funderade på var han skulle lägga båten över orkansäsongen och hur han skulle ta sig hem. Vi talade en hel del om olika förslag samtidigt som vi kollade att han blev starkare. Vi åt flera gånger middag eller fikade tillsammans. Han bestämde sig för att ta båten tillbaka till Grenada där han träffat en landsman som kunde se efter ”Trekkefuglen” under sommaren. Det är ”bara” 170 sjömil dit sa han. På måndagen gick vi tillsammans till ett internet café där vi hjälpte honom att boka flygbiljetter hem till Norge den 7 april samt så en sväng till tullen för att klarera ut oss från Martinique. Tidigt tisdag morgon hade vi bestämt att påbörja seglats till Marigot Bay på St Lucia. Vi hade först tänkt gå till Rodney Bay där vi varit förut men Hans skulle till Marigot Bay som första etapp till Grenada så vi beslöt att haka på och få chans att umgås ett par dygn till. Vid 6-tiden gick jag upp och satte på spisen för att koka vatten att ha i en pumptermos för dagen. Under tiden det höll på att koka upp gick jag ut för att förbereda för avsegling. Samtidigt såg jag att Hans kom ut på sin båt 50 meter bort. Vi vinkade. Han började att snart ta in ankaret och det gör han för hand. Något ankarspel har han inte. Vid halvsju gav han sig iväg söderut över Fort de France Bay och vi c:a 20 minuter senare. Bukten är lugn så här på morgonen så motorgång gäller de första sjömilen. Hans ligger ett par sjömil före och jag ser honom gå upp i vinden som nu kommit och sätta segel. Jag gör detsamma. Barbro ligger och sover. Om det inte finns någonstans att springa så kan hon ligga ett par timmar extra.

Hans tillbaka på sin Trekkefugle efter sjukhusvistelsen

Vi bjöd Hans på fika och middag

Ankarspel är onödigt när man är norrman

Trekkefuglen försvinner bakom Cap Salomon på södra Martinique. När jag någon halvtimme senare är där kan jag inte se Hans. Solea tar kurs 173 grader direkt på Marigot Bay. Någon båt rakt fram kan jag ej se men någon halvtimma senare när vi kommer loss från Martinique kan jag se en katamaran och en segelbåt i bäring 340 grader. Kan segelbåten vara Hans? I så fall går han mot Rodney Bay på norra St Lucia för att sen följa kusten ner till Marigot Bay. Nu när vi lämnat skyddet av Martinique tar vind och vågor i rejält. Det blir en snabb segling i 7 – 8,5 knop. Som vanligt när man är halvvägs mellan 2 destinationer får man mitt på dagen möte med några båtar som skall åt andra hållet. Någon Hans ses inte till. Något annat får jag däremot se, något som jag hållit ögonen öppna efter sedan jag lämnade Sverige. Valsprut. Jag ropar på Barbro att det finns val c:a 200 meter på styrbords sida. Hon kommer upp och ser vattenpelaren när valen blåser samtidigt som jag sätter kameran till ögat för att trycka av. Precis i det ögonblicket får vi en rejäl sjö över oss och jag blir genomblöt och missar kortet. Typiskt. Efter torra kläder blir det till att hålla ny koll efter val. En halvtimma senare händer det igen. Nu är det 2 valar som ligger bredvid varandra i ytan och blåser c:a 100 meter bort. Nu blir det inga hinder för kameran och det rasslar till med kort. De simmar mot Solea och man blir lite rädd för dessa bjässar skulle lätt slå sönder en liten glasfiberbåt. Men c:a 75 meter innan de kommer fram dyker de och stjärtfenan visar sig i skyn. Äntligen fick vi se det. Dessa havens giganter. Jag kan inte mycket om dessa djur men jag tror det var Kaskelotval. På Kanarieöarna såg vi ryggfenor på pilotvalar.

Ett par valar bredvid Solea

Vi ser svarta moln dyka upp från öster och närma sig. Jag förbereder dess ankomst genom att reva storseglet till 2:a revet och är redo att rulla in genuan. Efter 10 minuter börjar det regna lite för att övergå i ett skyfall. Sikten blir minimal. Vinden ökar först men inte mer än till 12-13 m/s för att snart bli stiltje. Sedan blir det ett par timmar med segling i lätta vindar och ibland med hjälp av motorn då vind saknas. Vid 14.30 tiden går vi in i Marigot Bay efter drygt 40 nm på 7,5 timme. Vi håller koll på om vi kan se Hans men ser honom inte. Vi behöver vatten så vi går till en servicebrygga och lägger till. Vi fyller tankarna med vatten, fyller dunken till jollen med bensin. Jag går till tullen, immigrationen och hamnkaptenen samt in på hamnkontoret och hyr en boj i 3 dygn. Längst in i viken i Marigot Bay får man inte ligga med ankare utan det blir till att betala 80 EC-dollar per natt, c:a 200:- kronor. Detta är mer än vad det kostade när vi låg i marinan i Rodney Bay vid brygga inkl. vatten och el. Vi är nu på en riktig turistfälla. När vi tagit vår boj ser jag ut mot viken och får se Trekkefuglen ligga vid en boj vid södra stranden. Jag blir glad och tar jollen och ror bort till Hans. Han har sett mig hela dagen sa han utom när regnbyn kom. Mycket riktigt var det han tillsammans med katamaranen jag sett. Han hade varit lite sjösjuk i den hårda sjön och var nu ganska trött. Jag önskade honom god natt och rodde hem till Solea.

Solea vid boj i Marigot Bay

St Lucia är en vacker ö, kuperad med stora dalar, berg och regnskog. Höga berg som gör att vinden kommer ofta i hårda byar ner över kusten. Man seglar lugnt i 5-6 m/s för att få en körare i 13-15 m/s. Det gör att segelsättningen när man seglar längs kusterna blir svår. Man vill ju gärna ha segel uppe så att man gör 4-5 knop i svaga vindar men när vindbyarna kommer blir det ett spektakel om man inte är med och släpper på repen till seglen. Bäst är att faktiskt ha 2 rev i storen och moderera med genuan. Det finns bara en riktig marina för båtar och det är i Rodney Bay på nordvästra sidan av ön, en riktig bra och skyddad marina med all tänkbar service. Marigot Bay är mer en djup skyddad vik mellan höga bergsryggar. 2/3 dels väg in i viken går en sandrevel ut och skär nästan av den inre delen som blir väldigt skyddad. På denna revel växer det palmer och på utsidan finns en underbar sandstrand. Det sägs att engelska flottan var jagad av fransmännen längs kusten. Engelsmännen seglade in och gömde sig längst in. Fransmännen seglade förbi utan att upptäcka dem. Viken är också mycket bra att ta skydd i om en tropisk storm skulle dyka upp. Detta gjordes ju den 31/10 2010 som gick rätt över ön. Inte en enda båt fick några skador som låg här. Viken är vacker och har bebyggelse med en liten marina och ett lyxhotell på södra stranden och mangroveväxtlighet i övrigt. Tyvärr är det en riktig turistfälla och priserna är inte av denna värld. En pizza kostar t.ex 180:-, till råga på allt var den inte riktigt tillagad och inte god. Turbåtar kommer flera gånger om dagen med turister från kryssningsfartygen som lägger till i huvudstaden Castries någon mil norrut. De kommer in och vänder längst in samtidigt som en reseledare beskriver Marigot Bay urhögtalarna och turisterna hänger på relingarna med sina kameror. Man sitter på sin båt som ett annat museiföremål.

Innanför denna sandrevel ligger man skyddat

Andra dagen här umgås vi mycket med Hans. Vi bjuder över honom ett par timmar och Barbro har gjort äppelkaka. På kvällen går vi ut tillsammans och äter den sagda pizzan. Hans seglar iväg tidigt innan vi gått upp dagen därpå, torsdagen den 31 mars. Han skall denna dag segla till Cumberland på St. Vincent 50 nm bort. Vi har denna dag hyrt en bil och skall se de mellersta och södra delarna av ön. Vi börjar att följa den mycket krokiga västkusten söderut. Vi passerar byarna Anse La Raye och Canaries. Dessa byar kunde bara nås med båt innan vägen byggdes på 60-talet. Att gå genom detta landskap utan väg är ett i det närmaste tröstlöst. Hiskeligt kuperat och växtligheten är nästan ogenomtränglig. Efter en bergrygg får vi så se ett av de mest fotograferade objekten i Västindien, The Pitons. Det är 2 gröna ”sockertoppar” som precis vid strandkanten sticker nästan 900 meter rakt upp. Mycket vackert mot det blå karibiska havet. Strax norr om dessa ligger den lilla staden Soufriere.

The Pitons

Vi fortsätter söderut och nu öppnar sig landskapet i en enda stor sluttning mot söder. Här färdas vi genom en vacker odlingsbyggd med vacker bebyggelse. Vi skymtar St Vincent i söder. Vi åker mot staden Vieux Fort på sydostspetsen av ön. Vi är på jakt efter ett varuhus att handla. I Marigot var priserna helt fel. Vi finner ett Super J, som varuhuskedjan heter här. Mycket bra utbud och priser som är helt ok. Vi passar också på att ta lunch här. 2 st dagens rätt kostar 75:-. Så fort man kommer bort från turisterna blir priserna helt annat. Här ligger också öns stora flygplats. Jag tror Markus mellanlandade här när han flög från Barbados till Martinique. Vieux Fort ligger utanför seglingsvägen mellan öarna. Den har heller ingen riktigt bra ankringsplats och inget särskilt att erbjuda. Vi fortsätter nu på hemvägen norrut längs med östra kusten. Här är flackare och vägen rakare. Östra sidan är betydligt torrare än övriga ön. Atlanten dundrar på in mot land och det finns inte så mycket bebyggelse här. Kan man inte bygga någon hamn blir det inte heller några byar. Halvvägs upp längs kusten ligger en liten ort, Dennery, vid en vik skyddad av en ö utanför. Här tar vi lite medhavd fika på en bänk med utsikt över den lilla staden. Längre norrut kommer man ej här utan det blir att ta en väg rakt upp i bergen över till andra sidan ön. Det är mycket vackert att följa vägen med regnskogen på båda sidor. Här ser vi så stora spår efter den tropiska stormen i oktober. På flera ställen är vägen försvunnen ner i en dal. Trafiken är reglerad, den är också ganska tät eftersom det är enda vägen över ön. Här har man mycket jobb med att bygga om och förstärka vägen. Vi kommer ner på västkustvägen någon halvmil norr om Marigot Bay och kör tillbaka till Solea. Det är alltid intressant att köra runt och kolla hur det ser ut i inlandet.

Fikadags vid Dennery

Den tropiska stormen Thomas skapade i slutet av oktober stora skador

Fredag 1 april. Bäst att inte lura Barbro. Hon frågar försiktigt på eftermiddagen om jag lurat henne någon gång under dagen men snäll som jag är svarar jag sanningsenligt nej. Efter en lugn morgon startar vi  segling längs med kusten söderöver. Vi går bara lugnt 10 sjömil ner till Soufriere där vi tar en boj vid Bat Cave, fladdermus grottorna. Hela kusten från Marigot Bay och söder om The Pitons är naturpark och förbjudet att ankra. En naturparkvakt kommer ut innan solnedgången och tar betalt. Kostar 30 EC-dollar. Utsikten söderut är vacker med de båda topparna alldeles inpå. Natten blir tyvärr väldigt obekväm då dyningar kommer in söderifrån och båten kränger kraftigt hela natten.

Fin utsikt från ankarbojen vid Bat Caves

Jag går upp tidigt nästa morgon vid 6-tiden och kastar loss för att komma från dessa krängningar. Jag låter motorn surra på förbi Pitons. Jag misstänker att vindbyar kan komma nedstörtandes och hissar ej seglen. Mycket riktigt, när jag går nära inpå dessa toppar kommer häftiga byar på 15 m/s. När jag kommit en bit från dem hissar jag segel och sätter kurs på Cumberland på St Vincent 42 nm bort och går ner och gör frukost och väcker Barbro. Seglingen blir som vanligt mellan öarna kraftig i 10-12 m/s men den är jämn så det blir ändå bekvämt. Lördag eftermiddag 2 april kommer vi så till St Vincent. Den näst sista av länderna vi kommer att besöka. Landet heter St Vincent och Grenadinerna. Grenadinerna är de små öarna söder om St Vincent innan Grenada. St Vincents ursprungsbefolkning, Kalinargo, som hade kommit från syd-amerika kallade ön Hairoun som betyder ”home of the blessed”, de välsignades bostad. Det håller jag fullständigt med om. Ön var mycket vacker att beskåda från havet när vi seglade längs med kusten. Inte så dramatiskt brant utan det var en hel del uppodlad mark samt vacker bebyggelse. Öns natur är vild och en inte helt stabil vulkan finns i norr. Den har haft 3 utbrott under 1900-talet. Inga vägar finns över ön utan bara längs dess västra och östra kust samt runt huvudstaden Kingstown i söder. Det bor 105.000 personer i landet varav 97.000 bor på St Vincent. Resten på öarna söder ut. När européerna började kolonisera ön bodde Carib-indianer här. Ett slavskepp gick på grund på Bequia, ön söder om St Vincent, Carib-indianerna tog dessa slavar som sina. Dessa slavar var emellertid argsinta och gav indianerna problem. För att bemästra dem lät de döda alla svarta pojkar. Detta ledde till en revolt bland slavarna och de dödade så många indianer de kunde, stal deras kvinnor och försvann upp i bergen. De blev kallade ”De svarta Caribs” och blev mäktiga på ön och vållade britterna stora bekymmer. I slutet på 1800-talet blev de emellertid besegrade och britterna skeppade iväg de flesta till Honduras.

Barn som leker vid Cumberland Bay

Solea för ankar och med en lång lina in till land

Cumberland Bay, en havsbukt ungefär mitt på västkusten blev målet för dagens segling. Vi hade hört gott om denna bukt som ligger helt ute på landet men skyddad av 2 kullar i norr och söder. Bukten är emellertid djup så ankring är svårt. Vi möttes av Carlos, en man i 40-årsåldern i en snabb motorbåt. Han kunde hjälpa till med en lina in till land för att binda i en palm. Vi kastade i akterankaret och gick sakta mot land. Vi hade gett Carlos 2 rep c:a 80 meter långa . Han hade knutit fast dem i en palm och kom ut med andra änden. Så låg vi nu för ankar med fast i land c:a 80 meter ut. Mycket bekvämt faktiskt. Det svall som kom in kom då rakt bakifrån och båten rullade inte. Vattnet var här helt underbart. Kristallklart och fullt med fisk. I skuggan av båten samlades mycket fisk. På stranden fanns det några mycket primitiva ”restauranger”. När vi knutit fast båten visade Carlos oss en meny på vad Thelma kunde erbjuda. Vi bestämde att vi skulle komma kl. 18.30 och äta kyckling på Creolskt vis. Det visade sig vara en riktig höjdare. Thelma var en mysig kvinna i 60-årsåldern. Hon bodde med sin gubbe i ett litet skjul som också var restaurangens kök, matsalen var ett plåttak med en presseningsvägg mot bakgården där grönsaker odlades. 2 bord fanns för gäster, vi var de enda denna kväll, samt ett till där familjen, Carlos och en man till satt. Maten var otroligt god, en fin kyckling marinerad med goda kryddor, grönsaker, potatissallad, ris, sötpotatis och mycket annan frukt. Jättegott. 100:-/person inkl. dryck som var något starkt som hennes gubbe hällde upp ur en dunk. Detta fick sköljas ner med en stor flaska vatten. Annat än den sega torra pizzan i Marigot Bay. Ni kanske undrar om man inte blir magsjuk. Ända sedan jag åkte hemifrån har jag druckit det lokala vattnet, ätit all mat som jag velat och inte haft minsta krångel. Man har väl byggt upp en bakterieflora.

Thelmas mysiga restaurang

På baksidan odlades vad som behövdes till restaurangen

Nästa dag gick vi upp till en by c:a 2 km bort. Det var en fin liten by i en dalgång. Bra bebyggelse, inte lika skruttig som på Dominica utan helt ok. Lite skällande hundar, gudstjänsten var på gång eftersom det var söndag och det hördes från radioapparater från många fönster. På många husväggar fanns ett klart budskap om livets mening och de 2 destinationerna som livet leder till. På radion spelades kristen musik hela dagen och Bibelns budskap bars fram. Vilken skillnad mot i Sverige där inte ens andakten vid dagens slut kl. 21.45 på P1 fått vara kvar. Denna tidpunkt som vi seglare brukar lyssna på radio för strax efter kommer ju sjörapporten. Nere vid bukten har EU gjort en av sina idiotiska insatser. Här har byggts en anläggning med dusch, toalett, bar och en restaurang samt så kan man tanka vatten. Anläggningen är bara ett år gammal men håller redan på att kapsejsa. Det är EU i ett nötskal. Man går in och gör en insats men inte fullt ut. Detta kan bli en jättefin anläggning med fina gräsmattor, träd och blommor. Jag frågade varför de inte fixar till en trädgård för drickbart färskvatten  finns i en flod vid tomtgränsen. Vi har ingen pump blev svaret. När jag gick dit och frågade om jag kunde lägga till nästa dag för att tanka vatten frågade jag en man som satt där. Han pekade på en kvinna som låg på en bänk och sov. När jag frågade henne om det var öppet svarade hon  att det var det mellan 9.00 och 17.00 varje dag. Helst ville hon inte ha några gäster som störde hennes sömn. Man blir ganska irriterad dels på att EU bara bygger utan att fullfölja samt att de som ska ta hand om det struntar fullkomligt i skötseln och driften. Detta skulle kunna bli St Vincents bästa marina om de satsade vidare.

Man fick vada över en liten flod på väg till byn

Gatubild från Spring Valley

Byns tvättstuga

På eftermiddagen följde Carlos med oss i sin båt till Wallilabou som är nästa bukt en sjömil söder ut. Här finns tullen som är öppen mellan 17-18.00 varje dag. Här var också högkvarteret för inspelningen av filmerna ”Pirates of the Caribbean”. Det fanns en hel del bebyggelse kvar sedan filminspelningarna trots att stormen i oktober förstört en del. Ett hotell i bukten har mycket sparat sedan inspelningarna. Carlos berättade när vi åkte var Johnny Depp hoppade utför en klippa, var hängningsscenen ägde rum, visade kistorna som Johnny Depp sköt sig fri ifrån m.m. Dominica, St Lucia och St Vincent fick bestå med många inspelningsplatser. Jag har inte sett dessa filmer men får väl göra det när jag kommer hem och se om jag känner igen några scener. På kvällen hade vi lovat att gå till Joseph`s restaurang. Det var en gammal gubbe som hade en restaurang bredvid Thelma. Hans restaurang hade blåst bort i stormen så i november hade han börjat mura en ny. Den såg inte så pittoresk ut som Thelmas. Vi hade beställt fisk denna kväll. Vi var de enda gästerna här denna kväll. Thelma fick ingen. Synd för hennes mat var mycket bättre. Joseph mötte oss i en skjorta och bara kalsonger. Han fick på sig ett par kortbyxor sen under kvällen. Vi fick en tallrik med kokt fisk, ris och potatissallad. Maten smakade ok men att han stod och hängde vid bordet och dreglade vilket förstörde aptiten. När vi sedan skulle betala var det bra dyrare än hos Thelma trots enklare mat. Om ni kommer hit någon gång gå till Thelmas. Vi frågade Carlos om han sett till Hans och det hade han. Han hade hjälpt honom också. Tyvärr hade Hans tappat sin propeller i djupet i viken. Propellerlös hade han fortsatt sin segling till Grenada dagen innan vi kom. De är tuffa norrmännen.

Måndagen 4 april var så dags att dra vidare. Nu väntar Grenadinerna innan vi skall fira påsk med några svenska besättningar på Grenada. Nu skall skägget av så att jag kan ha cyklop på utan att det läcker in vatten.

Ha det bra kära vänner.

Jan och Barbro.

Barbros norske pojkvän