|
Etapp 16 Dominica
Onsdag 9/3 var det så dags att lämna Antigua för Guadeloupe. Vi hade nu nått så långt norrut som vi kunde hinna denna säsong och vände nu fören söder ut. Jag hade glömt att gå till tullen på tisdagen så vi fick vänta tills den öppnat kl. 8.00 på onsdagsmorgonen. Tullaren var givetvis 30 minuter sen och sedan skulle han ha 70 EC-dollar för att stämpla ut oss. När jag kollade i plånboken hade jag 60. Det var bara att knalla iväg till bankomaten. Tyvärr, out of order stod det på den. Då gick jag till en bank och ställde mig i kö där och fick ut pengar. Antigua var den absolut dyraste ön att komma till vad det gäller avgifter. C:a 700 sek i olika avgifter. De franska öarna är helt utan avgifter men de tillhör ju EU. Kl. 10.00 kom vi iväg mot Deshaies på Guadeloupes nordvästra sida. Dit var det 44 nm så jag hade hoppats vi kunde gått vid soluppgången för att komma fram innan dess nedgång. Nu skulle vi inte hinna detta men jag hade varit där för 2 år sedan och visste hur det såg ut och den har en lätt angöring. Seglingen denna dag blev helt underbar. En lagom slör på 7-8 m/s från babord med gennakern uppe och vindrodret styrde. Det är så här det skall vara. Vi hade nu äntligen fått dessa underbara seglingar som man drömt om. Att gå norrut i denna övärld är ofta blött och i hård bidevind mot 12-13 m/s. Gå söder ut är för det mesta slörsegling.
Mycket bekväm segling med gennakern Vi seglade hela dagen med ön Montserrat på styrbordsidan och kunde se i kikaren spåren efter vulkanutbrottet. Norr om denna ö syntes öarna Redonda, Nevis och St. Kitts. När man närmar sig Basse Terres nordvästra hörn får man vara beredd på en rejäl acceleration av vinden. Jag hade förberett med att ta ner gennakern och rulla ut genuan i stället. När vi hade 2 timmar kvar till Deshaies gick solen ner i väster. Det var lugnt och fint väder och bra vind i genuan. När vi hade en timma kvar så vände jag mig om och fick i pannlampans sken se en boj precis bakom båten och den följde med oss. Inte bra. Att segla nära dessa öar i mörker är inte bra för man ser inte fiskebojarna. Vad skulle man nu göra? Att krypa ner i vattnet när det är kolsvart och ev. fastna i ett rep är ingen bra idé. Att starta motorn ville jag absolut inte göra för att få en tamp runt propellern med en obrukbar motor som följd. Vi rullade in genuan för att kolla om det hjälpte och om linan ev. gled av men det hjälpte ej. Vi rullade ut seglet igen och seglade nordväst ut för att ev. få linan att glida av men bojen hängde med. Vi beslöt då att segla ner till den stora viken i Deshaies, segla så långt in vi kunde och sedan kasta ankar och kolla läget när det ljusnat. När vi gick in i mynningen på viken var det c:a 30 meter djupt men vi stod still trots vind i genuan. Troligtvis hade nätet fått bottennapp och vi kom inte längre. Genuan rullades in och vi funderade. När jag så kollade in bojen på nytt var den strax bredvid båten och jag kunde nå den med en båtshake. En boj till på andra sidan upptäcktes. Vi hade seglat mellan 2 st bojar som hade en lina mellan sig och från denna lina gick det sedan en lina ner i djupet till något nät eller bur. Jag drog allt vad jag kunde för att få upp linan mellan bojarna, Barbro räckte mig en kniv och jag skar av linan mellan bojarna. VI VAR LOSS. Fiskaren hade tyvärr förlorat en boj men han kunde fortfarande få tag i sina redskap genom den andra bojen som flöt. Vi pustade ut, startade motorn och gick in mot ankringsplatsen. Vi gled mycket sakta in för att kolla upp konturerna efter andra båtar på svaj. När djupet och avstånd till andra båtar stämde släppte vi ner ankaret, backade lite för att ankaret skulle gräva ner sig och kollade att vi låg still fast vi backade med bra motorvarv. Kl.22.00 var vi så framme och vi satt i sittbrunn i den ljumma luften och pustade ut och tog en kvällsmacka innan det var dags att gå till kojs. Torsdagen ägnades åt att gå till tullen i Deshaies. Här är det smidigt i EU:land, bara att sätta sig vid en dator och skriva in sig. Har man gjort det en gång så är det lätt. Resten av dagen ägnades åt att åka mellan SPAR-butiken och båten 3 ggr för att proviantera upp båten så mycket det gick med basvaror för 14 dagar.
Tullen i Deshaies Fredag 11/3. Denna dag var Torbjörn och Ingela Everland på gång in. Våra kära gamla grannar från skogsgatan i Aneby. De är nu utflyttade till Huskvarna sedan några år och vi på landet söder om Aneby. Vi kollade om det gick att hyra en bil och hämta dem på flygplatsen men inga lediga bilar fanns men buss gick varje halvtimma in de 4 milen till Pointe a Pitre. Så togs bussen in till staden och sedan taxi ut till flygplatsen. Vid busstationen fanns ingen taxistation utan vi gick in till centrum där det finns ett taxistopp. Kl. 15.45 kom så våra vänner. De kom ut först av alla för de hade inte hunnit checka in bagaget i Paris. Då de förflyttade sig mellan De Gaulle och Orly flygplatserna hade det varit bilköer så det blev inte tid för inchekning. Därför hade de fått ha sina väskor inne i planet. Taxi till busstationen och sedan buss till Deshaies. Innan vi klev i jollen byttes till lite svalare kläder.
Torbjörn tar av vinterjackan
Ingela börjar plocka frukt På fredagskvällen höll det nästan inte på att bli någon middag i båten för Barbro och Ingela hade fullt upp med att berätta om alla födslar och vad som hänt sedan vi sist sågs strax innan min avfärd. Kvinnor kan ju som bekant ej göra 2 saker samtidigt. Eller? Det är lustigt att när man är ensam ombord eller bara män så gör man alla saker gemensamt men när det kommer kvinns med i bilden blir det på något sätt automatiskt att de står vid spisen och vi män gör allt grovjobbet. Ankarviken i Deshaies är en bra skyddad vik för vågor men det är en blåsig vik. På båda sidor om viken finns höga klippor och de pressar samman vinden och det tjuter ganska bra i riggen. Vi hade tänkt göra en utflykt på ön men eftersom det inte gick att få någon bil lättade vi på ankaret på lördagsmorgonen och seglade söderut längs Basse Terres västkust. Målet var en lätt segling för de nyanlända. Pigeon Island (många öar heter så) vid Cousteau National Park, en undervattennationalpark var målet för dagen 10 nm söderut. Vi rundade ön för att kolla in om någon boj var ledig att ligga vid på ön över natten men vi var för tidiga. Dykbåtarna från fastlandet höll fortfarande på med sina utflykter. Här finns mycket fiskar att se på samt så står Cousteau själv staty på 10 meters djup. Vi gick istället in och ankrade i viken innanför ön. Här blev vi kvar 2 nätter på den fina badstranden som är här. De nyanlända fick vänja skinnet mot solen och att simma i det ljumma vattnet.
Frukost ombord Måndag 14/3. Nu var det dags för en lite längre segling ner till Terre-de-Haut på Les Saintes på 25 nm. De första 15 sjömilen går i skydd av Basse Terre men sedan är det hård bidevind i 10 sjömil ut till öarna. Basse Terre är en underbar vacker grön ö med höga berg, vattenfall, odlingar i söder utanför staden Basse Terre där också de högsta topparna ligger i molnen bakom staden. Till denna ö borde fler svenskar åka på semester på vintrarna. Det går ju direktflyg hit med Langley Travel. Visst är priserna lite högre än på Thailand men klimatet är bra mycket bättre. På Les Saintes hade vi ju varit tidigare på vår färd norröver. Det är ett behagligt stopp mellan Dominica och GuadeLoupe. Ankringsbukten är stor och skyddad. Enda problemet är alla dessa turbåtar med turister som gör stora svall på dagtid. Här är också klimatet skyddat och mycket blommor växer i trädgårdarna.
På vandring med ankarviken på Les Saintes i bakgrunden
Vad är detta för blomma?
Detta?
Har ni blomälskare sett er mätta? Första kvällen vi var här blev det restaurangbesök. En av få besök då vi tycker vi äter bättre på båten och framför allt betydligt billigare. Vi gjorde dag 2 en vandring upp i god tid till Fort Napoleon längs serpentinvägen. Vi kom nu fram i tid för att kunna komma innanför portarna och beskåda fortet och dess museum. Det beskriver hur det var här för 150 – 250 år sedan. Då var det ofta drabbningar mellan fransmän och britter här. Olika vapen och skepp fanns att beskåda samt beskrivningar om sjöslag. Vi hade med oss fikakorg och satt och fikade mot en mur. Strax bredvid vandrade stora 1,5 meter långa Iguaner omkring. Dessa som skrämde Barbro så rejält förra gången. De ser inte så rara ut men är mycket snälla. På eftermiddagen var det skönt med bad på den fina badstranden i norra delen av ankringsviken. Hit kommer ibland stora kryssningsfartyg och lägger sig på redden för att köra med sina tenderbåtar in till bryggan med turister. På eftermiddagen satt jag på ett internetcafé när något märkligt hände. När jag satt vid datorn skakade det till i stolen 2 ggr och det mullrade till i byggnaden. Jag tänkte att det var nog någon som körde med en lastpalltruck på ett betonggolv på undervåningen. När jag senare träffade de övriga frågade de mig om jag känt jordskalvet? De andra hade varit inne i en butik när skalvet hände och de fick då omedelbart gå ut på gatan. Affärsinnehavaren hade förklarat att detta hände varje vecka. Små skalv skedde nästan varje dag som inte kändes förklarade hon. Kvällarna i skymningstid är den bästa tiden på dygnet. Det är så skönt att sitta i sittbrunn och vila ut efter en ”jobbig” dag, kolla in solnedgången, kolla in båtar, se vad som händer på stranden, låta den ljumma vinden kyla skinnet, ta ett bad och äta lite.
Fort Napoleon på Les Saintes
Något lämpligt vapen att använda?
Fika funkar bra jämt
Fru Iguan hälsar på (det är en hon) Onsdag 16/3. Nu skall vi ta ett kliv ner till dessa 2 veckors mål, Dominica. Denna ö hoppade vi förbi på uppseglingen. Vi gjorde ju en nattsegling förbi denna ö när vi gick från Martinique till Les Saintes. Det är en seglats på 24 nm från Les Saintes till Prince Rupert Bay utanför Portsmouth på Dominicas nordvästra kust. Seglatsen blev lite orolig för Torbjörn, så en hink fick användas. Här finns en underbar stor ankringsvik med plats för flera hundra båtar. Vi kröp upp längst i nordost i viken och fick en fin ankringsplats. Tullen i Portsmouth har de försökt gömma så mycket som möjligt. Den ligger innanför den sydligaste betongbryggan i södra delen av viken, ta till höger vid grinden, gå 200 meter till ett industriområde, passera en grind på vänster sida, gå in 75 meter på området och gå in i en glasdörr. Här finns tullen utan någon skylt eller något annat som visar vägen. Det sägs att Dominica är den enda ön som Columbus skulle känna igen om han kom tillbaka idag. Varför ön heter Dominica är för att Columbus upptäckte den på en söndag (Domingo på spanska). Ön är väldigt kuperad med många vulkantoppar (ingen aktiv idag), högsta topparna ligger på över 1400 meter, 365 floder, större delen av ön är regnskog, vår guide sa att det regnar 12 meter om året i bergen, djupa dalar, lite vägar, massor av fåglar varav 2 st papegojarter som bara finns här, en intensiv grön växtlighet klänger sig fast längs med dalarna och bergsväggarna. Ön har bara 70.000 innevånare varav 3.500 Carib-indianer som lever i ett eget territory i nordost. Spanjorerna lyckades inte utrota dem på denna ö för här fanns så mycket regnskog och vild natur att gömma sig i. Massturism kan det inte bli på denna ö för den saknar en stor flygplats och stora badstränder. Bästa badstranden är i Portsmouth och några till finns på nordkusten. Ön passar bäst för turister som vill vandra eller se vild natur och regnskog med dess djurliv. Ön har blivit lite av svenskö då flera familjer köpt hus här och bor här från oktober till april varje år. Priserna är fortfarande hanterbara på denna ö.
Öns stolthet: Jaco och Sisserou, 2 papegojarter som bara finns på Dominica
Vattendrag finns det gott om. Regnar det 12 meter om året så behövs de.
Frukt växer överallt
Vad var nu detta för frukt? Vi gjorde upp med vår guide ”Cobra” att vi ville göra en utflykt på norra halvan av ön och se lite av den. Han kom och hämtade oss kl. 9.00 med sin båt och tog oss in till mynningen av Indian River där utflykterna utgår från. Vi tre (Torbjörn stannade hemma denna dag) samt ett franskt par tog följe denna dag i en liten minibuss med en chaufför som också var vår guide. Vi följde västra kustvägen söderut, förbi ett stort medicinskt universitet, Ross university, med c:a 1500-2000 studenter, mestadels amerikaner. Vägen var i dåligt skick med hålor överallt. Ett kinesiskt vägarbetarlag höll på att bygga om denna västra kustväg som går mellan Portsmouth och huvudstaden Roseau i söder. Vi ställde frågan varför det var kineser och inte inhemska entreprenörer som gjorde jobbet och svaret var att de var billigast i anbudet. ??. När vi kom ner till Layou River, en av de större floderna, svängde vi upp mot regnskogen. Vi passerade flera platser där det odlades bananer och andra växter. Chauffören stannade på flera platser och visade citrongräs, hibiscusblommor, kanelträd, m.m. Första målet var Spanny waterfall, ett vattenfall i regnskogen. Vi stannade vid några hus vid vägen och chauffören pekade på en stig. Jag hade varit här för 2 år sedan och tog täten. Efter ett par kilometer var vi framme vid ett c:a 25 meter högt vattenfall med en fin badpool. Vattnet var klart och svalt, skönt med ett dopp efter vandringen. Regnskog är mycket trevligt att vandra i. Fullt med ljud från fåglar och andra naturliga ljud och en växtlighet där klorofyllen rinner. Här finns inga farliga djur men boaormar finns det som kan kramas.
Hibiscusblomma i håret och citrongräs att lukta på
På vandring i regnskogen Efter denna promenad var det dags för lunch. Vi fortsatte över till östsidan på ön där vår chaufför fixade en restaurang med en strålande utsikt över St Davis Bay där Atlanten dundrade in. Det blev en kreolsk lunch med fisk och mycket frukt. Gott men man fick vara försiktig med kryddorna. Vi fortsatte på mycket krokiga men väldigt vackra vägar norrut mot Carib Territory där indianerna lever. Denna del av ön tycker vi var den vackraste av vad vi hann se under veckan som vi var här. Vi stannade till och köpte frukt, tittade på brödbak och kollade in hantverk.
En lantarbetare skördar sina grödor
En Caribindian säljer frukt till våra franska seglarkompisar
En söt indianska skyddar sig för solen Efter besöket hos dessa urinnevånare fortsatte vi förbi Melville Hall Airport som tar emot den internationella flygningen. Sedan blev vägbeläggningen bättre längs den norra kusten och över ön tillbaka till Portsmouth. Norra kuststräckan är ganska bebyggd och här bor många utlänningar som har sina hus här. När vi kom tillbaka till båten så hade vi beställt en utflykt till nästa dags eftermiddag. En utflykt med roddbåt på Indian River in i mangroveskogen för att se fåglar och dess växtlighet. Innan denna utflykt på fredagskvällen kollade vi in staden, dess innevånare och bebyggelse. Det är ett fattigt land och det ses på dess bebyggelse och infrastruktur. Många bostäder är sämre än ett hönshus. I norra delen av staden där vi hade båten var bebyggelsen sämst. Här hade det för några år sedan varit mycket stölder på segelbåtar och när man ser hur befolkningen bor kan det vara lätt till hands att förstå att frestelsen kan bli stor att göra lite stölder. Dessa grabbar som höll på med dessa stölder satt nu inburade och guiderna patrullerade viken på nätterna och inga stölder hade ägt rum de sista åren. Lugnare än hemma alltså. Badstranden är väldigt fin här och mycket innevånare kom ner på eftermiddagen för att bada. Big Papa´s en restaurang och tyvärr en nattclub som ligger vid stranden och som spelar musik långt in på nätterna har en bra wifiuppkoppling där man kan maila och sköta kontakten med Sverige.
Den fina badstranden i Portsmouth precis innanför ankringsplatsen
En bostad i norra Portsmouth
Ett av många skeppsvrak som fortfarande ligger uppslängda på land efter den tropiska stormen 1979 Cobra kom och hämtade oss vid 16.30 och tog oss med längs Portsmouth stränder där många skepp fortfarande ligger kvar sedan den tropiska stormen som drabbade ön 1979, bara ett år efter dess självständighet. Ön har genom tiden växlat med att vara engelsk eller fransk 5 ggr. Sista gången var engelsk så därför gäller här vänstertrafik och EC-dollar samt självständighet. Vid mynningen till floden fick vi gå till en Texaco bensinstation och köpa inträdesbiljett till naturparkområdet runt Indian river. Sedan gå tillbaka till mynningen där en naturparkvakt klippte biljetterna innan vi fick sätta oss i en roddbåt som roddes av Cobra. Medan Cobra rodde berättade han om växterna och djuren längs floden. Floden var en av många platser på Dominica där filmen ”Pirates of the Caribbean” spelades in. Vi såg många olika fåglar sittandes på grenar och kolla ner i vattnet eller gåendes på flodbädden sökandes efter fisk eller krabbor. Mangroveväxtligheten är trolsk i sitt utförande och man väntar att John Bauers troll skall skymtas bakom en stam. Efter drygt någon kilometer kom vi fram till en brygga där vi la till. Här finns en liten pub, en liten trädgård, ett trädhus för övernattning (Barbro och Ingela skulle vägra direkt) fullt med mygg och små ödlor, några hantverkare som gjorde bl.a armband och visade hur man öppnade en kokosnöt. Vi fick dricka kokosmjölken och äta dess vita kött. Mycket gott. Efter någon timma och många myggbett gled vi tillbaka med strömmen mot flodmynningen. Tyvärr var det för mörkt att fotografera alla fåglar längs flodbädden men min före detta granne Mats Thorin hade säkert fått många kryss, fågelskådare som han är.
Cobra vår guide
Indian river
Cocosnötmannen
Smaskens
Armbandstillverkarmannen Lördagen 18/3. Dags att segla vidare. Vi fick bra vind ut ur Prince Rupert Bay med genuan. Men bara efter några sjömil försvann vinden. Sedan fick det bli motorgång resten av de 20 nm ner till Roseau, huvudstaden på ön i sydväst. Dominica är en hög ö och tar vinden för seglats på västsidan. Det fick vi erfara när vi gick norrut, samma sak, motorgång längs med ön men friska vindar så fort man lämnade syd eller nordspetsen. Vid Roseau finns ej någon bra ankring utan man får hyra en boj för 10 US dollar per natt. Pancho kom och mötte oss i sin båt och undrade om vi ville hyra en boj av honom. Han äger några bojar och har ett litet hotell, Sea World Guest House, en sjömil söder om Roseau. Hos honom kan man tvätta och duscha. Jag tankade också upp med vatten och men det fick jag göra med dunkar så det blev några vändor med jollen att fylla 300 liter. Vattnet var klart så damerna passade på att snorkla här. Mycket sjöborrar fanns på botten. Något som jag också märkte när jag tog upp ankaret till jollen. Då följde några av dessa sylvassa spjut med upp. De går lätt genom en fot och ger kraftig inflammation. Bäst är att använda badskor. Pancho undrade om vi ville göra några utflykter och vi sa att på söndagen ville vi gå på en gudstjänst och på måndagen göra en utflykt på södra delen av ön. Han frågade om vi var katoliker eller protestanter och vilken kyrka vi ville besöka. Vi sa att vi ville ha mycket gospelmusik. Då sa han att Trinity Baptist Church var bra för där var det mycket händer i luften och klapp o klang. Hans fru var medlem i den kyrkan. På söndagsmorgonen vid 8.45 blev vi skjutsade av frun till denna kyrka. När vi kom höll just söndagsskolan på att avslutas. Sedan blev vi väldigt ompysslade och välkomna. Vi fick skriva våra namn och adress på en liten lapp (samma förfarande som på Kap Verde och St Lucia). Första tog det en kvart innan mötet kom igång men sedan tog det fart med 45 minuters rejäl sång med mycket fart och klapp o klang. Härligt att se små och stora röra på sig i skön takt till musiken. Sen välkomnades nya besökare, bl.a vi, och vi fick alla en välkomstkram av någon som var i vår närhet. Pastorn var för dagen ute på tjänst i någon annan kyrka på landet så det blev en lekmannapredikan som talade i 1,5 timme. Folk lyssnade, somnade, ropade amen mycket innan predikan var slut. En inbjudan hölls och det bads för dem som ville ha förbön och olja beströks på deras pannor. Efter gudstjänsten var vi rejält kaffesugna och fann en fin servering på Fort Young Hotel. Finaste hotellet på ön. Det blev en mycket god cheesecake till kaffet. Sedan tittade vi lite på Roseau innan vi gick de nästan 2 kilometrarna tillbaka till Solea. På denna bojplats kunde man få kontakt på wifi med datorn och det var intressant att kunna i lugn och ro sitta på båten och läsa mail och nyheter. Bl.a att HV 71 blivit utslagna i slutspelet, inbördeskrig i Libyen och jordskalvet i Japan med efterkommande sunami och kärnkraftolyckor. 3 tunga nyheter.
Solea vid boj utanför Sea Guest House, Roseau.
Ingela och Barbro kollar vad som finns under ytan
På Gudstjänst i Trinity Baptist Church, Roseau. På måndagen var det utflyktsdags igen. Vår chaufför Josef körde och guidade oss fyra och en irländsk familj från Howth med 3 små barn. Denna stad en mil utanför Dublin hade Per och jag besökt ett halvår tidigare. Vi följde Roseau rivers dalgång upp i bergen. Här i söder runt huvudstaden var vägarna bättre. Här satsades mer pengar på infrastrukturen eftersom det nästan dagligen kommer kryssare och lägger till här. Vi åkte fram genom en massiv grönska längs en smal krokig väg som steg upp mot höjderna. Första stoppet var Titou Gorge, en källa som kom framrinnande ur en bergsklyfta. Här fick de som ville ta på sig ett flytbälte, krypa ner i det svala vattnet och vada/simma in i den smala klyfta som vattnet kom ifrån. Klippväggarna reste sig brant upp på båda sidor om den knappt 2 meter breda klyftan. Det blev lite mörkare då inte så mycket ljus kom ner. Efter c:a 100 meter vidgades klyftan till en liten bassäng innan det åter blev smalt. Längre fram hördes att det fanns ett vattenfall. Vi fortsatte att simma inåt. Några små ödlor som tappat fotfästet på bergsväggen kom nedplaskandes bredvid oss och försvann snabbt. Efter 250 meter kom vattnet i en stark ström efter en krök och det gick inte att simma mer i motströmmen. Vi såg ett vattenfall inne i berget bakom strömmen. Sedan blev det en behaglig tur tillbaka med strömmen ut till dagsljuset. Synd att man inte kunde ha med en kamera in här. Även här inne lär scener ur filmen ”Pirates of the Caribbean” spelats in. Efter detta var det vattenfallen Trafalgar Falls tur för en visit. 2 st höga vattenfall kommer ut ur grönskan över en bergsrygg och kastar sig utför. Väldigt tjusigt. Varningsskyltar varnade för snabbt varierande vattenstånd vid regn. Området beträddes på egen risk. Eftersom solen sken klev vi ut bland stenarna nedanför fallen och beskådade naturen runt fallen. På tillbakavägen blev det lunch vid en vackert belägen restaurang med utsikt över en dalgång. Nästa stopp var de varma källorna vid Sulphur Springs. När vi kom körandes längs vägen kändes den illaluktande svavellukten. Bussen stannade och vi gick ett par hundra meter upp till en platå där vi kunde se ner i 2 st hål med c:a 2 meters diameter där vattnet kom kokandes upp ur marken. Återfärden mot Roseau gick längs botten av en vacker dalgång. Ett sista stopp gjordes i en botanisk trädgård i staden där bl.a öns 2 arter av de exotiska papegojor fanns att beskåda, ett stort Goliathträd som fallit ner över en buss i stormen 1979 samt diverse träd.
På väg genom regnskogen till Titou Gorge
Vid vattenfallen Trafalgar Falls
Hett kokande vatten som kommer upp ur jorden
Denne man kom varje kväll och frågade om vi ville köpa frukt På tisdagen 22/3 var det så dags att lämna Dominica. Vi hade gärna stannat här en tid till och upplevt detta lands fina natur. Det finns fina vandringsleder på olika platser på ön samt en led som sträcker sig från söder till norr och som tar 2 veckor att vandra. Har ni tid någon gång i livet så gör gärna en utflykt till detta vackra lilla land. Seglingen denna dag var 20 nm till St. Pierre på Martinique:s nordvästkust. Först lite eller ingen vind i skydd av Dominica men sedan slör i 9-12 m/s tills vinden blir lite mer lurig när man seglar längs Martinique:s västkust. Från att ha varit slör kan det efter en bergknalle bli vind rakt i nosen på 10-12 m/s. Vi gick in och kastade ankar på den luriga ankarplatsen söder om den stora betongbryggan mellan 2 norska båtar. Torbjörn och jag gick för att kolla tullen men den hade stängt vid kl. 15.00. Sedan gick vi runt i de gamla ruinerna efter det stora vulkanutbrottet 1902. (Se mer om denna händelse på etapp 13). Barbro och Ingela tog en sväng till marknaden och kollade affärer. På kvällen när vi satt och åt så ropade en norrman att han var ängslig att våra båtar skulle kunna komma mot varandra. Strömmen hade vänt och de låg inte alls på samma sätt som förväntat. Eftersom jag kommit sist var det jag som fick flytta på mig. Det var mörkt ute men det var bara att ta upp ankaret och flytta sig 7-800 meter längre norrut där en ledig plats kunde hittas. Följande dag tvättade vi lakan på morgonen eftersom det finns en bra tvättautomat här. Vi gick till ett internetcafé där Ingela och Torbjörn bokade flyg från Martinique till Guadeloupe den 25:e. Jag fick svar att vi fått en plats för Solea på Spicy Islands Marina, Prickley Bay, Grenada. Skönt att ha en bra plats för henne när man är långt borta. Här träffade vi ett par norska seglare som var på väg norröver. Det var 3:e gången de nu var här på segling. Första gången 1986 var barnen små och de fick segla mellan sandstrand till nästa sandstrand. Nästa gång 1996 var barnen tonåringar och seglatsen gick mellan öarnas olika diskotek. Nu var de ensamma och fick uppleva vad de själva ville se. Jag frågade om de möjligen sett eller hört något om Hans Linnestad, norrmannen som vi träffade på Kap Verde. Han som var 79 år och ensamseglare. Jag hade tidigare fått veta att han kommit fram till Grenada men inte hört något mer. Dessa norrmän visste om honom. De hade inte träffat honom men 79-åringens båt låg för ankar i Fort de France och Hans själv låg inlagd på sjukhus för en kraftig inflammation i ett ben. Det var osäkert om han kunde segla vidare. Det var både bra och dåliga nyheter. En av mina önskningar under våren var att få träffa Hans en gång till och nu kanske det kunde ske samtidigt som det var synd att han inte kunde kanske segla vidare. De 14 nm till Fort de France gick först i stark läns, sedan i hård bidevind för att avslutas de 2 sista sjömilen med motorgång med vinden rakt i nosen. Här på Fort de France Bay blåser det alltid en stark vind från ost, 10-12 m/s hela tiden. Därför är det skönt att krypa upp bakom fortets skugga och kasta ankar. När vi kom fram hit höll jag utsikt efter ”Trekkefuglen” Hans båt och mycket riktigt låg den på svaj här. Vi gick förbi och ankrade 50 meter längre in. Någon Hans syntes inte till.
Lugn ”segling” med motor
Halvvind 10-12 m/s
Avkopplande segling med lagom långa dagsetapper På torsdagen 24/3 dagen innan Everlands hemresa fick bli en dag där staden Fort de France upptäcktes. Marknader och butiker kollades in. Första gången jag var här tyckte jag stan var rörig och ful. Nu när det blivit ett par gånger till så har den sin charm när man börjar hitta i den. När vi på eftermiddagen kom tillbaka till jollen vid bryggan såg jag ut över ankringsområdet och fick se Hans vid sin kära Grinde 28:a. När jag släppt av mina resenärer på Solea rodde jag bort till Hans. Han hade mycket att berätta. Bl.a om en lugn seglats på 25 dagar från Kap Verde till Grenada, om en äventyrlig seglats in till Grenada utan fungerande motor, flyg hem till Norge över julen och återkomst till Grenada i slutet av januari, planering för hemsegling via Azorerna till firandet av sin 80-årsdag i Norge den 14 juli, seglatsen upp till Fort de France och den akuta inflammationen i sitt vänstra ben som tvingat in honom på sjukhus i 7 dagar med pencillin intravenöst, läkaren som nu förbjudit honom att segla vidare och nu var han på jakt efter en bra ankringsplats för sin båt där den kunde ligga till nästa år. Jag bjöd in honom till vår avskedsmiddag på Solea som vi skulle ha på kvällen för att fira 2 underbara veckor med Everlands. Samtidigt som jag tänkte det kunde vara trevligt för dem att träffa en norsk ensamseglare och få höra lite av hans liv som sjöman. Kvällen blev en fin grillafton i Soleas sittbrunn nedanför Fort de France murar där mycket segling och ett liv på haven diskuterades. Tidigt ringde så klockan på fredagsmorgonen för att skjutsa Everlands med jollen in till en taxi för resan till flygplatsen. Tack Everland för att ni kom och hälsade på. Klarar man att bo 4 stycken på en liten båt i 2 veckor är man goda vänner.
Går det som planerat landar vi på Skavsta 11 maj kl. 23.30. Ha det bra kära vänner till dess. Med kära hälsningar Jan och Barbro.
|
