Etapp 15

ANTIGUA

Torsdag natt 3/3 kl 01.45 vaknar jag och kan inte sova. Jag ligger och funderar hur det skall fungera att gå genom Mangroveträsket och genom korallreven i mörker. Visserligen har jag plotter men den visar inte så rätt att man kan lite på den. I mangrovekanalen skall det finnas lysbojar så man hoppas att de fungerar och att man kan räkna rätt så man inte missar någon. Det gäller att hålla sig i mitten av kanalen men även där är det inte mer än c:a 2 meter djupt på vissa ställen och komma fel och fastna i leran är inte så bra även om det är bättre än att gå på ett korallrev. De 5 sjömilen genom korallreven har jag dagen innan lagt in alla bojar och waypoints på GPS:en så jag skall ha dubbel säkerhet om plottern slutar att fungera. Jag försöker sova en stund till men tankarna snurrar i skallen. Så när klockan ringer 03.45 har jag redan varit i gång med att förbereda avgången en bra stund. Det har regnat en del på natten så sittbrunnen är blöt. Jag torkar torrt och förbereder med en vindjacka och regnbyxor att ha till hands. Jag bad Barbro om hon kunde hjälpa till men svaret var att skall du segla ensam så träna på det nu. Då tänkte jag: Bättre ensam i en vrå på vinden än tillsammans med en ………….. som det står i ordspråksboken. Jag kollar att instrumenten fungerar, sätter på radarn och tar fram en stark strålkastare om det skulle behövas. Jag hör att en kätting tas upp några hundra meter bort och det måste vara Curt på Bellis som vi skall göra sällskap med som är på gång. Vi har bestämt att vi skall lämna ankarplatsen vid 04.15 för att hinna upp till broöppningen vid 05.00 2 sjömil på andra sidan hamnen. På onsdagseftermiddagen lämnade vi marinan för att lägga oss på svaj ute i den stora hamnen för att lättare kunna komma iväg på natten.

Curt på ett syskon till Solea. Kul att träffa en likasinnad. Det finns ju bara c:a 25 st Overseas 35:or.

Jag kör igång ankarspelet och märker att här är det lera. Riktig tjock lera som gör att ankarspelet får jobba tungt och det blir skitigt och lerigt. Skönt att ha ankarspelet i en speciell ankarbox så inte lera kommer upp på däck där man springer omkring. Till sist får jag köra ankaret upp och ner för att skölja av det mesta innan ankaret är på plats. Under tiden kom det också en rejäl regnskur som blötte ner i sittbrunn och jackan märker jag är inte vattentät. Det blir till att ta på regnstället med sydvästen. Bellis kommer upp långsides och Curt och jag pratar med varandra innan vi går ut i hamnen på väg till broöppningen. Han går först och jag ser hans akterlanterna och jag håller honom 200 meter framför mig enligt radarn. Vi rundar en sydprick vid ett grund innan vi skall igenom en smal passage som är c:a 75 meter bred och där det grundar upp till drygt en meter på båda sidor. Inga utmärkningar finns här men ett extra öga hålls på ekolodet att vi ligger på rätt djup. Det går bra och vi är framme 10 minuter innan öppningen skall ske. Här ligger en katamaran redan och väntar samt så har en katamaran kommit ifatt oss i hamnen så vi är 4 båtar som skall gå genom.

Vi ser bommarna gå ner över motorvägen och strax reser sig broklaffarna mot skyn. Vi får grönt ljus och en katamaran går först, sedan Bellis, Solea och sist en katamaran. Katamaranerna tar det lugnt genom broöppningen eftersom den är bara är drygt 7 meter bred så de har inte så mycket att spela på. Vid motorvägsbron byter också bojarna färg. Genom hamnen har vi haft gröna bojar på babords (vänster) sida och röda på styrbords sida. Sedan blir det tvärtom. Den första katamaranen tar det lugnt. Det springer omkring en massa folk på båten och lyser med lampor och båten är upplyst. Det vore bättre om de släckte ner allt så skulle de se bättre i mörkret. De gröna och röda bojarna lyser så det är bara att följa dem i lugn takt och ha koll på räkningen av bojarna samt kolla ekolodet så djupet stämmer. Plottern stämmer inte ett dugg. Enligt den så åker vi en bra bit inne bland mangrovebuskarna. En plotter är bara till vägledning det går inte att navigera efter den i mörker. Vi passerar landningsbanan på flygplatsen innan vi kommer fram till en ny motorvägsbro. Vi får vänta några minuter innan vi får grönt ljus. Den sista biten av kanalen innan korallreven är ganska krokig. En röd boj kan jag inte se men den dyker upp i mörkret där jag förväntar mig den. Lampan har slocknat. Efter ytterligare någon sjömil upphör mangroven och det blir öppet vatten i 5 sjömil bland korallreven. Katamaranen verkar bli överraskad och stannar upp. Han skall nog invänta gryningen. Det blir nu Solea som tar täten följt av Bellis och den andra katamaranen. Först skall man hålla 347 gr i 1.59 nm, sen 22gr i 0.61nm, 356 gr i 1.14 nm, 51 gr i 0.62nm och till sist 353 gr i 0.64nm innan man är ute på öppet hav. Ovanstående siffror hade jag lagt in i GPS:en så det var bara att följa den och kolla ekolodet. Halvvägs ut började det ljusna och man kunde börja skymta bojarna som fanns vid varje kursändring. Bellis kom ifatt för Curt hade rullat ut genuan och motorseglade. Nu var det till att följa honom ut till öppet vatten.

Curt Lilliesköld på Overseas 35:an Bellis

Klockan 7.00 och efter 10 nm var vi ute på öppet hav och jag hissade seglen. Curt fick ett rejält försprång på direkten då han var smart och hissade seglen inne bland reven och satte fart direkt vid revöppningen. Nu var det 40 sjömil i 357 gr till English Harbour på Antigua. Till att börja med var det bra halvvind och farten låg på 5,5 till 6,5 knop. Vågorna var emellertid större än vad de borde vara efter hur det blåste så det gungade ganska bra. Efter ett toalettbesök så var jag ganska slak resten av seglatsen.  Man har inga sjöben längre efter tiden nu bland öarna i 2,5 månader. Halvvägs kunde vi se ön Montserrat c:a 25 nm i väst. Denna vackra gröna lilla ö med 11.000 innevånare där många nordamerikaner köpt hus och tillbringade vintern fick 1995 vara med om att öns vulkan Soufriere vaknade till. Södra hälften av ön lades under aska och lava. Huvudstaden Plymouth med 9.000 innevånare evakuerades och ligger nu begravd till stora delar. Nu bor c:a 4.500 personer på norra halvan dit inte lavan når. Skall man segla förbi ön bör man göra det på lovartsidan för att slippa få aska på segel och båt.

Montserrat sett från Jolly Beach

Resten av seglatsen fick göras med understöd av motorn då vinden avtog under dagen. Kl. 15.00 gick vi in i English Harbour. Detta kända ”hurricane hole” där engelska flottan hade sitt underhållsvarv och låg bra till för att skeppen snabbt kunde komma ut och få vind i seglen. Det gamla varvet som heter Nelsons Dockyard finns till många delar kvar och man får en bra inblick i hur det var här på 1700-talet. Här finns nu en marina för lyxbåtar och även för andra men vi andra ligger mest på svaj i någon av de 3 vikarna som finns i English Harbour. Vi valde Freeman Bay den yttersta viken där det är bäst vatten, för Barbro vill ju simma. Visserligen rullar havet in lite här och det blåser lite mer men det kan vara skönt. I de inre vikarna Ordinance Bay och Tank Bay är det inte mer än 2 – 5 meter djupt, vattnet grumligare och man kan binda fast sig i mangroven som kantar dess stränder. Här finns också mer moskiter.

Admirals Inn, Nelson Dockyard

Stonepillar. Grundpelarna till det gamla segelloftet.

Antigua and Barbuda är ett litet land bestående av 3 öar. Förutom de nämnda finns också Redonda, väster om Antigua c:a 25 nm, norr om Montserrat. Ön är obebodd men brittiska lustigkurrar brukar ta med sig någon biskop i en helikopter ut hit och låta sig krönas till ”King of Redonda”. Detta började med att en Irländare på 1860-talet fick en son efter 8 döttrar. Han blev så glad så han ville ge sonen ett kungadöme. Denne son blev den förste kungen i Kingdom of Redonda. Barbuda ligger 20 nm norr om Antigua. Här bor bara 1600 personer. Ön är ett enda stort naturreservat med fantastiska stränder. Här finns en stor Fregatt-koloni (fåglar) lika stor som den på Galapagos. Dessa fåglar är luftens härskare. Skulle någon av dessa fåglar av en olycka komma i vattnet kommer strax 2 andra och lyfter upp den så den får luft under vingarna annars kan den gå under. Ön är inte turistexploaterad som andra öar som har enorma fina stränder och korallrev. All mark ägs gemensamt så ingen kan sälja mark till hotellkomplex eller liknande och man beskyddar den. I havet härskar stora rockor och sköldpaddor. Till denna ö skall jag återkomma och uppleva längre fram. Nu han vi inte tid denna gång men seglare som varit här brukar stanna tills maten är slut. På Antigua bor c:a 70.000 personer. För oss seglare är den ett paradis. Här finns mer skyddade ankarplatser än på någon annan ö, fint klart vatten och fina stränder. Något att se på land som t.ex regnskog eller floder finns ej. Huvudstaden St. John´s är en liten kåkstad med 2 stora pirarmar som tar emot kryssningstrafik. Dagarna när dessa kommer översvämmas ön av tusentals stånd som vill sälja T-shirt. Jolly Harbour på västsidan har de bästa stränderna och en jättefin uppbyggd marina i en lagun med strandvillor runt. Vi tog en dagsutflykt hit med buss för att bada och kolla läget. 4 år tidigare hade vi varit här när vi stannade till under en kryssning. Då var stranden fullknökad med folk och hotellen blomstrade. Nu var vi bara ett hundratal på stranden och nedlagda hotell kantade vägen. Mäklarna hade tusentals villor och lägenheter till salu. Ytterligare ett bevis på att det råder en ekonomisk kris i dessa ö-länder på grund av att turisterna uteblir. Vi nordbor åker ju hellre till syostasien där priserna är 1/5 del av vad de är här. Klimatet tycker jag nog passar oss bättre här. Det är betydligt varmare, fler moskiter, ormar och andra mindre trevliga djur i asien. Här är också betydligt renare i naturen, speciellt på de franska öarna.

Entrén till Nelson Dockyard

Gatubild inne i Nelson Dockyard

Att klarera ut och in till Antigua kostar pengar. Det är inte som på de andra öarna några euro utan här vill man ha betalt för in- och utklareringsarbetet, segeltillstånd, sopavgift, tullavgift, nationalparksavgift samt någon mer avgift som jag ej förstod. Totalt blev det c:a 550 kr för en vecka. Är man här en längre tid blir det inte så mycket per dag. Prisläget här är också högre. Det verkar bli dyrare ju längre norrut, ju närmare USA man kommer. Det skall bli skönt att vända söderöver efter denna ö. Under dessa dagar vi var här kollade vi in Nelsons Dockyard ordentligt. De gamla husen har fyllts med olika verksamheter men en del båtunderhåll finns här som ett segelloft. Vill man ha arbete utfört får man åka över på andra sidan viken till Antigua slipway där ett fullstort underhållsvarv ligger. Nu fick vi tillfälle att se om de kunde hjälpa oss. När vi tog ner storseglet när vi kom fastnade storskotet runt gashandtaget och bröt sönder det. Kvar satt bara själva foten till handtaget. Det blev till att ta en polygrip runt foten för att kunna gasa och lägga i friläge. Trevor, en duktig kille som jobbade i en metallverkstad fick hjälpa mig att borra ur skruven som håller handtaget eftersom den gått av. Sedan svetsade han ihop det hela så nu håller det till nästa gång storskotet fastnar. 750 kr fick jag betala för ett par timmars arbete.

Admirals Inn där vi firade vår 34-åriga bröllopsdag med en middag

En annan restaurang i den gamla bebyggelsen

Varje morgon var det som vanligt jolletaxi med Barbro in till stranden så hon kunde springa sin timma. Stranden i Freemans Bay är kanonfin och här ligger flera bungalows-anläggningar direkt på stranden, de flesta var tomma. Om man följer vägen härifrån jollebryggan tillbaka går det en ”lookout trail” efter ett par hundra meter upp till Shirley Heights som ligger 150 meter över bukten. Härifrån har man en otrolig utsikt över hela English Harbour, delar av Falmouth Harbour där de riktiga jättebåtarna ligger samt ut över havet åt alla vädersteck. Här hade engelsmännen en utsiktspost som signalerade om något fartyg var på gång eller om de illasinnade fransmännen tänkte anfalla. Ett signalsystem med flaggor fanns på toppen av olika kullar upp till St John´s 15 km bort där högkvarteret låg. Ett meddelande gick på några minuter. Ett mekaniskt internet. Här uppe på höjden är det också fest varje söndagskväll med grillning och steelbandmusik. Vi satt denna kväll i båten i viken nedanför och hörde lika bra och slapp ha öronproppar i som de sade som hade varit där. Hit upp var det värt att gå i värmen. Man gick längs en röjd stig och kolibrier flög omkring mellan blommorna. De är inte stora dessa fåglar men roliga att se men svåra att fotografera.

Lookout-trailen mot Shirley Heights

English harbour med i förgrunden Freeman Bay till höger Ordnance Bay i mitten Tank Bay samt överst Falmouth Harbour

Falmouth Harbour, grannen med English Harbour har den värsta segelbåtsbryggan som jag sett. Här ligger det båtar som tillsammans måste kostat flera miljarder att bygga. Man blir faktiskt lite illa berörd när man se dessa enorma lyxbåtar. Hoppas bara ägarna betalar sin del i skatt så det inte är någon skatteflykt. Arbete ger de dock dessa båtar. På många båtar arbetar en fast besättning på ett tiotal personer som bara har till uppgift att putsa och hålla båten i trim om ägaren skulle dyka upp någon gång. Värst av dessa båtar tillhör den ryske billionären Roman Abramovich. Den är 164 meter lång och har en besättning på 70 personer. Den får inte plats här utan glider omkring i ö-världen. Det ryktades om att den hade synts i St Martin strax norr ut. Bryggan tillhör Antigua Yacht Club. Denna club anordnar varje år en vecka i slutet av april en av de mest kända regattorna ”Antigua sailingweek”. Då översvämmas området av segelfolk och båtar. Båtar som går på charter visas upp för kunder och andra båtar säljs.  I Pointe-A-Pitre låg vi bredvid en fin finsk båt. Den vuxna sonen i familjen skulle göra det sista på sina studier på handelshögskolan i Helsingfors. Han flög till Antigua dagen innan vi kom för att vara besättningsman på Steinlager, en 84 fots ketchriggad båt som vann Whitbread Round the World Race för ca 20 år sedan under Nya Zeeländsk flagg. De låg nu i Nelsons Dockyard och förberedde segelveckan i april tillsammans med många stora fartvidunder.

Vår granne i Freeman Bay

Vad är nu detta?

Så här skall det se ut

Passande namn

En anledning varför vi ville komma till Antigua var att Sean Hehir, vår irländare som vi första gången träffade i La Coruna var här denna vecka. Vi fick träffa honom även innan starten på ARC i Las Palmas. Jag har tidigare berättat om oturen han hade med målgången i Rodney Bay. Han missade avslutningsfesten med 1,5 tim. Han kom in ett dygn för sent och fick ingen tid. Fick DNF (Did Not Finish) men han var lika glad för det. Efter målgången låg han kvar några dagar innan han gick i ganska snabbt tempo hit och har varit här sedan 7 januari. Skall om några dagar gå till St Kitts and Nevis, St Martin och Jungfruöarna där han startar sin segling hem till Dublin via Bermuda och Azorerna i maj. Han beräknar vara hemma i månadsskiftet juli/augusti. En mycket trevlig prick denne Sean. Vi fick även lära känna Chris och Sharon på Quicksilver en Jeaneau 41:a från Skottland. De bodde mitt emot Tobermory där vi var i juli. På deras översegling var de 2 par ombord men alla de 3 övriga var rejält sjösjuka så Chris fick under 3 dygn segla, laga mat och ta hand om allt själv. Efter 3 dygn och ingen sömn börjar man hallucinera och höra ljud och se saker. Han såg människor som gick omkring överallt på båten och på havet. En liknande händelse berättade Curt på Bellis. När han gick från Gibraltar till  Porto Santo råkade han ut för oväder och sov inte på 3 dygn. Han hörde musik komma upp ur avloppet och försökte stoppa det genom att trycka ner papper i avloppet. Han var då klok att förstå vad som hände och gick till kojs. Han sov i 10 timmar och vaknade upp på ett platt och stilla hav ett dygn från Porto Santo. John på Ammichure en Carter 33:a seglade långa sträckor ensam men hade till och från hjälp av sina 2 söner, bl.a över Atlanten. Vi träffade även Hjalle och Brittis Shibbye på sin Najad 440 Flying Penguin, Anders och Annika på Victory Too en Farr 56 samt en del norrmän som vi mött tidigare.

Sean Hehir, en av många nya vänner

Chris, Sean, Shannon och John som tog farväl av oss. Goa kompisar.

Sista kvällen vi var här hände något oväntat. På Nelson Dockyard finns en roddbåt utställd under ett tak. 4 gånger har människor rott med denna båt över Atlanten. Barbro och jag har stått vid ett par tillfällen och tittat på den och läst om de olika rodden över Atlanten. Det brukade ta 60- 90 dagar från Kanarieöarna till Antigua. Den som hållit på längst var en amerikan som höll på i 180 dagar men han rodde till Florida. Om det är någon som är intresserad av ett sådant här äventyr så kan man få låna denna båt. Som sagt sista kvällen var vi samlade ett gäng som ville säga farväl till Barbro och mig. Vi satt och hade mycket trevligt på en liten pub i marinan när vi hörde att många båtar började att signalera med sina horn. Jag undrade vad det var och då sa någon att man under natten väntade in ett par bröder från England som rott över Atlanten från Las Palmas. De hade gjort detta i något välgörande syfte. Vi sprang ut till kajen där det signalerades och fick se en båt komma roende över Freeman Bay strax bakom Solea och in mot kajen. Människor samlades och hurrade och tände signalbloss. På stapplande ben mottogs de av sin släkt och vänner. En av dem möttes av sin lille son och fru och den andre brodern möttes av sin flickvän. Bland det första han gjorde var att lägga sig på knä och fråga om hon ville gifta sig med honom och hon svarade ja. Det var inte många ögon som var torra i denna stund. Det var gripande att få ha varit med om att möta dessa bröder på denna färds målgång. Hoppas jag kan finna lite mer att läsa om dem på någon hemsida.

Dessa båda bröder kom in i hamn efter 65 dygn över Atlanten

Solbrända, glada och 20 kilo lättare

Så var nu denna fina vecka här på Antigua slut. Om jag seglar här nästa säsong så kommer det att bli ett besök här. Om man vill ha lite historia så är English Harbour rätta platsen annars så kan Jolly Harbour vara bättre om man vill sola och bada samt proviantera. På fredag 11/3 kommer Ingela och Torbjörn Everland, kära gamla grannar och vänner och hälsar på. De skall vara med i 14 dagar. Får då hoppas att havet visar sin bästa sida och vistelsen blir angenäm.

Ha det bra nu i gamla Sverige och njut nu när våren kommer. Det finns ett liv också utanför jobbet. Tänk på det svenskar och ta hand om er och era familjer.

Varma hälsningar från

Jan och Barbro

SY SOLEA

Barbro med sin finske pojkvän