Etapp 13

Martinique

Onsdag 26 januari. Efter en skumpig färd över St Lucia Channel till Martinique hade vi kastat i ankaret i St Anne:s stora ankarbukt. St Anne ligger på Martiniques sydöstra hörn och är väl skyddad från Atlantens vågor. Vinden däremot kan bli ganska hård då inte några större berg skyddar utan tvärt om så kan det bli en ökning då högre höjder finns både söder och norr om ankarbukten. Man gör klokt i att krypa upp mot den fina sandstranden i öster så hinner inte vågorna bli stora utan det blir en lugn ankringsplats. Det får rum hur mycket båtar som helst. Djupet är c:a 4-5 meter överallt. Här låg Osophine som vi inte träffat sedan i Puerto Mogan på Gran Canaria i början på november. Osophine var den första svenska båt som vi träffade på vår färd och vi träffades i La Coruna. Det var väldigt roligt att ses igen. Vi umgicks i 4-5 dagar innan de fick gäster från kvarteret hemifrån ”Sumpan” som de fick ta hand om. Eftersom de är läkare fick de kolla upp ett öra som jag haft lite problem med. Det hade nu blivit en ordentlig inflammation i örongången och trumhinnan såg inte bra ut sa de när de plockade fram läkarväskan och tittade in. Revaxör, lite spolning samt kortisondroppar blev ordinationen. Jag hade också kontakt med min f.d. granne hemma i Aneby, läkare Roland Lundgren och han ordinerade en dos kåvepenin om det inte hjälpte. Nu blev det bättre efter några dagar och nu 2 veckor senare känns allt ok utan att jag behövde ta pencilin.

Osophine. Pär och Ninas fina HR 36:a

Pär sitter och klurar med sin kamera

När man först kommer till ett nytt land skall man ju åka till tullen och klarera in. Det hade vi nu inte gjort på onsdagen för den var ändå stängd när vi kom fram. Den finns inne i Le Marin 6-7 km längre in i en skyddad vik. I denna hamn som är Martiniques båtmetropol finns allt som kan behövas till båtar. Här ligger också en stor båtuthyrarflotta. Vi tog fram cyklarna och cyklade in till tullen på torsdagen och skrev in oss i Frankrike. Vi var nu i EU. Valutan är euro och bilarna kör nu åter på höger sida. Telefontaxan är nu som i Europa. Vi cyklar genom ett kuperat landskap med stora beteshagar. Det blev ganska varmt i uppförsbackarna då temperaturen ligger på c:a 30 gr i skuggan och på en asfaltväg blir det några grader till i solen. Det är stor skillnad på de olika öarna. Trots att det bara skiljer några mil mellan dem är kontrasterna stora. De gamla engelska kolonierna blev självständiga länder på 60-  och 70 talet. De franska kolonierna har blivit landskap i Frankrike och moderlandet samt EU stoppar in mycket pengar på dessa franska öar. De nya unga länderna dras med ekonomiska problem nu när turismindustrin vacklar. Man märker att infrastrukturen håller en klart lägre nivå i dessa nya länder. Här på Martinique är det källsortering på soporna i stället för att de slängs längs vägarna. Det är mycket renare i naturen och i städerna på de franska öarna. Ön är 1.100 kvadratkilometer stor (som 1/30 av Småland) men det bor 430.000 personer här. Det är den största av Windward-öarna (öarna som tar mot atlantvinden). Öarna norr ut kallas sedan Leeward-öarna (öarna i lä). Ön upptäcktes av spanjorer i slutet av 1400-talet. Här bodde då Carib-indianer som kallade ön Madinina – ön med blommor. Columbus beskrev ön som världens vackraste land.

Solea för ankar

Duscha går bra på däck

Le Marin var ingen idyllisk västindisk stad utan en uppstressad europeisk variant. När jag kom cyklandes förbi en skola för gymnasister var det demonstrationer mot något och de blockerade vägen och stoppade all trafik. Jag vände cykeln och cyklade genom marinan i stället för att komma in till centrum. På tillbakavägen var demonstranterna borta och fransk polis fanns utanför skolan och höll koll. Vi försökte koppla upp oss på wifi på ett café i hamnen men allt för många användare gjorde att det ej fungerade. I en marinbutik inhandlade vi nya tallrikar och glas till Solea. De gamla hade hängt med i minst 20 år i de 2 andra båtarna som vi haft samt i husvagnar innan dess. Jag hittade en Raymarine-firma som uppdaterade min plotter till en nyare version. Detta på grund av att den ej ville visa det elektroniska sjökortet över västindien. De andra sjökorten över Europa och Afrika hade fungerat.

Den mycket fina stranden öster om ankarviken

Denna begravningsplats måste nog tillhöra de mest vackraste belägna

Öster om ankarviken går det ut ett 2 km långt näs. Detta skyddar viken från vågor samtidigt som det består av en enda lång jättefin sandstrand. Längst ut har Club Med en fin semesteranläggning. Tyvärr har inte de franska öarna de fina toaletter och duschar vid stränderna som fanns på alla Barbados stränder. Vi tog jollen flera gånger och åkte hit till denna strand och badade. Inne i St Anne hittade vi ett litet internet-café där vi tillbringade många timmar med kaffe/glass och datorerna. Det är smidigt när det är bra uppkoppling att maila och ringa via skype. Den lilla byn är inte så stor men den har sin kyrka, skola, post, matvaruaffär, 2 bagerier samt några restauranger och ett kommunhus. Man klarar av de 2 gatorna på 20 minuter. Efter att jag lämnat av Barbro varje morgon vid 7-tiden inne vid jollebryggan brukade hon springa sina 50 minuter genom byn och ut en slinga på landsbygden. Jag brukade då gå en sväng och kolla in när skolbarnen gick till skolan, gå förbi kyrkan där det var morgonmässa samt gå till ett bageri och köpa bagetter samt ev. en sväng till affären som öppnar 6.30. En morgon gick jag längs en ”meditationsväg” bakom kyrkan upp längs en serpentinslingrande stig med små altare vid varje krök. Jag gick om en äldre kvinna i början av backen. Man hörde att hon hade svår astma och fick anstränga sig rejält för att få luft. När jag kommit upp på toppen av kullen, kollat in det lilla kapellet på toppen samt tagit bilder ut över byn och ankarviken så möter jag kvinnan nästan uppkommen. Vi säger bonjour till varandra och hon är lycklig att ha klarat av bestigningen. Ett annat äldre par möter jag på nervägen som tänt ett ljus och står och ber. 2 män står vid en annan krök och läser någon text ur Bibeln.

Utanför bageriet är det kö varje morgon

Den krokiga meditationsstigen bakom kyrkan

Vi gör en dag en utflykt med jollen in till Le Marin. Vi skall handla lite och det är smidigt att kunna lasta direkt i jollen och komma med det till Solea. På cyklarna kan vi bara ta det vi får rum med i ryggsäckarna. Vi hittar en grossistaffär och handlar basmat och dryck. Jollen blir vällastad. Infarten till staden kantas av många sandbankar. Det gäller att följa utprickningen noga. Flera båtar ligger på dessa bankar. Det ser lite underligt ut att mitt ute på en fjärd ligger det en båt på bara några decimeters djup. Hemfärden blir lite bökig. Vi har visserligen medvind samt vågorna med oss men vi har strömmen mot oss. Det gör att vågorna ställer sig rätt upp och en gång blir det nära att vi får hela jollen vattenfylld.

Jollar finns det gått om

På upptäcksfärd i mangroveträsken

Felnavigation 1

Felnavigation 2

Från byn går det ut en lång vandringsled längs kusten söderut. Pär och Nina hade gått denna led några dagar tidigare och tyckt den var fin.  Målet var en av öns finaste badvikar, Pte de Salines 5 km bort. Denna finns med på många vykort från Martinique. Vi lastar ryggsäckarna med fika och lite vatten. Det är varmt men stigen går för det mesta i skuggan under trädkronorna. Efter 2 km dags för fika, efter 3 km är vattnet slut, men det gör inget för det skall finnas några ställen att köpa dryck på har Pär och Nina sagt. Vandringen är vacker och lite kuperad. Många hålor finns i marken och de får sin förklaring när jag ser en stor krabba försvinna ner i ett hål. Vi kommer fram till en sandstrand och kastar oss i havet för att få svalka. Vi letar efter någonstans att köpa vatten men hittar inte något. Vi börjar gå tillbaka lite i förtid för vi är rejält törstiga. Där stigen börjar ligger en hotellanläggning med en restaurang vid stranden. Aldrig har en kall Coca-Cola smakat så bra, Barbro tar givetvis sin öl. Troligtvis

gick vi till fel strand, vi skulle gått runt en udde till, kom vi fram till efter samspråk med Pär och Nina.

Fikadags

Skönt med skugga

En krabba på väg ner i sin håla

Lördag 5/2. Avseglingsdag. Efter 10 dagar börjar det dra i seglingstarmen. Vi tar upp ankaret och tar en sväng förbi Osophine. De skall följa efter en stund senare. Vi går in till servicebryggan i Le Marin och tankar 433 liter vatten samt bensin till jollemotorn. På vägen ut möter vi Osophine som skall in och tanka vatten även de. Med normalt bruk av vatten klarar man 10-12 dagar. På överseglingen av Atlanten klarade vi 3 personer på 400 liter vatten i 20 dagar och vi hade vatten kvar. Då använde vi mycket saltvatten till diskning och matlagning. Det blir en fin undanvind segling längs sydkusten i ett par timmar på ett platt hav. Vi passerar den spektakulära klippan Diamond Rock, som jag tycker ser ut som Fantomenklippan, innan vi svänger norr ut längs kusten och tar sikte på den fina ankringsviken utanför den lilla staden Les Anses-DArlets.

Diamond Rock

 Vi får runda lite fiskodlingar innan ankaret åker till botten på en sandbotten. Det är kristallklart vatten och man kan pricka in ankaret där man vill ha det. 20 min senare kommer Osophine och lägger sig bakom. Jag brukar lägga ut minst 5 ggr djupet med kätting. Är det 5 meter djupt åker minst 25 meter kätting i. Vi har ett 27 kilo tungt CQR-ankare som är otroligt bra på att gräva ner sig. Till detta kommer 70 meter 10 mm ankarkätting som väger ”bly”. Hitintills har vi inte varit oroliga en endaste gång för att vi skall dragga. På nätterna om det är hårda vindar brukar jag ha GPS:en igång och koppla på ett ankarlarm som ger en signal om båten skulle flytta sig mer än 50 meter. Sömnen blir tryggare när man vet att man ligger still. Det man inte vet är om någon annan draggar och kommer glidande mot Solea. Nu hände detta en natt i denna vik. Det var hård blåst på natten med vindbyar på 15-20 m/s. Solea låg stilla men det gjorde inte en tysk båt som låg framför oss. Vid 04.30 gick jag upp pga naturliga påtryckningar. Efter avklarat behov kollade jag ut och fick se akterspegeln på Spray från Saarbrucken 15 meter framför Soleas för. Jag såg ingen uppe utan tog fram en strålkastare och satte lyset på deras båt samt ropade upp dem via VHF:en. Efter någon minut kom en av de 2 karlarna upp som jag sett dagen innan och tittade sig omkring. Jag sa åt dem att deras båt kom glidandes när vinden tog i och att de borde flytta sig längre upp mot stranden och lägga ut mer kätting. Person nr 2 kom upp och sedan startade de motorn, halade upp ankaret och ankrade om 100 meter längre in. Sedan satt jag uppe i 1 timma och kollade att de låg still innan jag tog en lur till.

Tysken som fick ankra om

När inte jollen används hissas den upp. Dels för att inte bli grön på undersidan samt att försvåra stöld.

Les Anses DArlets är en av alla små pittoreska små städer på landsbygden. Dess stora dragningskraft är den fina stranden. Passagerarbåtar från Fort de France (huvudstaden) kommer varje dag med turister. Kyrkan är som vanligt mitt i stan vid torget. En av de minsta handelsbodarna jag sett ligger bredvid. T.o.m Barbro fick nästan kröka huvudet för att komma in. Väl inne var det inte många kvadratmeter att röra sig på men det fanns en hel del att välja på. Några EU-skyltar stod som vanligt på några ställen och förklarade att pengar satsats på olika objekt. Sköldpaddor och det stora sådana var vikens kungar. De simmade runt bland båtarna, tog lite luft och dök sedan ner och betade på botten. Osophine som stannade en natt här fortsatte mot Fort de France för deras besökande skulle mönstra av dan därpå. På vägen upp hörde vi på radion att de hade fått riktig hård vind under en stund och deras jolle som var på släp flugit runt i luften och tappat sitsen som flög ut i Karibiska sjön. Efter 2 nätter drar vi upp jollen på däck och binder fast den innan vi ger oss iväg.

Les Anses DArlets

Den lilla handelsboden

När vi passerar Grand Anse DArlets, havsviken strax norr om där vi varit, ser vi 2 män stå i en liten båt med utombordsmotor och vifta. Det blåser 10-12 m/s från land och går rejäla vågor. De har troligtvis fått motorstopp men lyckats få tag i en boj till ett fisknät, annars skulle det vara Honduras 1000 sjömil västerut nästa för dem. En katamaran strax bredvid oss går upp mot dem. Vi ser sen att de blir bogserade in mot viken. Det är inte lite oansvarigt att lita på en liten utombordare. Att ro i så stark vind och rejäla vågor är omöjligt. När vi kommer upp mot den stora havsviken söder om Fort de France ökar vinden till 16-17 m/s. Vågorna har hunnit växa än mer och det blir några översköljningar. Jag sitter och håller kursen enligt GPS:en och följer den kurs som jag lagt in. Halvvägs över när jag kan börja se lite av stan får jag det inte till att stämma. Vi skall till fortet där ankringen för segelbåtar är. Vår kurs är betydligt västligare. Jag tar fram sjökortet och gör en koll och ser att jag lagt in fel västlig latitud. Efter ytterligare en blöt timma kommer vi in bakom Fort St Louis skyddande skugga. De stora befästningsmurarna skyddar både från vind och sjö. Vi smyger upp bredvid Osophine och kastar ankar. På em tar vi jollen in till en stor fin jollebrygga längs Le Savanne:s strand. Le Savanne är ett stort grönområde som rustats upp och är mycket snyggt och trevligt.

Ankring i skydd av Fort St Louis

Jollerace in till Le Savanne

Denna ensamseglande tysk hade försvunnit i Karibiska sjön under orkanen Thomas i oktober. Vi hittade honom

en morgon bredvid oss i Fort de France. Han hade glömt meddela oroliga släktingar under en månads tid.

Dagen därpå bjuder vi över Pär och Nina på fika innan vi går tillsammans till en båtvaruhandel några kilometer bort. Det är nästan obligatoriskt att ta en sväng till ortens ”chandlery” och kolla in om de har någon pryl som man saknar. Jag hittar 3 st inomhusbelysningar med LED-lampor. Nu har jag all belysning i båten med LED-belysning, ute som inne. Dessa lampor drar ju bar 1/10 del så mycket ampere som vanliga lampor. Vi hittar ett internet-Café som är det andra som man måste hitta, för att hålla kontakten med vänner och släkt. På kvällen blir det grillning och knytkalas på Solea. Nästa dag, onsdag 9/2, skall nämligen Osophine gå tillbaka till St Anne och våra vägar skiljs. Vi kommer troligtvis att träffas i april nere i Grenadinerna. Barbro och jag kollar in Fort de France. Barbro genom att springa och jag genom att cykla. Tidigt på morgonen innan affärerna öppnar är det ganska lugnt. Endast marknadsplatserna har startat. Det finns ett par riktigt fina. Bebyggelsen är annars ganska sliten och förfallen. Det är faktiskt ganska ledsamt att se. T.o.m katedralen ser sliten ut. Den som är öns stolthet. De centrala delarna av stan ljuder av liv och rörelse, ganska stimmig. Områdena närmast centrum är mycket kåkstäder på kullarna. Staden har c:a 100.000 innevånare. Den fina bebyggelsen ligger i små byar på pendlingsavstånd. Vi tar en busutflykt på torsdagen för att se mer av västsidan och St Pierre. Detta är den gamla huvudstaden på ön. Här kan man också ligga på svaj och ta sats mot segling norr ut. Vad vi ser när vi kommer hit är en lugn liten stad vid foten av den stora vulkanen Mt. Peleé. Här finns stora odlingar längs dess sluttningar som givit innevånarna dess utkomst. Vi beslutar att genast åka tillbaka och segla hit dagen därpå.

På fredagen innan vi styr mot St Pierre går vi runt fortet in till DCML-marina och tankar vatten. Genuan och storen sätts och det blir bra fart i medvind på 14-16 m/s ut ur Fort de France Bay. Vi svänger av norrut förbi Schoelcher som fått sitt namn efter den energiske advokaten Victor Schoelcher som kämpade för att få bort slaveriet och lyckades på 1840-talet. En liten ort som heter Case Pilot passeras och som har en svensk, Frank Ågren. Han driver med framgång en Volvo Penta servicestation. Västkusten upp är grön med mycket odlingar. Något som inte är vackert är den stora oljekraftstationen som ligger i en dalgång. 3 väldiga skorstenar spyr ut svart rök. Det är konstigt att man inte satsar på sol, vind och vatten-energi här på denna del av klotet. Dessa 3 energislag finns ju här överallt. På vägen upp finns det en del fiskbojar. Vid en av dem upptäcker jag något skrämmande. En SJ-pall har bundits fast vi en boj. I dagsljus kan man se den om man är på alerten men i mörker kan det bli en otrevlig överraskning. Har man otur kan den ge svåra skador på ett båtskrov. Kanske t.o.m gå hål och sjunka.  

Ingen vacker syn

Ingen trevlig syn. Livsfarligt att märka ut nät på detta sätt.

Vi rundar udden söder om St. Pierre och styr in i den stora bukten. Trots att det är en stor bukt kan det bli trångt med båtar. Det beror på att det är bara en smal hylla som man kan ankra på en bit ut från stranden. Sedan blir det för djupt. Vi tar sikte på ett mellanrum mellan 2 ankrade båtar och ankrar. Efter en stund vrider vinden och då märker jag att jag är nära min granne på styrbordsidan. Det är bara att hissa upp ankaret och flytta sig. Vi hittar en ny plats 1 km längre norrut. Här har vi gått om svängrum. Men jag läser i en bok att det kan vara lite för nära fiskarnas plats där de lägger ut nät, så vi får se om vi måste flytta igen.

Fiskare som lägger ut nät strax bakom Solea

St Pierre ligger som sagt vid foten av den stora vulkanen Mt Peleé. Innan europeerna dödade den siste Carib-indianen 1658 här så utgöts en hemsk förbannelse över europeerna att Mt Peleé skulle ta hämnd. Den 8 maj 1902 kom så hämnden. Vid denna tidpunkt bodde 30.000 innevånare här. Det var huvudstad och kallades för karibiens Paris. Plantagerna på sluttningarna gav rikliga skördar och gjorde dess ägare till multi-miljonärer. Jämt låg det skepp på redden som lastade rom, socker, kaffe och kakao. Denna dag låg 13 skepp för ankar. Vulkanen hade givit små varningar i en månads tid. Den 2 maj kom ett askmoln och la sig över stan och dödade lite fåglar. Samma dag gick en plantageägare med några arbetare till sina åkrar och blev svepta iväg av kokande lavamassa. Den 5 maj kom en 500 meter bred och 35 meter hög lavaström 1 km norr om staden och svepte bort en plantage. Varför flydde inte människorna i staden? Man hade möten men ett val stod för dörren och enorma pengar stod på spel om man övergav trakten, så man beslöt stanna kvar och hoppas att det skulle lugna ner sig. Den 8 maj var det Ascension Day så folk var på vandring till St. Pierre denna morgon och blev ögonvittnen till vad som hände. De fick se röd rök falla över staden och gick upp på kullarna runt staden och fick se slutet för staden 2 minuter över åtta. Den sidan på vulkanen som var mot staden öppnade sig helt och ett enormt eldklot med superheta gaser och flöt ner över staden. Energin var större än från en atombomb. 29.933 människor omkom. 2 personer överlevde. En man som var i sin källare och en mördare som satt i fängelset. 12 skepp sjönk och det 13:e lyckades med få överlevande besättningsmän komma ut på havet. Mycket ruiner finns att beskåda från förödelsen. Bl.a husruiner nedanför befästningen samt teatern. Idag bor det åter människor här men det är inte alls så många som innan vulkanutbrottet. På Mt. Pelleé:s sluttningar finns dock åter stora odlingar. Det är väldigt vackert att ligga ute på redden och kolla in staden, de bakomvarande sluttningarna och vulkanen. Vi har tur för på måndagen strax innan vi tar upp ankaret ser vi en molnfri vulkantopp. Det är inte ofta den 1397 meter höga toppen kommer fram.

Ruiner kvar sen vulkanutbrottet

Rester från teatern

Barbro på väg att sänka skepp igen

Mt Peleé

Bredvid oss kom en svensk segelbåt, Elin Alida från Stockholm och ankrade på söndagen. Vi bjöd över Mats Båvner och Ingela Rasjö på fika på måndagen innan vi åkte vidare. De hade seglat över till västindien ett år tidigare än oss och översomrat på Grenada. Nu var det andra vintern här men i maj skulle återseglatsen mot Sverige starta. De kände väl igen Osophine och hade träffat dem. De hade legat på Dominica i 2 veckor och bl.a vandrat. Dominica är ju en plats som man inte får missa säger alla. Trots det börjar vi på måndagen den 14/2 vid 16-tiden en seglats norröver. Vi skall göra en nattsegling till Ö-gruppen Les Saintes 76 sjömil åt norr. Då kommer vi bl. a att passera Dominica under natten. Vi räknar dock med att besöka denna ö när vi går söder ut om drygt en månad.

Elin Alida

Mats Båvner och Ingela Rasjö

Ha en fortsatt fin senvinter hemma i Sverige. Har fått rapporter om fortsatt kallt väder och snö finns fortfarande. Markus har fått hem sin Eva från Sydafrika. Markus, Jakob och min broder Kenneth ligger i hård träning inför Vasa-loppet om ett par veckor. Skall bli intressant att följa dem. På söndag 20/2 väntar vi besök av Risto o Ingela Svensson från Vrigstad.

Varma 30-gradiga hälsningar från Janne och Barbro.

Nu tar Kapetissan rodret mot nya mål