Etapp 12

Rodney Bay, St Lucia.

Den 14:e januari, exakt en månad efter ankomsten till Barbados, var det så dags att fortsätta färden. Den 12:e hade de sista av våra familjemedlemmar åkt hem. Andreas, Johanna och Gretel som skulle flyga via New York, London till Arlanda fick besked när de kom till flygplatsen att flyget till New York var inställt på grund av snökaos där. Men Andreas var då snabb att boka om via ett direktflyg till London till Gatwick och de fick plats på denna flight. Otroligt att snöoväder fortsatte att spela ett spratt. Hemresan gick dock mycket bra för alla. Vi hade planerat avsegling till den 13:e men en kuling utanför Barbados gjorde sjön hög så vi sköt upp avfärden ett dygn. Det kändes lite vemodigt att lämna Barbados där vi hade trivts så bra i en månad. Vi var väl bemötta av innevånarna, trevliga och hjälpsamma, vi kände oss aldrig oroliga eller osäkra utan allt kändes tryggt. Priserna på ön var i affärerna i snitt som hemma fast att gå ut och äta var klart billigare, mycket beroende på privata företagsamma innevånare som i all enkelhet hade sina små matställen lite var som helst.

Barbro tar rodret ut från Carlisle Bay

Stora kryssningsskepp i Bridgetowns hamn

Bojen släpptes i Carlisle Bay och vi tackade Peter Hoad som hjälpt oss med att låna ut en jolle i 3 veckor p.g.a vår punkterade som vi inte lyckats reparera. Det känns alltid befriande att släppa en förtöjning. Vi nöjde oss med att rulla ut genuan på vägen upp till Port St Charles där vi skulle klarera ut båten och få passen stämplade. Först passerades hamnen där ett par stora kryssningsfartyg låg inne för dagen innan vi gled längs västkustens sandstränder med dess  hotell upp till Port St Charles. Vi angjorde samma del av bryggan som för en månad sedan för jag visste att där kunde vi både tanka diesel och vatten, slangarna räckte dit. Hettan var tryckande i lä bakom pirarmen för när jag kom tillbaka från tullen och immigrationen hittade jag inte Barbro. Hon hade då flytt båten och satt på utsidan av piren i skuggan. När jag skulle betala för diesel och vatten tog de ej kort utan endast kontanter. Det var då bara att gå de 2 kilometrarna till Speightstown och ta ut kontanter. Innan avfärd åt vi middag på Yacht-cluben där vi hade så underbara timmar då vi kom till Barbados.

En sista måltid på Barbados

Vid 18.00 tiden strax innan solnedgången gav vi oss iväg. Vi ville komma fram i dagsljus så om vi startade på kvällen borde det vara ljust vid angöringen. Kursen blev c:a 320 gr mot nordspetsen på St. Lucia och målet var Rodney Bay. Denna bukt och hamn är målet för ARC (Atlantic Rally for Cruisers) som startar från Las Palmas. Första timmarna var det sjölä från Barbados och jag ångrade att jag inte hissat mer segel för bättre fart. Efter ett par timmar var jag glad att jag ej hissat mer segel. Vågorna kom in från styrbord och vi seglade slör, dvs vågor och vind kom in snett bakifrån på höger sida. Det blev en torr segling förutom en överskjöljning men rullningen var lite besvärande för Barbro och hon kände sig en smula yr. Det var ju hennes första seglats och gammal sjö efter ett oväder är ofta otrevlig. Jag lät Barbro ta det lugnt och ställde in mig på att ta nattvakten själv. De båda kryssningsskeppen som legat i Bridgetowns hamn gled förbi som upplysta städer och försvann mot nya mål. Trafiken var lugn, en segelbåt som hade lämnat hamn strax innan oss försvann med sina lanternor mer norr ut, troligtvis på väg mot Guadeloupe eller Antigua. Vid 23-tiden började det bli svårt att hålla ögonen öppna. Jag beslöt då att vila i 15 minuters pass och sedan kolla läget. Jag satte på larmet på radarn och plottern ifall jag skulle missa något och la mig tillrätta i sittbrunn, fastspänd med livlina. Det gick faktiskt mycket bra med denna metod genom natten. Jag kände mig faktiskt utvilad frampå morgonen. Natten var lugn förutom ett möte med ett stort kryssningsskepp. Vi hade samma kurs men i motsatta riktningar. Jag såg både dess röda och gröna lanternor under en stund innan jag ropade upp dem på VHF:en och vi kom överens att mötas portside/portside (babords sida mot babords sida). Jag vek av mot styrbord och jag såg på AIS:en att de gjorde likaså. Vi möttes med c:a 500 meters avstånd. De är stora dessa skepp när man kommer inpå dem.

Innan det ljusnade syntes ljusen från St Lucia. Ön är en c:a 1000 meter hög vulkanö och syns tidigt. Den är 5 mil lång och 2,5 mil bred och här bor c:a 175.000 innevånare. Från början var det arawak- och karibindianer som slogs om herreväldet. Sedan var det fransmän och engelsmän som slogs blandat med pirater. Huvuddelen av befolkningen är ättlingar till slavar. Sedan 1814 engelsk koloni, självständig nation 1979, vänstertrafik som på Barbados, valutan är eastern caribbean dollar (ECD) och står i c:a 2:50 SEK. Klimatet är tropiskt, mellan 25 – 30 gr varmt med en ständig passadvind och det regnar mellan 1500 och 3500 mm per år. Castries är huvudstaden.

På morgonen rundade vi norra kusten och slog mot sydväst. Rodney Bay var ju målet och det man skall ta sikte på då är att runda Pigeon Island. Det är 2 toppar som sticker upp högt över havet förbundna med land via en smal landtunga. Pigeon Island är ett gammalt Fort som användes till att ha koll på fransmännen på nästa ö norrut, Martinique. Amerikanarna hade en signalstation här under 2:a världskriget. Numera är det National park. Som vanligt så är det accelerationsvind när man närmar sig lite högre kuster och vinden tog i rejält och gav bra fart ner mot målet. Vi såg båtar komma fram bakom Pigeon Island och styrde ner runt det gamla fortet. Här öppnade det sig en stor fin ankringsbukt med många båtar på svaj utanför en 2 km lång sandstrand. Vi tog sikte på att gå in i en kanal 2/3 dels sträcka ner på bukten och gå in och kolla om det fanns plats i Rodney Bay marina eftersom vi inte kunde ligga på svaj då  vi inte hade någon dinge. Vi anropade marinan flera gånger men inget svar. När man gått c:a 500 meter längs kanalen öppnade sig en liten ”innansjö” med en ny fin marina. Målgången för ARC är just här innan marinan i kanalen. Vi la till vid en ledig plats och gick och frågade om plats fanns i hamnen vilket det gjorde. Efter 111 sjömil från Bridgetown var vi framme 15 januari kl. 13.00. Efter tull och immigration var det dags för den sedvanliga kaffe/glasstunden (det har blivit det istället för lunch nu när Barbro kommit).

Lunchdags

Utsikt från marinan över lagunen med Pigeon Islands båda toppar synliga

Strandpromenaden i marinan

 Marinan här är jättefin, nästan ny, har restauranger, pub, affärer för mat och vad köpmännen tror turister behöver samt en liten pool eftersom man inte bör bada i marinans vatten. En riktigt bra båttillbehörsaffär, segelmakeri, elektronikbutik finns inom området. Strax bredvid ligger ett stort varv som gör alla slags arbeten och kan förvara ett drygt hundratal båtar på land samt det jag var mest intresserad av, en firma som var specialkunniga på livflottar och gummibåtar.

I hamnen låg många ARC-båtar kvar med sina flaggor. Det var besättningar som hade lämnat sin båt och nu var hemma i Europa på besök under jul/nyår. Det fanns många som kom och frågade om vi ville ha hjälp med att tvätta och polera båten osv. Att underhålla båten tycker jag är intressant och det vill jag gärna göra själv så länge jag har kunskap till det. Några grannbåtar hade hjälp till detta och när arbetet var slut så hördes alltid ett tjabbel vad det uppgjorda priset varit och att det varit mer arbete än man trott och ville ha betalt för detta. Den som tagit åt sig jobbet var ofta inte den som utförde det utan han hämtade några pojkar på gatan som tvättade och fixade och de fick lite betalt. Relationerna mellan arbetsledare och arbetare verkade inte vara som man är van vid från hemma som ett slags kompisförhållande utan här var klyftorna stora. Efter att vi tagit fram cyklarna tog vi kontakt med gummibåtslagaren på andra sidan ”sjön”. Ett par vakthundar for omkring runt benen och skällde när vi kom in på området. Dessa varelser finns på nästan varje tomt och skäller när man går eller cyklar förbi. Vi träffade en tjej på ett kontor och hon skrev in en arbetsrapport. Vi blev lovade att de skulle komma och fixa det på eftermiddagen. Glada cyklade vi tillbaka till Solea och väntade. På eftermiddagen ringde jag och kollade, jo, vi kommer snart blev svaret. När det mörknat gav vi upp tanken på att de skulle komma denna dag. Nästa dag fick jag tag i chefen och undrade hur det går med reparationen. Vilken reparation blev svaret. Nu blev det i alla fall lite fart och de kom med en liten pickup och lastade upp jollen och for iväg med den. Nästa morgon kom de med den och den var jättefint lagad. 1 års garanti lovade de på lagningen som kostade drygt 2300:- SEK. Efter 2 veckor så håller det än.

Solea fullknökad med utrustning, bl.a. den punkterade jollen

En dag blev det utflykt till hotellområdet som ligger i södra delen av Rodney Bay. Vi hade kollat in stranden här när vi passerade in och den såg tilltalande ut. Nytt rekord i hyra för 2 st solstolar med parasoll slogs, 180 kr/dag, dubbelt mot kanarieöarna. Denna del av Rodney Bay heter Reduit beach och är en turistfälla. Denna del av bukten visade sig få in mycket svall från havet och det var svårt att ta sig upp och ner i vattnet. Vi träffade ett svenskt yngre par i 35-årsåldern med 2 pojkar runt 5 år som hyrt en katamaran i Guadeloupe och skulle få ytterligare en familj på besök om en vecka. I 2 månader skall de segla runt innan hemfärd till Sverige. Hyran för detta var c:a 100.000:-!! + flyg och omkostnader under denna period. När jag och Per summerade de 6 månaderna vi varit ute fick vi fram att det kostat oss 7.300:-/månad/pers. Alla kostnader inräknat utom kapitalkostnaden för båten. Mat, försäkring, hamnavgifter, kanalavgifter, bilhyror, restaurangbesök, tvätteri, utflykter, bränsle, tullkostnader, lagning av genua, 2 st oljebyten m.m. Nu har vi haft tur som inte haft några skador eller olyckor under tiden. Detta beror nog mycket på att båten var klar och genomgången innan avfärd. Dels att jag haft båten under många år och ”kände” båten samt att jag efter och före varje säsong låtit Vindö Marin kolla den. Jag hade inte en punkt på någon lista som ej var klar innan avfärd. Flera besättningar som vi träffat under resan har köpt sin båt bara något eller ett par år innan avfärd och de har haft stora problem. Främst är det de större båtarna som tilltror de elektriska autopiloterna och inte har vindroder som har problem. Dessa autopiloter får något elektriskt problem och så blir det att styra för hand. Ibland är det invecklade sammansättningar där mycket instrument är sammankopplade som pajar. Jag tror på mekanik i stället för elektronik. Då har man en chans att reparera om det går sönder. Dagens stora nya båtar måste ha en datakunnig elektriker ombord om det skall fungera. Reduit beach lämnade vi utan saknad.

Reduit beach

Att finna några andra svenskar var svårt. Vi träffade 2 i hamnen. Dels så var det Harald Treutiger som är skeppare på Windica, en av sjösportskolan i Göteborgs båtar som går på trade med olika besättningar mellan St Lucia och Grenada. 2 veckor tar en enkelresa. Den andra var en kvinna från Malmö som är besättning på Amelit, en Amel 54. Ägaren är en svensk som beslutat att varva ner och vara ute och segla i 5-8 år. Windica är en 50 fots segelbåt som Per och jag valde mellan att segla med för 2 år sedan när vi var här och ”övade” samt firade Per:s 50 årsdag. Det blev i stället sjösportskolans andra båt Salsa vi seglade med. Nu fick jag veta att denna 64-fotare låg på svaj ute i bukten avmastad. Den hade under ett oväder för en tid sedan tappat riggen utanför St Vincent. Akterstaget hade gått av och hela masten med alla stag rasat. Som tur var utan att skada någon. I Trinidad om någon månad skulle den få ny rigg. Under tiden fick en annan inhyrd båt ta hand om alla de bokningar som var inplanerade under vintern.

Windica

Harald Treutiger

En avmastad Salsa på svaj i Rodney Bay

Barbro hittade som vanligt sina joggingrundor varje morgon. Mest blev det att springa norrut genom Gros Islet, en liten charmig och sömnig kåkstad, ut till kustvägen och upp längs med kustremsan till Pigeon Island och tillbaka. En morgon tänkte jag försöka hänga på men fick ge upp tempot efter några kilometer, jag skyllde på ”ont i ett knä”. Jag gick i stället omkring i Gros Islet och kollade in kåkstaden vakna till liv. På en gata låg ”Church of the Nazarene”, en systerkyrka till den vi besökte i Mindelo, Kap Verde. Det var gudstjänst på söndagar kl. 10.00 stod det på en informationstavla. Vi beslöt att gå dit till helgen. På de engelska ”gamla” öarna dominerar frikyrkor tillsammans med den Anglikanska kyrkan. På de franska är det den Katolska kyrkan tillsammans med lite frikyrkor. När söndagen var inne tog vi på oss lite annat än de badbyxor som man går i hela tiden och cyklade upp till ”Church of the Nazarene”. Kyrkan består bara av ett enkelt inrett uppmurat skal men rent och snyggt invändigt. Vi hälsades genast välkomna av flera personer och barn kom fram och kollade in våra cyklar. I Mindelo var det en stor församling med flera hundra deltagare, här var det 40-50 personer. Vi fick fylla i var sitt kort med namn och adress när vi kom. Sedan en bit in i gudstjänsten efter lite sång så blev vi och ett annat engelskt par nämnda vid namn och vi fick ställa oss upp och presentera oss. Pastorn var mycket pedagogisk och saklig i sin predikan. Flera personer ställde sig upp och gav sina vittnesbörd från veckan som varit. Om jag förstod rätt hade de haft en böne- och fastevecka. Efter drygt 2 timmar var gudstjänsten över och vi hade fått skaka hand med alla innan vi cyklade tillbaka.

Bra gung i sången

Barbro med lite jämnstora syskon

Gros Islet Church of the Nazarene

På denna ö går det samma sort av bussar som på Barbados. Små Toyota-bussar som tar 15-20 pers. De trafikerar olika sträckor regelbundet utan några tidtabeller. Kostar 2,5 EC-dollar.  Man bara sträcker ut handen om man vill åka med. Vi tog en dag en av dessa bussar ner till huvudstaden Castries c:a dryga milen söder ut. Castries ligger inne i en skyddad havsvik. Ett kryssningsfartyg får rum åt gången vid en kaj samt så finns ett litet flygfält norr om stan för den mindre flygtrafiken mellan öarna. Den stora internationella flygplatsen ligger längst söderut. Bussen stannade på den lokala marknadsplatsen och släppte av alla. Här var det mest lokala grönsakshandlare som hade sina stånd men även slaktaren stod där med sina skinkor och fiskare med sin fisk. Mellan marknaden och havet fanns en stor varuhall som man kunde gå runt i timtal och bara kolla olika onödiga och nödiga prylar. Vi följde en huvudgata från hamnen upp mot lite parker och en kyrka. Vi kollade in i kyrkan en stund som stod öppen som vanligt. Lite ovanligt för oss men alla kyrkor har öppna dörrar och mycket folk går ut och in för att kunna få lite ro från vimlet utanför. Bredvid kyrkan fanns Derek Walcott square. En park där öns båda nobelpristagare fanns skulpterade. Dels då Derek Walcott pristagare i litteratur 1992 samt William Lewis pristagare i ekonomi 1979. Inte dåligt av denna lilla ö att ha fått fram 2 sådana personer. Vi går en runda till i den lilla staden ner mot hamnen, hittar en datoraffär där Barbro köper ett par hörlurar innan vi återvänder till marknadskvarteren och tar en matbit på en uteservering innan bussturen tillbaka.

Marknadsplatsen i Castries

Denna dam välkomnade oss till Castries och ville ha 1 dollar för dessa ord

Andra var inte så alerta. Hans kompis låg och sov i rabatten bredvid.

Vacker kyrka med öppna dörrar

Klurig gubbe 1

Klurig gubbe 2

Skall man bada i havet gör man det bäst i norra delen av Rodney Bay för där är det lugnt både vad gäller människor och vatten. Normalt inga svall eftersom det ligger i lä bakom Pigeon Island och inga strömmar. En dag tog vi jollen ut till Pigeon Islands brygga, betalade 13,5 dollar/pers i inträde till nationalparken och hade det skönt och avkopplande där. Här kan man hyra solstolar för en bråkdel av vad de kostar i andra änden av bukten. Vi klättrade upp och beskådade de gamla försvarsanläggningarna och kollade på utsikten över Rodney Bay och områdena runt omkring. Man kunde se ner till The Pitons som är 2 höga tornliknande bergstoppar som sträcker sig upp 800 meter. Precis vid stranden. Detta skall vara öns vackraste del. Mellersta och södra St Lucia får vi ta på vägen söderut om ett par månader. En dag tog vi cyklarna hit ut till strandremsan mellan fastlandet och Pigeon Island. På södra sidan lugnt och skönt medan på norra sidan 150 meter bort dundrar Atlanten in med vind och vågor. Varje dag så kom det några regnskura. De är inte långa men de kan vara häftiga. När det regnar tror man att det inte kan skina någon sol mer men efter 10 minuter så är himlen molnfri och då är tanken att något regn kommer det aldrig mer att bli.

Barbro beredd att sänka fartyg

Norra och lugnaste delen av Rodney Bay

Förutom att göra ovanstående utflykter jobbade jag lite varje dag med skötsel av båten och Barbro simmade några kilometer. Man får passa på när man ligger i hamn och har vatten och el tillgängligt. Sittbrunnen fick sig en rejäl översyn. All gammal olja och smuts tvättades bort och den oljades in på nytt. En ny koppling till sittbrunnsbordet svarvades till på en metallverkstad, på jollen monterades öglar för att kunna hissa upp den från vattenytan, vajrar tillverkades för att kunna låsa fast dunkarna på däck som innehåller diesel och vatten samt en vajer för att kunna låsa fast jollen, överdäcket tvättades och plasten vaxades, det rostfria polerades. Till Magma pulpitgrillen inköptes en 6 kg gasolflaska med tryckregulator för att enklare kunna grilla. De små 450 gr tuberna är inte helt lätta att få tag i. En servicekille kom från Volvo Penta så vi bytte olja och oljefilter i motorn.

Barbro vid sitt favorittillhåll

Under tiden här i Rodney Bay hade vi kontakt med Salt som låg för ankar på andra sidan sundet i St Anne på Martinique samt Osophine som kom in efter sin Atlantresa till Le Marin strax innanför St Anne. Salt gav sig iväg efter några dagar söderöver medan Osophine skall vara på Martinique några veckor då besök väntas från Sverige. Vi kommer att få besök v. 8  av Risto och Ingela Svensson från Vrigstad samt sista halvan av mars av Ingela och Torbjörn Everland från Husqvarna (tidigare Anebybor). Skall bli kul med kompisar som kommer och hälsar på. Vi ser fram emot det jättemycket. Onsdagen den 26 januari blev avresedag för Solea till St Anne, Martinique. Vi har talat med Pär och Nina på Osophine och de skulle också gå dit denna dag. Man blir riktigt sugen på att träffa dessa ”gamla” seglarkompisar och berätta hur de sista månaderna varit. När Barbro tar sin morgonrunda ”plockar jag ihop” Solea för överfarten. Efter frukosten går jag till hamnkontoret och betalar 777 EC-dollar c:a 1950:- för 11 dygn. Inte alls häftigt. Halva priset mot Europa. Sedan till tullen för att klarera ut igen för nu skall vi hem till EU.  Martinique, Guadeloupe samt halva St.Martin är ju landskap i Frankrike. En sista lunch bestående av kaffe och glass innan avresan. Kl 12.00 kastar vi loss och tar oss förbi de eleganta villorna vid hamnen, ut i kanalen och ut i Rodney Bay.

Avresedags

Min favoritvilla vid hamnen

Denna var helt ok också

 Där hissas storseglet med 2 rev och genuan rullas ut till 75 %. Som vanligt tycker man för lite segel men när St Lucia slutar att ge vind och vågor lä blir det bra drag. Som vanligt är dessa passager mellan öarna ganska skumpiga för allt Atlantvatten trycks in här mellan öarna samtidigt som det grundar upp. Vindarna är också accelererande och ligger på 11-15 m/s. Det blir 10 gr på kompassen, bidevind med vinden in mellan 50-70 gr på styrbord. Det blir en blöt men snabb överfart där sjön sköljer över flera gånger. De 24 sjömilen går på 3,5 tim. Barbro blir sjösjuk och är inte så talför. Jag säger till henne att lägga sig ner i sittbrunn och hon håller sig lugn hela överfarten. När vi har 1 timma kvar ropar Osophine på VHF:en och undrar om vi är på gång. När vi rundar udden Pointe Dunkerque ser man alla masterna på båtarna som ligger på svaj i den stora bukten utanför St. Anne och vi tar ner seglen, startar motorn och går in bland ankarliggarna och söker upp Pär och Nina. De ligger strax utanför dingebryggan nedanför kyrkan. Det blir ett glatt återseende, Pär kommer och möter oss med jollen, vi tar en sväng runt deras HR 36:a och vi låter ankaret gå till botten c:a 50 meter från dem. Egentligen skall man gå in till tullen i Le Marin först och sedan gå tillbaka hit men man kan ju inte göra allt rätt. Det får bli till att ta cykeln i morgon in till Le Marin.

Nu får ni alla ha det bra i Sverige. Det börjar väl bli lite ljusare dagar nu hos er. Lite kul skulle det vara att kunna ta på sig skidor och äta semlor.

Varma och sköna hälsningar från Martinique till er alla.

/Jan och Barbro Fransson