Etapp 11

Barbados

Det var inte helt fel att komma hit till Barbados efter 20 dygn till havs efter en ”lustig” segling som varierade mycket. Att som man hört ”det är bara att sätta seglen i Kap Verde och sedan ta ner dem 14 dagar senare” stämde inte. Det var ett plockande med segel upp och ner hela tiden och skydda dem från slitage i de svaga vindarna. Fram kom vi om än med några dagar längre tid till havs än vi räknade med från början.

Solea anlände den 14 december till Port St Charles på Barbados nordvästra kust med sin besättning som bestod av Jan, Per och Markus. Efter att vi klarerat in, duschat, firat Markus 26-årsdag, pysslat om Solea samt njutit ett dygn var det dags att hitta en plats där vi kunde ha Solea några veckor under tiden som familjen kom och det var dags att fira jul och nyår. Port St Charles hade en strandvilla med privat båtbrygga som vi kunde få hyra i 3 veckor för 155.000:- sek. Som hittat men vi tackade nej till detta erbjudande. I stället hyrde vi åt familjen 2 st lägenheter á 3 pers i 3 veckor i Holetown c:a 10 km söderut längs västkusten.

The Palms Resort, Holetown

 Den 15:e seglade Solea ner längs Barbados västkust till den stora ankrings- och badviken Carlisle Bay utanför öns huvudstad Bridgetown. Att ankra var som helst är inte tillåtet på grund av att det finns mycket korall i kustbanden och böterna är enorma om man skulle göra detta. Så vi beslöt att ankra i Carlisle Bay. Det andra alternativet hade varit att ligga för ankar i Port St Charles men eftersom denna ort ligger lite ”på landet” ville vi komma mer centralt för att ha tillgång till mer kommunikation på landbacken. Jag kontaktade en Peter Hoad som enligt Doyle´s segelmanual hade några fasta bojar i Carlisle Bay där man kunde binda fast Solea några veckor. Han hade en boj ledig så vi var välkomna. Seglingen de 20 nm ner till viken var fin till en början på ett platt vatten med en halvvind. Halvvägs snurrade vinden till sydlig och blev 10-12 m/s i nosen och det blev motorgång resten. Hela västra kusten är en enda stor badstrand och är bebyggd med många flotta badresorter blandat med lokal bebyggelse. När vi närmar oss Bridgetown se vi hamnpirarna med bl.a 3 st enorma kryssningsfartyg. Efter att passerat denna hamn kommer fiskehamnen innan floden som leder in till centrala Bridgetown mynnar ut i norra Carlisle Bay. Denna bukt är en c:a 2 km lång badstrand som avslutas med hotell Hilton längst söderut. Vi hittade en av Peters bojar c:a 200 meter ut från stranden, strax norr om sköldpaddereservatet där man kan snorkla och mata sköldpaddor, mitt för Barbados parlamentsbyggnader. Vi beslog seglen med segelkapellen, hängde upp ”solduschen” och satte upp soltaket över sittbrunnen. Det kändes lite overkligt att nu efter ett halvår ligga för ankar utanför en sandstrand med palmer, känna den ljumma luften som blåser och få hoppa i det 28-gradiga vattnet. Vi var nu på riktigt framme i västindien.

Carlisle Bay

Solea vid boj. Observera de förrädiska svallen.

På kvällen den 16:e var det så dags att fira av Per. Tidigare på dagen hade vi varit en sväng in på land och handlat. Det blev till att tända Magma-grillen. En 3-rättersmeny fick det bli. Markus har varit en stor tillgång sedan han kom ombord. Per hade bokat flyg hem med samma plan som Barbro skulle komma med den 17 december. Per kollade att flyget var på gång till Frankfurt och efter att ha sorterat bland sina tillhörigheter, varit inne vid en container och slängt lite kläder m.m. var det så dags att ta farväl. Jag skjutsade in honom till busstationen vid inre hamnbassängen där bussen till Grantley Adams International Airport avgår. Per kom iväg som planerat men någon Barbro syntes inte till. Nu var det så att Europa befann sig i ett snökaos. Flyget från Köpenhamn till Frankfurt med SAS var inställt. I Köpenhamn satt så Barbro i 4 dygn (pendlade till Malmö för att sova hos Petra emellanåt) innan ett flyg via London kunde ta henne till Barbados 4 dygn senare. Sitt bagage som hon checkat in den 17:e kom sedan fram den 26:e. Det lustiga i detta kaos var att Petra som bokat flyg via Manchester kom fram som planerat den 19:e. Barbro stod och vinkade av henne och trots att det fanns lediga platser på Petras flyg fick inte Barbro följa med på grund av ”inkompetenta idioter” som inte kan ta ansvar(Barbros slutsats). Resten av familjen (Jakob, Andreas, Johanna och Gretel) med avresa den 19:e fick åka hem från Arlanda till Örebro och fira jul med Johannas föräldrar innan de på juldagen via London kunde landa på Barbados den 26:e. Kvar att reda ut är härvan med alla köpta och ombokade flygbiljetter, ersättning för försenat resebagage, ombokningar med boende på Barbados med mera.

Dotter Petra med Barbro äntligen framkommen

Barbados. Självständigt från Storbritannien 1966. Består av 11 kommuner. Den enda av de västindiska öarna som inte har vulkaniskt ursprung. Ön är inte så hög, 343 m.ö.h reser sig Mount  Hillaby på högplatån i mitten av ön. Södra halvan av ön är ganska platt medan mitten och norra delen är kuperad och vacker. Ön är grön och bördig. På norra hälften finns bördig åkermark men jag tycker de utnyttjar odlingslandskapet dåligt. Mycket står och förfaller och växer igen. Sockerrörsodlingar är efter turismen öns 2:a inkomstkälla. Om man ser till priserna på grönsaker i affärerna (tomater 55:-/kg) och mjölkpriset (25:-/l) borde det finnas ekonomiskt utrymme för grönsaksodling och kossor på ön. Hela ön är knappt 4 mil lång och 2,5 mil bred på sitt bredaste ställe. Här bor nästan 300.000 innevånare, 93% med afrikanskt ursprung, 3% med europeiskt och 4% med annat ursprung. Tätbefolkat. Från Speightstown i nordväst, söderut längs kusten och längs sydkusten till flygplatsen är det en enda stor sammanhängande byggnation. Längs hela denna sträcka finns det fina badstränderna som Mullins beach, Sandy lane, Carlisle Bay, Accra beach, Miami beach, Silver sands m.fl. Öst och nordkusten är klippiga och vilda. Här finns bara surfare som riskerar livet. Bästa stället för dessa är Bathsheba beach med vågen Soupbowl som anses som en av de bättre på moder jord av dessa våghalsar.

Soupbowl, Bathsheba

 Som gammal snickare finns det mycket att göra här. Att bo i ett liten mysig villa med trädgård runt är inte någon tradition. Här gäller den amerikanska traditionen, ett förfallet träruckel med staket runt, skällande hundar som springer runt skräp och trasiga bilar. Så bor merparten av öns innevånare. Motsatsen till detta är påkostade strandvillor, fina villor som ligger en bit upp på ön med välordnade trädgårdar och egna pooler. Kostnaden för att leva här verkar vara som hemma i Sverige men man behöver ju inte för klimatets skull lägga så mycket kostnader på boendet. Klimatet är helt underbart med 27-28 grader både i luft och vatten året runt med en stadig bris från öst på 6-9 m/s. På eftermiddagarna dyker det ofta upp en liten regnskur som friskar upp. För 2 månader sedan gick en namngiven tropisk storm över ön. Det var den första på 55 år som träffade Barbados. Inte så mycket blev skadat men lite uppkastade båtar på land, bortflugna tak och lite oordning kan man se annars gick det bra.

Typisk bostad på ön fast den saknar en skräpig tomt

En typisk Aneby-Hus villa

 Att resa runt på ön är billigt om man undviker taxi. 3 olika sorters bussar korsar ön fram och tillbaka. Små privata Toyota-bussar som tar 20 pers. Större privata gula bussar som tar 30 pers. samt stora blå kommunala bussar. Det kostar 2 barbadosdollar (7:-) att åka en hållplats eller till andra sidan ön. De små privata bussarna är en kulturell upplevelse att färdas i. Hög musik, om bussen är fullsatt går det alltid in 5 pers. till. Att tuta betyder: flytta på dig, var så god att gå över gatan, skall du åka med, var så god och kör, nu kör jag, hej, m.m. I de kommunala bussarna står det på skyltar: inget oväsen, ingen musik, inget ätande eller drickande, inget ovårdat språk. Gemensamt är att det är full gas från hållplatsen sedan full acceleration samt hård inbromsning vid nästa hållplats. Ecodriving vad är det?

En Toyota-buss. Viktigast är högtalarna.

Den 18 december åkte jag och Markus upp till Holetown för att checka in på The Palms Resort där vi bokat via RCI boende för 3 veckor. En mysig liten anläggning i ett villakvarter några hundra meter från stranden. Nu blev det problem. Så fort man kommer iland blir det problem, bättre att vara till sjöss där det är lugn och skönt. Vår reservation som vi hade papper på från RCI fanns inte inbokad. Anläggningen var fullbokad över jul- och nyår.  En lägenhet med 3 sovplatser kunde vi få hyra till 28 december sedan var det kört. Tur att resten av familjen var försenade så operation leta boende fick börja. Petra hämtades sent den 19:e på flygplatsen så det fick bli boende på Solea ute i Carlisle Bay första natten. Sedan flyttade hon och Markus in i lägenheten. Hon ville bo bekvämt eftersom hon bara skulle vara här en vecka sa hon. Jag bodde över någon natt hos dem men annars åkte jag bussen ner till Bridgetown varje kväll för att hoppas att ingen stulit jollen i inre hamnen för att sedan åka de 10-12 minuterna ut genom floden och över Carlisle Bay till Solea. Den 22:e dec. kom så Barbro utan bagage. Trött men glad att få någon att fira jul med. Vi fick sova över någon natt i lägenheten på en extra säng annars har vi bott hela tiden på båten. Dagarna innan och runt julen kom några häftiga regnskurar, särskilt norra delen fick massor av regn. Gator blev översvämmade och bilar fick motorstopp på vägarna som blev små floder. Petra och Markus gjorde dagen innan julafton en utflykt till Bathsheba på östkusten, åkte över inlandet ner till Bridgetown och kollade stan. Annars var det mycket strandliv och poolande för den kvinnliga delen de första dagarna.

En vanlig kvinnlig åkomma

Jakob bodysurfar på Miami beach

 En bit söderut längs stranden på Carlisle Bay ligger Barbados Yacht Club. Det är en klubb för ”lite finare” innevånare. Jag åkte dit en dag och kollade om det fanns möjlighet att bli medlem i klubben och att få utnyttja deras toaletter/duschar, badstrand med servering och tennisbanor. Det skulle gå alldeles utmärkt att bli temporary medlem eftersom jag kunde visa att jag var medlem i Svenska kryssarklubben. Första veckan var gratis sedan 135 barbadosdollar/vecka. Det tyckte jag lät bra och skrev kontrakt för 3 veckor.

Barbados parlament vid Carlisle Bay

Bland det första Barbro gjorde när hon kom var att punktera jollen. Hon stod på Soleas däck och kastade ner en soppåse i gummibåten. Denna påse innehöll bl.a glasskärvor som oturligt nog skar upp den främre av de 3 uppblåsbara luftkamrarna. Utan jolle är man hjälplös när man ligger för ankar. Vi kunde använda jollen om vi satt i aktern och gasade friskt så stod fören högt upp men det var bara i nödfall och lugnt väder som detta fungerade. Att ta jollen in till land fungerar bara ibland om vågorna inte är för stora. Strax innan land byter vågorna och de kastar snabbt en jolle upp och ner eller vattenfyller den. Lagningssatsen till jollen hade blivit kvar hemma. Jag sprang runt i halva Bridgetown på jakt efter en lagningssats men svaret jag fick överallt var att det finns inte på Barbados. Det blev till att ringa Peter Hoad om råd. Han hade tagit hand om det sönderblåsta genuaseglet och fixat det till Doyle:s segelverkstad för reperation. Reperationen för detta hade bara kostat 700:- sek. Vi fick låna en jolle av honom under tiden vi stannar här och sedan försöka laga gummijollen på St Lucia när vi kommer dit. Där skall det finnas en gummiverkstad för bl.a reperation av jollar. Vad gäller service och utrustning till segelbåtar finns knappt ingenting på Barbados. Det enda som finns är Doyle:s segelloft som gör fina segel och exporterar dem till hela övärlden. Rodney Bay på norra St Lucia verkar ha allt i serviceväg för segelbåtar. Det får bli nästa anhalt.

Skoluniform är obligatorisk på alla skolor

Julafton. Här börjar julen firas på juldagen följt av boxerday (annandagen). Nu var annandagen på en söndag så boxerday var framflyttad till den 27:e. I 3 dagar var det mesta stängt. Juldagen allting. Endast de kommunala bussarna gick delvis. En kväll innan julen låg det en flaskpost i sittbrunnen. Det var Barbados crusing club som bjöd in till julmiddag på julaftons kväll. Denna club ligger i södra delen av Carlisle Bay strax innan Hilton. Vi nappade på detta erbjudande och bestämde träff där kl 17.00 med Petra och Markus. Barbro och jag tog jollen in men för säkerhets skull i bara badkläder och finkläderna i en vattentät väska för att ifall jollen slog runt i stranddyningen. Markus såg när vi anlände och ångrade att han inte haft kameran framme vid landstigningen. Vi lyckades att hålla jollen på rätt köl och att inte få den vattenfylld och fick uppskattade applåder av andra för uppvisningen. Sedan in i omklädningsrummet för att ta på festkläder. Dippers bar är namnet på clubens servering. Man sitter en trappa upp och har en fin vy ut över havet och solnedgången. En god middag bestående av kalkon och skinka blev vi serverade och det blev en fin inramning på julafton utan Kalle Anka och co. Efter några timmars skön avkoppling blev det att gå ner till omklädningsrummet och ta på badkläderna igen för att försöka komma över vågbrytningarna och komma ut till båten.

En glad Markus på julafton

 Julstämning som vi är vana vid finns av naturliga orsaker inte här. Tomtarna i röda luvor är svarta, julgranarna har de första 15 metrarna inga grenar men stammarna är invirade med ljusslingor och sedan hänger det stora nötter i toppen, julmusiken som man känner igen spelas på tomma bensinfat, istället för snö har man fyllt ett centralt torg (Independence square) med små vita kalkstenar/sand och satt upp smågranar med belysning i samt byggt en scen där det varje kväll är något på gång. Hela torgets julutsmyckning sponsras av Coca-cola. Granarna och paketen som ligger under dem är inslagna med coca-cola papper. Mycket som sker är sponsrat av olika företag. En bank har renoverat hela detta torg för några år sedan står det på en skylt. Andra företag hyr busskurer, sköter parker, fixar en park, håller en cirkulationsplats fin, sköter en strand m.m. På hela ön kan man läsa om att hålla Barbados ren och fin men det gäller nog bara oss turister för Bajanerna (innevånarna kallas så) släpper allt vad de har i händerna och några reningsverk har jag ej sett till. Vattnet i ledningarna är dock drickbart och smakar helt ok.

Ett julsmyckat Independent square med steelbandmusik

Under julhelgen ordnade det sig med boende för resten av vistelsen för familjen. Vi fick hyra en villa på Rockley Golf and Resort Club inte alls långt från båten på sydkusten. Mycket smidigare att ta sig dit än till Holetown då hela Bridgetown skulle passeras. Det visade sig vara ett tvåvåningshus med uteplats, trädgård/golfbana på baksidan och pool på framsidan och 5 tennisbanor. Det löste sig bra till slut med boendet. Den 26:e anlände så resten av familjen, de som bor i Örebro. Det blev ett kramkalas på flygplatsen och att få träffa barnbarnet Gretel var roligt. Det visade sig att hon blivit en rejäl rund och go liten flicka på drygt 9 kilo och fyllde 7 månader på juldagen. Tyvärr var det hemresedag för Petra men vi hann träffas hela familjen i 3 timmar på flygplatsen innan hennes hemflyg. Markus som hade koll på Barbados fick ta hand om de nyanlända och ta en buss till Holetown där de skulle bo till den 28:e och jag och Barbro tog en annan buss till Solea.

Petra fick krama om Gretel innan hemresan

Dagarna som följde blev att hälsa på Gretel och få henne att känna igen farfar. De nyanlända fick vänja sig med värmen och solen samt tidsomställningen som är 5 timmar efter Sverigetiden. Markus fick tenniskompisar. Den 28:e fick så hela resesällskapet flytta till Rockley för att bo där i drygt 2 veckor. Markus och Jakob började studera vilka stränder som skulle besökas för att om möjligt kunna surfa. Nu fick de inte lov att mer än titta på de höga vågorna på Bathsheba utan nöja sig med bodysurfing på de mindre vågorna på sydkusten. Miami Beach blev ett vanligt ställe att tillbringa eftermiddagarna med bad och sol samt kolla in solnedgången samt stamstället Barbados yacht club. På hemfärden så stannades det ofta till på något lokalt matställe under något plåttak som serverade fisk eller kött. Bra och mycket mat till bra priser ger dessa matställen. Billigare än att gå och handla och stå och laga till själv. På nyårsafton däremot inhandlades det mycket mat för en hemmakväll i villan. Här liksom hemma var det mycket raketer som for upp i luften. Rapporter kom hemifrån om mycket sträng kyla och mycket snö.

Skönt boende på Rockley Golf and Country Club

 Det började planeras för en dag att hyra bil och åka runt på ön. Vi hyrde en 8 personers bil och den 4 januari blev det ö-visitation. Först åkte vi österut förbi flygplatsen upp mot Sam Lord´s Castle. Här ligger en gammal raserad igenvuxen gård som ger tankar tillbaka några hundra år när kolonialmakten stod på topp. Nu förfaller stora fina byggnader för det tycks inte finnas något intresse eller pengar att sköta fastigheter. Bottom Bay blev första stoppet. Vi hade fått uppgift om att på denna strand på östkusten kunde man bada i en lagun innanför skyddande rev. Det visade sig vara en pärla. Man fick bara bada i lagunen för utanför denna var vågorna kraftiga trots ett skyddande rev längre ut. Detta rev längre ut är förrädiskt eftersom det ligger en bit ut i havet. Kommer man österifrån och seglar och inte kollar in sjökorten ordentligt kan man komma innanför reven och sedan kan det vara svårt att ta sig ut igen. Detta hände en familj för ett år sedan. Familjen klarade sig men båten blev söndertuggad mot reven. Här på Bottom Bay badade, solade och fikade vi i några timmar medan Gretel fick sova sin förmiddagslur i skuggan under några träd. När man är på stränder i Västindien gäller det att kolla in ett visst träd som heter Manchineel. Dess frukter som ser ut som äpplen är giftiga. Om man tar på dessa frukter kan skinnet bli missfärgat. När det regnar skall man inte ställa sig under ett sådant träd för dropparna kan också skada huden. Annars så finns det inga ormar, krokodiler, fiskar eller annat som man behöver oroa sig för.

3 bröder som njuter

Ett föräldrapar njuter

Farmor och farfar njuter

Gretel njuter

Bathsheba fick bli lunchstopp. Här pumpar Atlanten på in i en stor bukt. Innan man kom fram så såg man en vattendimma som steg upp över sluttningarna väster om Bathsheba. Atlanten kastar upp mycket vattenånga i luften när vågorna bryter och vinden för detta med sig upp längs sluttningarna. Detta är en liten by men ett stort utflyktsmål. Mycket handlade om vågsurfing här. Små hus med rum för boende surfare, små hus som hyrde ut surfbrädor och små restauranger som lagade god mat till små priser. Vi satt och åt lunch i en välordnad park innan vi gick upp på en höjd för att kolla in de våghalsiga surfarna som for iväg utför vågorna på sina brädor. En tandlös kolsvart bajan kom fram och började prata med Gretel eftersom hon gnällde lite. Först blev hon lite varsken men sedan skrattade hon. Barbro och Johanna blev nog mer rädda. Det visade sig att han bott i Onsala i 6 år i sin ungdom när han studerade.

Surfarna kollas in på Bathsheba

 Vi åkte genom stora odlingslandskap för sockerrör och lite andra odlingar på slingriga vägar upp på högplatån på mitten av ön. Många vackra vyer spelades upp. När vi passerat ett vildmarksreservat och skogen öppnade sig såg vi ut över hela nord och nordvästsidan på ön. Stora bördiga fält och gårdar passerades när vi åkte genom St Lucy som den nordligaste kommunen heter. Barbados är mycket kyrkligt och i varje vägkorsning finns det en kyrka. Den Anglikanska kyrkan finns överallt men många frikyrkor finns nästan i varje kvarter. Vi åkte sedan till Port St Charles för att visa var vi landsteg efter atlantöverfarten. Vi gick in på den privata yachtcluben där vi vilade ut efter seglingen och satte oss någon timma för att svalka struparna och se solen gå ner i väster. När mörkret lagt sig åkte vi de 2 kilometrarna in till Speightstown för att äta middag på samma restaurang som vi ätit på 3 veckor tidigare när vi firade Markus. Det blev tonfisk och Marlin nu också. Dessa fiskar är underbart goda. Tillbakaresan gick längs vägen som följer västkustens stränder, genom Bridgetown till Rockley Resort. En intressant dag med mycket intryck var slut.

Sockerrörsodling

Landskapsbild från inlandet

Onsdag 5 januari. Jakob var tvungen att åka hem till sitt jobb i Örebro. Han hade missat en vecka p.g.a flygförseningarna men vi var glada att han kommit och förgyllt tillvaron. Han håller ju alltid låda och stämningen blir hög där han är. Ett dygn senare landade han på Arlanda efter byte av plan i New York och London. Sista veckan innan resten av familjen åker tillbaka tillbringas på Barbados Yacht club och Barbados södra stränder medan  kvällarna sker i villan eller på Solea. En natt så övernattar hela sällskapet på Solea. Tyvärr var det en fredagskväll då diskot på stranden inte slutade förrän 05.30. Det är det enda obehaget med Carlisle Bay att det finns flera diskon längs stranden som startar vid 22-tiden och håller på långt fram på nätterna. Annars brukar det vara att man vaknar kl 6.00 då Barbro skall iväg på sin motionstimma. Hon knyter fast en plastpåse på ryggen med joggingskor och simmar in till stranden, springer så 7 km, duschar vid en av toa/duscharna som finns längs stranden och simmar tillbaka. Ibland har jag då frukosten klar om jag inte kommit igång med något intressant arbete på båten.

Jakob

Johanna, Gretel och Andreas

På onsdag 12 januari flyger så resten av familjen hem och dagen därpå räknar jag och Barbro med att segla de 90 sjömilen till St Lucia där vi kommer att börja vår segling längs Västindiens ö-kedja norrut. Öarna Martinique, Dominica, Guadeloupe, Antigua, St Bartholomey (den gamla svenska ön), St Martin samt ev. någon mer ö innan vi vänder söderut mot Grenadinerna,  Grenada, Tobago och Trinidad. Där kommer troligtvis Solea att få ligga och vila sig medan vi åker hem till Sverige i mitten av maj.

Ha det nu bra i den svenska vintern så hörs vi om ett tag. Kolla även in Kapetissans blogg. Hon skall föra lillgastens tradition vidare.

Soliga och varma hälsningar från SY Solea.

Jan och Barbro Fransson

PS! Lite avslutningsbilder på Gretel.

Äta är gott

Skönt att slippa gå