Etapp 26

Bengt och Gudrun på besök

Torsdag 24/1. Man börjar känna sig som en charterskeppare. På förmiddagen följde jag med Petra och Jakob ut till flygplatsen. Tog sedan en buss tillbaka till Port Louis. Jag fixade till i båten och tankade upp vatten. Broder Bengt med hustru Gudrun var på ingång. Jag hade sms:at dem och sagt att de skulle ta en taxi från flygplatsen. Jag visste att planet var c:a en timme försenat så vid 18-tiden borde de dyka upp. Jag gick ut till parkeringen och satte mig på en sten för att vänta strax före 18.00. 18.03 kom de. Som vanligt med ett stort leende över hela ansiktet.

Gudrun (Sibylla) och Bengt

De var redan fulla med intryck och hade mycket att berätta. Bl.a att tullen inte godkände att Gudrun hette Gudrun utan hon skulle heta Sibylla. Sibylla stod före Gudrun i namnordningen i passet så de hade varit tvungna att gå med på att Gudrun hette Sibylla och skriva om sina handlingar för att komma in i Grenada. Har man inte kunskap att bli polis så hamnar man i tullen.

De installerades på Solea och vi gick en runda på området och kollade in alla möjliga och omöjliga båtar. Sedan blev det avslutning på dagen på restaurang Victory på området. De somnade snabbt eftersom tidsskillnaden är 5 timmar.

Skolskeppet Gunilla från Öckerö

Vi planerade att stanna kvar över helgen på Grenada för att se lite av ön. Fredag fm blev en utflykt in till stan. Vi tog jollen för att slippa gå runt vikarna i värmen. När vi kom in i lagunen till stan låg ett stort gammalt segelskepp där med svensk flagg. Det var skeppet Gunilla från Öckerö. Hon är ett flytande gymnasium. Hon drivs av några kommuner på västkusten fick jag veta av en styrman som stod och tittade på Solea när vi kom tillbaka. Gunilla lämnar Sverige när höstterminen slutar, går sedan söder ut in i Medelhavet, senare på hösten Kanarieöarna, över Atlanten till Grenada, upp till Domikanska Republiken, Centralamerika, norr ut förbi Usa:s östkust, Bermuda, Azorerna och hemma till skolavslutningen i maj/juni. Hon låg i hamn här i c:a 5 dgr och hamnavgiften låg på c:a 50.000:-. Man undrar var ekonomin finns på detta äventyr men förhoppningsvis blir det många unga människor som kommer ut och får luft under vingarna och inte bara sitter hemma vid datorn. De fick klättra upp i masterna och sätta segel och segla skutan. Lycka till Gunilla med din besättning.

Kan man öppna en Carib med en nyckel?

Vi la till jollen vid Ocean Grill och gick sedan upp längs serpentinvägen som leder upp till fortet. Här ifrån har man en magnifik utsikt över stan, hamnarna och området runt St Georges. Vi gick ner i den lite mer moderna delen av stan ut mot havet. Efter lite koll i butiker gick vi till marknaden. Här finns kryddmarknaden och grönsaksmarknaden. Alla möjliga kryddor saluförs eftersom vi befinner oss på kryddön nr 1.  Vi köpte lite frukt och grönsaker innan vi gick tillbaka till Ocean Grill på öster sida om berget  genom tunneln. Här tog vi lunch innan vi åkte tillbaka till Solea. På em blev det bad i pool och på stranden innan dagen avslutades med grillning på båten.

Hash! Bara att ge sig ut i spenaten

Lördag. Då är det hash som gäller. Jag hade förvarnat att de skulle ta med sig gamla gympadojor och kläder ifall de ville ut i regnskogen en sväng, och det ville de. En buss kom och hämtade oss vid 14.00 som tog oss till St Davids kommun på sydöstra delen av ön. Denna dag var vi rekordmånga som ville ut och gå. C:a 250 st. Efter sedvanlig genomgång av dagens sträcka och de med nya skor fick dricka öl ur sina dojor, sedan gick startskottet. Vi valde den långa vandrarsträckan. Det fanns en kortare och en löparsträcka. De första kilometrarna gick det bara nedåt och nedåt. Vi passerade över vattendrag och genom tät vegetation. Efter några kilometer delade sig vandrarspåret i det kortare och det längre. Vi passerade några byar längs lite stigar och sedan var det dags för lite fler vattendrag att passeras.

Skall man försöka gå på stocken eller är det lika bra att hoppa i direkt?

Ett gammalt dammfäste fungerar bra som bro

 Nu började det att gå uppför rejält. Ibland hamnade man efter någon stoppkloss som hade problem i leran. Gudrun var snabb och sedan vi kommit ut på en liten stig drog hon ifrån. Efter ett par kilometer mötte vi henne. Hon och några till konstaterade att det måste vara fel väg. De hade missat en avtagsväg och vi andra hade bara följt dem. Ibland läggs villospår ut och man måste vara observant på dem. Efter att gått tillbaka någon kilometer hittade vi en stig som var rätt. Nu blev det några kilometer uppför innan vi kom fram till målet. Dagens etapp var c:a 1 mil lång och mycket kuperad. Så när solen började gå ner så saknades c:a 80 personer. Patruller skickades ut och efter någon timma så hittades alla. Under tiden så käkade vi kyckling och potatissallad. Sedan avslutades det med att alla ”virgins”, de som gått för första gången fick diplom och blev duschade i öl. Bengt och Gudrun tyckte det var jättekul.

Söndagen blev besök i St Georges Evang. Church. När vi kom fram till porten var den stängd och man hänvisade till en annan byggnad. Denna dag var det ett konvent och många kyrkor var tillsammans hela dagen. Efter drygt 2 timmar och 2 predikningar lämnade vi evenemanget. De skulle fortsätta hela dagen. Eftermiddagen ägnades åt Grand Ance Beach.

Vy över kratersjön

På måndagen tog vi bussen upp till högsta höjden på ön som är farbar. Vi hoppade av i Naturparken Grand Etange. Det är ett naturreservat uppe i bergen. Vi kollade in anläggningen och fick lite information av en kvinna. Vi kollade ut över en kratersjö. Vi valde att inte gå till den utan vi ville kolla Seven Sisters Fall. Vi följde vägen till Greenville i c:a en halvtimme innan vi kom till en byggnad där stigen in i regnskogen började till fallen. Vi fick en förklaring hur den gick och var sin vandringsstav. Sedan bar det iväg längs en mindre väg förbi några mindre hus och lite odlingslandskap innan stigen tog över brant nedför. Det var slipprigt och halt och käppen kom till nytta.

Halt och brant till Seven Sisters Fall

Ett par av fallen

Tarzan kom på besök

 Efter en halvtimma kom vi fram till ett vackert vattenfall i den täta vegetationen. Varm som man var blev det skönt att ta ett dopp i vattenbassängen nedanför fallet. Här är det sammanlagt 7 fall efter varandra, där av namnet men man kan inte se alla och ta sig till dem för växtligheten och den brant kuperade terrängen. Vackert var det. Sedan var det bara att börja ta sig tillbaka uppför den slippriga stigen. Det hade varit bra om man hade haft ett vattenfall vid starten så man kunnat bada när man kom fram. Visserligen passerades en bäck där hjälpsamma herrar tog och tvättade av skorna med en svamp mot en själig ersättning. Efter denna utflykt tog vi bussen tillbaka till Solea. På sen eftermiddag provianterade vi Solea och tankade upp vatten för dagen därpå skulle vi avsegla.

Bengt brukar inte var kompis med Solea. Alla gånger han trampat hennes däck så har sjösjukan kommit. Vi och särskilt Bengt var lite fundersamma på hur det skulle gå. För säkerhets skull tog han postafen, hade armband mot sjösjuka, tuggade sjösjuketuggummi och jag ställde honom till rors. 4 åtgärder som vi hoppades skulle hjälpa. Nu valde jag att gå nära Grenadas västkust norr ut till Tyrrel Bay på Carriacou. En distans på c:a 30 nm men bökig på grund av stark bidevind och strömmar. Vi kunde segla någon timma innan det fick bli motorsegling resten av vägen. Jag ville inte komma långt ut i havet utan ta den kortaste vägen till målet. Det gick bra och efter 7,5 timmar kastade vi ankar vid 17-tiden. Bengt hade klarat sig. Det hade varit ganska tuffa vågor emellanåt som skakat om oss men Gudrun och Bengt som är äventyrare tyckte det var häftigt.

Lugn segling till att börja med

På onsdagen tog vi jollen in till land och kollade upp Tyrrell Bay. I viken ligger en flytande mekanisk verkstad på ett trimaranskrov. Här kan man gå intill med sin båt och få hjälp med mekaniska reparationer. Man får inte vara rådlös. Vi tog en buss in till Hillsborough, den största orten på ön, för att klarera ut från Grenada. Här hade Barbro och jag varit 2 år tidigare och klarerat in. Immigrationen ligger på polisstationen och tullen ligger nere i hamnen. Byn består av en huvudgata längs stranden och ett par kvarter innanför. Vi gick upp för att kolla om ett strandcafé fortfarande fanns kvar som vi käkade på för 2 år sedan. Det var då nyöppnat. Det gjorde det men det hade redan börjat förfalla. Underhåll är inte dessa innevånares starka sida. Maten var däremot god som den alltid är här. Buss tillbaka till Tyrrel Bay där vi sedan satt några timmar på ett enkelt strandcafé och kollade ut över viken samt skypade med Barbro och släkten där hemma.

Den flytande mekaniska verkstaden i Tyrrel Bay

Det funkar ju detta med

Dagen därpå skulle det bli segling till Clifton på Union Island för inklarering i St Vincent o Grenadinerna. När vi kommit ut ur Tyrrel Bay och skulle upp till Clifton c:a 10 nm fanns det ingen möjlighet till detta. Vinden låg på med 12-15 m/s rakt därifrån och vågorna tryckte på. Jag beslöt att inte hålla på i flera timmar och tampas mot elementen utan ändrade kurs rakt norr ut mot Chatham Bay på Union Islands västra sida. Det blev en mycket snabb segling med revade segel och Solea visade sin starka sida med rätt segelsättning i hård sjö. Hon plöjde på genom vågorna och Bengt o Gudrun tyckte det var häftigt att ta sig fram i den höga sjön med segel. Chatham Bay är en stor skyddad bukt där man skall gå in i dess NO hörn för att få lä för havet. Kullarna runt omkring är däremot ganska höga och det är starka vindbyar som ibland kommer nedylande och tar tag i båt och ankare.

Här låg vi tryckt och säkert. Ett par lokala båtar kom fram och hälsade oss välkomna till paradiset samt till deras ”restaurang” vid stranden på kvällen. Paradiset kan det vara om man ser till temperatur, blandningen av sol/regn samt de vackra öarna med havet runt om. Sedan tillkommer en individ som heter människa som inte fattat det hela. Varför skall hon ha stora dieseldrivna generatorer på alla öar som spyr ut massa avgaser och för ett hiskeligt väsen samt att alla träd dör i vindriktningen från dem. Det finns ju sol och vindenergi i massor. Varför slänga alla sopor i närmaste buskage eller tömma byns avlopp orenat varje natt rakt ut i havet. Här finns det lite jobb för hälsovårdsmyndigheter att ta tag i. Har ni hälsomyndigheter inget att göra i Sverige så åk till ”paradiset”. Där finns jobb.

Helt ok strand

På fredagen blåste det på fortfarande så vi beslöt oss för en utflykt. Jag tog med en cykel och Bengt o Gudrun skulle gå. Från stranden finns en jeepväg upp till bergskrönet och därifrån leder en väg till byn Ashton och sedan vidare till Clifton. Jag var på väg till flygplatsen i Clifton för inklarering. Sedan bestämde vi att träffas i hamnen för att ta lunch. När man väl kommit upp på krönet är denna väg en alldeles fantastisk vacker väg. Utsikten åt alla håll är bedårande. Särskilt åt norra sidan av ön och dess underbart vackra stränder samt bort mot reservatet Tobago Cays. Ashton är en ganska lugn by medan Clifton har ett pulserande tempo. Eftersom det är sista eller första stället i Grenadinerna måste alla seglare in här. SV om ön ligger 2 andra öar, Palm Island och Petit St Vincent som är privata lyxresorter. Färja går härifrån ut till dessa öar. Varje morgon kl 7.00 går en arbetsfärja ut med personal till öarna och kommer hem sent på kvällen. Dessa öar kan besökas men man får bara gå längs stranden.

På lördagen beslöt vi att gå för motor till Clifton eftersom det blåste bra från öster. Det var inte mer än 5 nm och vi höll oss ganska nära sydkusten för att inte vågorna skulle bli höga. Vinden var stark, upp mot 17 m/s rakt emot så färden gick i lugnt tempo. Vi kom in i hamnen och vi såg att det fanns plats vid en brygga och vi beslöt att lägga oss i lä om den med ett ankare i aktern. Att lägga sig lovart om en brygga och lita på att ett ankare skall hålla vill jag aldrig göra. Bättre att hänga i bryggan och att akterankaret för ta upp svängningarna i båten. Senare under dagen kom det in 3 andra svenska besättningar till bryggan. Det var pensionärer från SKSS i Stockholm som hyrt båt på Martinique och var ute i 14 dgr.

Vi avbryter med en bild på Gudrun

Nu blev det gratis cirkus. Den första båten kom in i lovart om bryggan missade att lägga i ankaret, inga fendrar ute eller tampar framme. Den hundraårige styrmannen stod bara och tittade liksom hans kompisar. Vinden och vågorna tryckte upp dem mot en lokal liten båt samt så började babords sida på båten att tugga mot bryggan. De lokala killarna är ofta mycket duktiga och vet hur man skall göra. En grabb hoppade ombord och tog ratten, de andra startade var sin båt med starka utombordmotorer, kastade över linor och började bogsera bort båten. På fritt vatten tog grabben vid rodret över, körde runt bryggan, backade upp mot vinden och bryggan, släppte ankaret i fören 30 meter ut och sedan band de andra grabbarna fast aktern i bryggan. Frid o fröjd. I 30 minuter. Sedan kom näste svenske pensionärsbåt in. De var nog bara runt 80. De gjorde rätt från början, backade upp mot bryggan, fällde ankaret och band fast. När de skulle dra åt ankaret låg det över den första båtens ankare så summan blev att båda ankrarna lossnade och gjorde ingen nytta. De inhemska grabbarna fick åter starta sina utombordsmotorer, dra upp båtarnas ankare, köra ut med dem en bit bort och lägga dem bredvid varandra. Så blev det lugnt. I 30 minuter.

Båt nummer 3 var på ingående. Det var en stor 55 fotare över 5 meter bred. Den såg att det fanns ett mellanrum på 2 meter mellan mig och en av de andra båtarna. Där får vi plats bestämde de sig för. Nu var detta nyligen uteximinerade pensionärer och duktiga seglare. De var handlingskraftiga och visste att det alltid får rum en båt till vid en brygga, bara man trycker på så går det. Med folk på 3 båtar med fendrar och linor kom de också in. Här låg så 4 svenska besättningar bredvid varandra. Solea 35 fot samt 3 franska 50 fots båtar med svenska pensionärer. Ibland är det billigt att gå på cirkus.

Vi träffade en kompis till Bengt på bryggan. Han var också murare på ön. Vi bjöd ombord honom en stund och fick veta mycket om hur det var att arbeta på ön. Han hade varit i Canada och jobbat med tyckte det var kallt och åkt tillbaka. Han var murarbas och tjänade c:a 6.500:- i månaden. En ”vanlig” arbetare tjänade hälften. Hur de klarar sig är en fråga då allt har ungefär samma priser som hemma. Jag frågade om man kunde fylla på gasolflaskan till grillen här på ön. Javisst sa han. Tog med sig den och kom tillbaka efter 45 minuter.

Väderfilerna talade om att vinden skulle minska under söndag eftermiddag. Vi skulle ut till Tobago Cays i några dagar så vi gick ut dit på eftermiddagen. Eftersom det blåst häftigt i några dagar var det inte så mycket båtar där när vi kom fram. Jag visade Bengt o Gudrun var man kunde snorkla och se sköldpaddor och rockor. Sedan såg jag inte till dem på 2 dagar. Bengt tyckte det var underligt varför han blev solbränd på ryggen. Tobago Cays är en fridfull plats att vara på om vinden är ok.

Solen på väg ner över Karibiska sjön

Snorkla, det är kul

Tshirtman, far till 11 barn, kom som vanligt och hälsade på. Vi hjälpte till med försörjningen.

På tisdagen hade vi en lång seglats till Bequia framför oss. C:a 30 nm i bidevind. Jag var beredd på att motorsegla men det visade sig att vinden var lite mer ostlig så vi kunde segla upp hela vägen. Det blev som vanligt att ta motorn till hjälp de sista nm in i Admiralty Bay. Nu hade vi varit på sjön 5 ggr och Bengt hade inte blivit sjösjuk en gång. Han hade tagit bort en sjösjukegrej varje gång så sista seglatsen räckte med att vara styrman.

Doris har en delikatessaffär här

Första dagen blev till att bekanta oss med byn Port Elisabeth och dess strandpromenad. Andra dagen blev en utflykt till fots över bergsryggen ner till Friendships Bay och Bequia Hotel. Där vi fikade och badade. Skönt att röra på benen. Det blir inte så mycket av den varan på en båt. På fredagen gick Bengt o Gudrun till fortet och kollade och jag satt på ett fik med internet och jobbade med lite offerter till villor som Annica skickat. På lördagen blev en bad och snorkel dag med bad på Princess Margaret beach och snorkling vid Devil´s table, ett rev vid norra infarten till Admiralty Bay. På måndagen var det dags att flyga hem från Grenada för de 2 i besättningen. Eftersom jag inte ville segla ner dit igen så bokades färja till Kingston på St Vincent på andra sidan sundet på söndag em. Övernattning i ett rum hos en kille som skulle hämta vid färjan och skjutsa till flyget. Flyg tidigt på måndag morgon till Grenada. Varför jag inte ville segla ner till Grenada var för att jag inte ville segla uppåt någon mer gång denna säsong. Syster Gunilla och Stefan är på gång på tisdag 19/2. Tills dess skall jag bara ta det lugnt här på Bequia.

Söndagslunch strax innan avfärden hem till Småland

Tack Bengt och Gudrun för att ni kom och hälsade på. Mycket mer solbrända och mer begåvade (Bengt läste ut minst 8 böcker) lämnar ni nu denna övärld.

Så hörs vi om några veckor igen.

Jan Fransson

Tack för att ni kom!

Tarzan ville va med på en bild till