Etapp 22

Grenada Nov 2012

Så har 8 månader bara flugit iväg hemma i Småland. Visserligen har mycket tid tillbringats i Kumla hos barnbarnen Gretel och Erling. Där har mycket arbete lagts ner med altaner, trädgård och nybyggnation av garage på Andreas och Johannas villa. Under våren var det också full rulle med byggnation av villor för AnebyHus. Tyvärr behövdes en rekonstruktion av AnebyHus och hösten blev lugnare. Då blev det tid över till att köra 2 st hjälpsändningar för SAM-hjälp. En resa gick till Daugavpils i Lettland och en till Berdichev, en stad SO om Kiev i Ukraina. Dessa resor ger väldigt mycket tillbaka

.

Gretel heter jag och år 2,5 år. Jag tycker mycket om min lillebror.

 Vädermässigt var sommaren och hösten inte någon muntrare tillställning. Roligare var däremot träffarna  i Stockholm med båtvännerna Nina och Per samt Jaja och Claes. Under hösten dök också överlevnadskonstnären Hans Linnestad 81 år upp i Målsånna med hustru Liz. Många dråpliga episoder berättades om Hans ensamsegling från Västindien till Soon i Norge under våren och försommaren. Katter har ju 9 liv men Hans har säkert det dubbla. Om det skrevs en bok om Hans liv skulle det bli en bästsäljare.

Vår dotter Petra har efter 9 år i Malmö blivit Stockholmare och flyttlasset gick i början på november. Några månader tidigare blev också Markus Stockholmare. Till pappas glädje har han blivit med båt. En Magnifik Midget inköptes under försommaren och en båtplats på 6 min gångavstånd från lägenheten blev perfekt. Andreas med familj bor som sagt i Kumla, inte långt därifrån i Örebro bor också älsklingsfarbrodern Jakob.

Jag heter Erling och är 9 månader. Jag skall bli snickare som farfar.

Under höstens gråa tid började tankarna på sol och värme i Grenada växa sig starkare. Funderingarna på hur Solea hade det vid bryggan på Grenada Yacht Club ökade. Jag hade under de 8 månaderna varje vecka koll på vädret i Grenada så inga orkaner kom ner på dessa breddgrader. Hamnkaptenen Keeron Baptiste hade koll på båten. Varje vecka öppnades luckorna för vädring och kranar stängdes och öppnades. Nu var det en lugn sommar och Keeron hördes inte av.

Tisdag 20 november bar det så iväg till Kumla. Jag gjorde en övernattning hos barnbarnen och träffade också Bosse och Mia, Andreas svärföräldrar, innan äldste sonen Jakob följde mig till Arlanda på onsdagen. I år blev det flygning med Norwegian till Gatwick, London, där övernattning blev på Yotel i deras 2x3 meters kabiner på flygplatsen. Torsdag morgon ombordstigning på Virgin Atlantics jumbojet till Grenada via Tobago. Dessa plan är fantastiskt bekväma. Tysta och lufttrycksförändringen vid start och landning märks knappt. 10 timmar tar resan med 1 timmas stopp i Tobago. 15.40 landar man på eftermiddagen med 5 timmars tidsförskjutning.

Hans Linnestad med hustru Liz och Barbro hemma i Målsånna.

Här under sitt regn/solskydd hade Solea haft det bra.

Jag kom av planet tidigt och kom tidigt i passkön. Efter att ha fått ut bagaget vid rullbandet gick jag och ställde mig i tullkön på grön linje. För att lätta på trycket hos tullarna styrdes många av oss över till röd linje, bl.a jag. Här blev vi förfrågade om vi hade något att förtulla. Nej sa jag och tänkte på flytande vätskor. Jag ser i pappren att du har en segelbåt här så du har inte med dig några reservdelar till båten? Frågade tullmannen. Eftersom mitt samvete förbjuder mig att ljuga sa jag att jag hade några småsaker med. Då blev det till att betala 18 US dollar i tull för de varor jag hade med.

Nina o Per. I La Coruna träffades vi första gången.

Jaja och Claes. Ytterligare ett mycket trevligt Stockholmspar.

Efter en taxifärd från flygplatsen till GYC var jag så framme vid 17.30. Solea såg och var faktiskt i mycket bra skick. Tack vare det skyddande heltäckande sol/regntaket var hon väl bevarad och invändigt lika ren som när jag lämnade henne. Ingen ohyra kunde rapporteras till Barbro. Keeron kom förbi och var förvånad att jag kom ikväll. En dag senare hade han räknat med. Han hade tänkt att tvätta båten utvändigt och ta bort taket tills jag kom. Jag fick ett sms att jag var välkommen till Nina och Per på Osophine på middag vilket jag med glädje accepterade och strax så kom Per med jollen och hämtade mig eftersom de låg med sin båt på andra sidan lagunen i Port Louis. Det blev ett par trevliga timmar tillsammans i deras sittbrunn. Sedan gick jag de 20 minuterna tillbaka längs Lagoon road och njöt av den ljumma natten.

Julgranar finns det här också.

Kl. 02.00 vaknade jag. Tidsomställningen var orsaken. Min kropp sa att klockan var 07.00. Jag tog på mig en pannlampa (en av de viktigaste prylarna ombord) och gick ut på däck. Där började jag bl.a med att montera ner taket över båten. Kl 5.00 gick jag så in i båten och sov ett par timmar till. Det första jag sedan fick göra var att gå till Foodland och handla. Ingen mat förutom lite konserver och frystorkad reservproviant fanns ombord. Sedan blev det fix med båten hela dagen. Det visade sig att värmen var drygt 30 och eftersom vindarna inte når in med full styrka i lagoonen blev det en varm dag och svetten rann. Per kallade upp på VHF:en och frågade om jag var intresserad att hänga med på en utflykt på kvällen till Gouyave där det var Fish market. Kl. 18.00 kom de fyra båtbesättningarna från Osophine, Jaja och Claes på Septima, Solweig och Bengt på Vagabond samt Birgitta och Johan på Xavita och hämtade upp mig i en buss.

Hela gänget käkar fisk. Gissa vem som får dricka vatten!

Musikanter och styltdansare.

Fish market bestod i att längs 2 gator i staden fanns det stånd där olika fiskrätter tillagades och serverades. Det var intressant att se och provsmaka. Favoriten blev ett grillspett med fisk och frukt. Vi hittade ett bord där hela sällskapet fick plats. Musikunderhållning med trummor kom igång och 3 killar på styltor dansade runt. Bra balans hade killarna. Det blev en trevlig kväll bl.a genom att träffa 2 nya båtbesättningar på Vagabond och Xavita. Vagabond är en HR 312 från Stockholm och Xavita en Najad 34 S från Göteborg. Sedan tidigare vet ni att Osophine är en HR 36 fån Stockholm och Septima en HR 38 också från Stockholm.

Bengt och Solweig på Vagabond. Också Stockholmare.

Johan och Birgitta på Xavita IV. Göteborgare.

Lördagen fortsatte med mycket värme. Efter lite arbete på Solea innan det blev för varmt gick jag sedan och handlade lite innan jag tog bussen till Grand Ance Beach för lite avkoppling och bad i havet. Va skönt att krypa i det 28 gradiga vattnet. Söndagen blev lite bekvämare temp eftersom det var molnigt blandat med lite regnskurar. Septima bjöd denna kväll in till mys i sittbrunn innan vi gick till en lokal restaurang, Patricks, där det enbart serveras lokal mat. Här serverades 18 rätter till huvudmenyn. Gissa om man blev mätt. Allt provsmakades och allt var gudomligt gott.

På måndagen fick jag hjälp av Per och Nina att säkra mig när jag klättrade upp i masten och kollade läget samt monterade vindmätare, navigationsljus och windex. Jag fick också hjälp med att montera det ”nya” storseglet med Harkens revningssystem. Det är lite pyssel att få på kälkarna med kullager på skenan. Med lite hjälp med olja som Per och Nina förstod att det behövdes på kullagren gick det bra. Sedan käkade vi lunch på GYC.  Tisdagens arbete bestod i att ta utombordaren till ett serviceställe där impeller, olja och tändstift bl.a byttes. Sedan spann den som en katt. Jag besökte SIMS (Spicy Island Marine Service) för att boka tid för Haul out (lyfta upp båten) om en vecka. Johnny Sail fick ett besök för att kolla om min jolle var färdig. Jag lämnade in den för 8 månader sedan innan jag åkte hem. Det visade sig att den inte var färdig ännu (vilket jag anade). Sedan var det dags att gå till tullen och betala crusingpermit (segeltillstånd) för Grenada. Det kostar 50 EC/månad så det blev att betala 450 EC för 9 månader. Ligger man upptagen på land på t.ex SIMS behöver man inte betala.

Den härliga verandan på Grenada Yacht Club.

Onsdagen blev en lugn dag då jag bl.a åkte in till stan och skaffade en lokal telefon. Det är mycket smidigt att få tag i folk med ett lokalt SIM-kort och billigt blir det. Vi seglare brukar prata med varandra via VHF:en på kanal 68 som är anropskanalen här men de flesta som är några veckor här skaffar ett lokalt nummer. Blir också betydligt billigare om någon hemma i Sverige vill ha tag i mig eller skicka ett sms. Annars är ju Skype helt suveränt. Till ett Skypenummer är det ju helt gratis och till en fast telefon i Sverige kostar det bara 21  öre/min. Till en mobil hemma däremot c:a 3:-/min. Denna kväll var det min tur att bjuda in Osophine, Septima och Vagabond på samvaro på Solea och njuta av att solen dalar ner och kvällens ljumma härliga temperatur omfamnar en.

Grenada Yacht Clubs klubbhus har en härlig placering på en höjd över hamnen med båtarna. Här sitter man på en stor veranda under ett tak där det för det mesta blåser lite. Utsikten över lagunen är fin där man ser segelbåtar komma och gå. Här finns fri Wifi för uppkoppling till nätet där Tranås-tidningen, mail, koll på vädersaijter m.m görs. Här brukar jag sitta några timmar när det är som varmast mellan 12.00 – 15.00. Ta lunch som kostar 15 EC samt ev. låta tvättmaskinen gå några varv och prata med andra människor som kommer och går. Det är trevligt att prata med folk från olika länder och alla har alltid någon intressant bakgrund.

Många kvällar tillbringades i olika sittbrunnar för härlig gemenskap. Här är vi på besök hos Hjalle och Brittis Shibbye i deras Flying Penguin. Mascoten Charlie håller koll.

Så har en vecka gått och man börjar bli lite vän med värmen. Samtidigt hör jag genom samtal med Barbro, Doris (min mor), syskon och barn att vintern slagit till i Sverige, – 16 och 25 cm snö. Låter härligt. Själv älskar jag snö och några minusgrader. Längtar lite hem för att kunna åka skidor. Det är nu 3:e vintern som jag missar snön. Denna fredag 30 november är avseglingsdag för Osophine och Vagabond. De kompisseglar upp genom ö-världen för att på St Thomas lyfta upp båtarna på ett lastfartyg och ta dem till Italien i april. Septima och Xavita skall också till Europa till sommaren men ta det på egen köl via Västindien. Puerto Rico, Domikanska Republiken, Bahamas, Florida, USA:s östkust samt via Bermuda, Azorerna ta sig till östra sidan av Atlanten. Nu är det snart bara Solea kvar bland de båtar som gick över hit 2010. Undrar om hon börjar längta hem? Denna säsong är nog inga problem med hemlängtan eftersom många besök väntas hela vintern. Men till nästa vår – försommar 2014 kanske det blir hemsegling eller försäljning av kära Solea. Beror på om det finns någon som vill vara med på hemseglingen eller om Barbro får sin önskan om att sälja Solea och i stället bygga hus i Målsånna. Framtiden får visa vad som sker.

Jaja på väg nerför en slänt på Hashen.

Lördag. Då är det Hash. Det är inte så farligt som det låter. När de engelska soldaterna här för några århundraden sedan inte hade under långa tider några krig att utkämpa skickade befälen ut dem i regnskogen för att få lite motion. Hash innebär att någonstans på ön samlas 150-200 personer i inte alltför fina kläder för att gå, klättra, krypa, åka kana, bestiga berg. Eftersom det är regnskog är det ofta mycket lerigt och skitigt men roligt var det. Nu var det Claes, Jaja och jag som anmälde oss till denna lördags utmaning. En buss tog oss upp till höjderna utanför St Georges. Här fick vi följa en snitslad bana som består i att det ligger pappersrester från en papperskvarn i högar på marken. Det gäller att hitta dessa högar. Ibland vid stigkorsningar kan det gå högar åt flera håll men efter ett tag kan det på vägen vara ett kryss. Då är man på fel stig. Bara att gå tillbaka och försöka på nytt. Man kan ropa ”Are You” till någon framför vilket betyder: är du på rätt väg och ser papperhögar. Är han/hon det skall svaret vara ”On On”. Det är ett hojtande i snåren och den skitiga leran. Slutmålet för denna Hash var att komma upp på en av de högsta topparna på södra Grenada. Efter en otroligt brant sista kilometer fick vi så lön för mödan. Hela södra öns vikar, dalar och vackra landskap låg nedanför. Huvudstaden St. Georges med dess 2 laguner syntes i väster och solen började sänka sig ner mot havet. Helt makalöst vackert. Åt sydväst kunde man se Tobago så en lokal vandrare men idag var det lite molnsky åt det hållet. Även Trinidad och Venezuela kunde vid vissa gynnsamma väder synas 20 mil bort. Efter att kommit ner till samlingspunkten fanns dricka och mat. Kyckling och potatissallad för 7 EC. 3 öl för 10EC (jag hade med eget vatten och cola eftersom jag är allergisk mot öl). Det blev en härlig utflykt med en bra genomkörare för kroppen. Alla kläder och skor fick sedan läggas i blöt i en hink innan man fick gå ombord.

Potatissallad och kyckling smakade smaskens efter leran och backarna.

Så var det så dags för 1:a advent. Då kommer tankarna på alla dessa underbara julsånger som sjungs i våra kyrkor hemma. Det brukar ju vara en av årets höjdare dessa 1:a adventgudstjänster. Jag frågade vakten vid grinden till GYC om det fanns någon kyrka i närheten som sjunger idag och firar gudstjänst. Han sträckte upp båda händernas fingrar och sa att inom någon dryg kilometer finns det minst 10 st. Här på Grenada är det frikyrkorna som dominerar och det lär finnas drygt 300 av dem samt så finns den Anglikanska kyrkan. Om du går den vägen efter rondellen så finns det 3 kyrkor sa vakten och jag knallade iväg. Efter ett par hundra meter var det redan fullt ös i en lokal. Här hade man börjat kl 9.00, nu var klockan 9.35. Jag fortsatte 500 meter till och kom fram till en Baptistkyrka. Här upplyste ett par killar mig om att församlingen idag var på ett konvent i Grand Ance och ingen Gtj idag. Jag knallade på uppför den kurviga vägen i hettan och kom så fram till ST Georges Evangelical Church. Här började man kl 10.00. Jag steg in och tack o lov hade kyrkan Air Condition. Som brukligt är kom många fram och hälsade mig välkommen. Kyrkan var julpyntad och lite julstämning kunde anas. Sedan blev julstämningen total när sångerna sattes igång. Vilket härligt tempo och gung dessa människor har i sången. Det är inte på ett stelt vis man står rakt upp och ner och sjunger utan här är det liv och rörelse. Vid flera tillfällen hade jag svårt att hålla tillbaka tårarna. Glädjen över sången tog tag i mig. Efter en timmas sång fick så pastorn ordet. Han var mycket duktig på att på ett konkret sätt framföra budskapet om advent och väntan på konungen som skall komma. Efter drygt 2 timmar vände jag glad åter nedför den slingriga vägen. Efter några hundra meter stannade en kvinna sin bil och undrade om hon kunde skjutsa mig någonstans. Jag såg att det var en kvinna från kören och tackade henne för sången. Hon sa att sjunga är betyder så mycket för henne och ger henne glädje. Jag fick skjuts fram till grinden till GYC och tänkte åter på hur pass vänliga befolkningen är på denna ö.

Nu slutar jag här med detta första brev denna säsong. Nu börjar man komma in i tempot här vilket är lugnt och skönt. Tyvärr så seglar snart kompisar iväg men snart så kommer Barbro. Det skall bli mycket trevligt. Här finns mycket sol och bad till henne.

Snart kommer hon min lilla fru.

Varma hjärtliga hälsningar från

Jan Fransson