Lite filosofiska funderingar från Kapetissan

Hej alla mina kära vänner!

Nu var det länge sedan jag skrev något på min lilla blogg. Detta beror till stor del på att vi från slutet av februari till slutet av mars hade mycket trevliga besök av goda vänner hemifrån och tiden med mina vänner var alldeles för värdefull för att jag skulle sätta mig vid datorn. Nu känns det dock som det kan vara dags igen!

Det var som sagt mycket trevligt med besök hemifrån, kanske alldeles särskilt för mig, då jag äntligen fick prata med någon som inte har båtar som livets största intresse. När man befinner sig på långsegling som vi gör blir det ju oundvikligen mycket båtprat därför att alla man träffar har ju också båt och är gärna smått euforiska över allt som händer i båtvärlden. Också blir det mycket båttermer som flyger runt i luften som jagade flygfiskar, ankaret i, ankaret upp, håll upp henne i vind, rulla ut genuan, släpp på storfallet, se upp för bommen, fendra på styrbord o.s.v. Därför var det som sagt en höjdpunkt att få besök av två pratglada väninnor, båda med namnet Ingela, och vi ägnade oss åt ”adekvata och utvecklande samtal med kvinnligt perspektiv”. Det ni, nu fick jag allt till det. Lite av högskolans fikonspråk sitter kvar i ryggmärgen, ha ha…   Jag menar naturligtvis att vi frossade i ”tjejsnack” för att utrycka sig på vanlig svenska.

Ingela S och jag i pratartagen

Vi har många gemensamma intressen, vi jobbar alla tre inom omsorgen, har vuxna barn och barnbarn och gamla föräldrar som behöver våra omsorger på ett nytt sätt numera. Barn och barnbarn är ju naturligtvis huvudspåret i våra samtal, vi har tillsammans tio barn och sju barnbarn så det tar några dagar att gå igenom. Eftersom vi inte träffas så ofta nu är det så roligt och spännande att höra vad alla håller på med. Det här är ju barn som man följt sedan de var nyfödda och det är verkligen intressant att få höra om utbildningar, jobb och familjesituation. Och också att få berätta om våra egna ”små raringar” som nu är mellan 26 och 33 år. Det är bara inte klokt vad tiden går!

Ingela S från Vrigstad leder stort i barnabarnsligan, hon har fem barnbarn och alla bor i närområdet. Vilken lyx att få ha sina barnbarn så nära. Ingela E och jag delar på andraplatsen med var sitt litet underverk, men skaran får mycket gärna öka!! Vi delar också det faktum att vårt lilla barnbarn bor ett stycke bort, men kanske gläds man då desto mera när man träffas. Själv ser jag fram emot att komma hem och få ställa till ettårs-kalas för lilla Gretel i Målsånna. Vi har flera maj-flickor i vår familj så vi ska fira både Gretel , Petra och Eva på vår fest.

Som jag tidigare sa så jobbar vi alla tre inom omsorgen och även där har vi mycket att dela med varandra. Vi jobbar inom tre olika områden, skola, hemtjänst och socialtjänst men mycket är ändå gemensamt. Till det gemensamma hör professionellt bemötande, engagemang, ansvar,  flexibilitet och mycket annat. Det är alltid väldigt intressant att dela varandras erfarenheter och man lär sig mycket av att lyssna till varandra, ett slags lärgrupper skulle man faktiskt kunna säga, helt informella men ändå givande.

Ingela E och jag släcker törsten

Vi har ju också kommit upp i den åldern att våra föräldrar och svärföräldrar har uppnått en aktningsvärd ålder, +85 de flesta av dem, och det gör ju att det inte längre är självklart att de klara sig själva. Vad beträffar min egen lilla rara mamma så bor hon numera på Antuna servicehus och det känns väldigt bra.  Men det satt hårt åt att få ett sådant boende beviljat för en 87-årig dam som börjar bli lite skröplig med många fysiska krämpor även om hon å huvudets vägnar är klar och alert. Det var väl det som var problemet antar jag. Jag måste tyvärr säga att jag inte har enbart positiva erfarenheter av hemvården. Det fungerade jättebra så länge mamma var pigg, men när hon blev sämre lades allt mer ansvar över på mig som anhörig. Det har inte varit några större problem för mig, jag har tid och hjälper gärna min mamma. Hon har ställt upp så otroligt mycket för mig och min familj när barnen var små så det känns bara gott att få ge lite tillbaka. Men jag oroas av tanken på dem som inte har några anhöriga, hur går det för dem när hjälpen känns för snålt tilltagen. Detta är ju politiska beslut och ingen skugga ska falla över alla duktiga kvinnor i hemtjänsten som gör sitt bästa för våra gamla. Även här är det dock intressant att byta erfarenheter och se hur det fungerar i andra kommuner eller i privata alternativ.

Nu när våra gäster har åkt hem är vi tillbaka på basnivån igen, back to basic, skulle man kunna uttrycka det. D.v.s kaptenen och jag för oss själva igen. Även då måste man ha lite rutiner och att joggingtaxin går varje morgon känner ni nog alla till vid det här laget, tiden är dock något ändrad, avgång ca 6.45 numera. Det blir nämligen lite varmare nu när vi närmar oss sommaren och då behöver vi som söker svalka börja tidigt. Efter joggingturen väntar Soleas frukostbord iordningställt av självaste kaptenen och det innehåller allt man kan önska, yogurt och flingor, kokt ägg, frukt och grönsaker, juice och smörgås också förstås lilla kaffetåren som pricken över i. Inte illa, eller vad säger ni. Efter frukosten är det diskning och städning samt, håll i er nu, kackerlackskontroll!! Låter mysigt va?

Vi befinner oss nu i sådana områden där dessa otrevliga skapelse (vad tänkte vår herre på när han gjorde dem) håller till och några sådana inneboende på Solea vill vi inte ha. Åtminstone inte i några större mängder. Därför har vi införskaffat för ändamålet lämpliga hjälpmedel i form av kackerlackshotell. Detta är ett litet vitt papphus som innehåller något kletigt och för kackerlackor oemotståndligt välluktande och därför kliver de gladeligt in i detta lilla hotell. Och det är precis det som är meningen för där i det klistriga kletet fastnar de och kommer ingenstans, och kan därför lyftas ut och förpassas till de sälla jaktmarkerna, om nu några sådana finns för kackerlackor, vad vet jag. Vi har hitintills fångat tre stycken och det får anses som mycket bra.  Vi har lyckats hålla dem stången med noggrann städning och daglig kontroll av förråden under durken (golvet) så vi är verkligen nöjda.

Kackerlackshotell, tack och lov utan gäst

Som de flesta av er vet är kaptenen en mycket rationellt tänkande man. Han vill att allt ska vara genomtänkt och praktiskt fungerande och det är för det allra mesta en utmärkt och eftersträvansvärd egenskap. Men ibland krockar denna egenskap med mitt eget lite lättare sätt att förhålla mig till saker och ting. Dessa olikheter kan också bli lite extra tydliga när man bor på väldigt liten yta. Så låt mig nu berätta historien om ”badlakanet som försvann, nästan”.

En dag när vi varit på utflykt och nyss återvänt till Solea gick jag och lade mig för en liten siesta. Kaptenen höll dock på att fixa och greja i  vanlig ordning. Plötsligt hör jag att han säger med bestämd röst -Handdukar utan ögla ska slängas! Jag anar ugglor i mossen och tittat därför snabbt ut i salongen och ser kaptenen med mitt fina badlakan utbrett framför sig och granskandes detsamma med kritiska ögon. –Nej, nej, ropar jag. Det där är mitt bästa badlakan, det går jättebra att vika ihop istället. –Här sá inte vikas, svara kaptenen. Jag har satt upp krokar å allt sá hängas opp å inte ligga å skräpa. Sätt i é ögla, annars slänger ja skiten…

 Oj, oj nu är det allvar, tänker jag och skyndar mig att vika ihop mitt fina badlakan och lägga undan det. Hemligheten är att jag hela tiden förvarat detta ögellösa badlakan i min ryggsäck och kaptenen har på så sätt levt lyckligt ovetande om sakernas verkliga tillstånd. Badlakanet har sedan fått följa med mig på mina små badutflykter och därefter åkt tillbaka i sitt trygga gömsle, ryggsäcken, där det hela tiden legat i godan ro och så ska det bli i fortsättningen också det kan jag garantera. Det här badlakanet som är både snyggt, tunt och smidigt ska följa med mig hem till Aneby i maj, det kan ni vara säkra på. Det är också en av mina bästa gymhandukar så det kommer inte på frågan att slänga denna!! 

Det ögellösa badlakanet!!

Så kan det vara ibland, men för det allra mesta trivs vi mycket bra, både med varandra och utrymmet på Solea. Vi har ju verkligen jättehärliga och njutningsfulla dagar som vi får dela med varandra och det är verkligen inte alla förunnat att ha det så.

Jag har också reflekterat lite över hur fast man är i sitt gamla invanda sätt att tänka. Hur vi tänker är ju både kulturellt betingat och betingat av den fysiska miljö vi vanligtvis lever i. Ett litet exempel: Öarna här i Västindien är väldigt kuperade och ger därför ett väldigt omväxlande och vackert landskap. När jag är ute och joggar om morgnarna ser jag mycket olika bebyggelse, hur de klänger på sluttningarna. Det är väldigt ofta mycket branta och slingrande upp- eller nerfarter till dessa hus och när jag ser dem är min reflexmässiga tanke: Oj! hur ska det där gå när det blir snö och halt? För att i nästa sekund komma på att här betyder vinter +25 och sol, inte snö och halka som jag är van vid.

Detta är bara ett banalt och tämligen betydelselöst exempel men det visar ändå lite av hur våra hjärnor fungerar. Det gamla sitter väl förankrat någonstans där i hjärnbarken och det är inte så lätt för det nya att komma in. Om man då tänker i ett lite större perspektiv förstår man något av svårigheten med att t.ex komma till ett nytt land som vuxen eller äldre. Vad mycket nytt tänkande som ska försöka pressas in och vad lätt det är att missförstånd uppstår. Inte minst viktigt att

tänka på i skolans värld. Hur vi bemöter föräldrarna till våra invandrarelever är en ständigt aktuell fråga.

Jag måste också göra en liten bekännelse så här på sluttampen, jag börjar faktiskt längta hem lite granna nu. Vi har det ju som sagt kanon, men mycket av det som är betydelsefullt för mig finns också i Sverige och inte minst i lilla Aneby. När jag hörde om sommartiden fick jag en riktig, kynga som vi säger på småländska. Jag älskar den svenska våren och ljuset som återvänder, inte minst nu sen vi flyttat till Målsånna. Sen längtar man ju förstås efter barnen och lilla barnbarnet, men som tur är finns ju skype, så att farmor och farfar kan se sin lilla goding ibland.

Farfar och Farmor skypar med Gretel

Som vanligt en bild på farmors lilla älskling

 Hon tog förresten sina första steg i veckan och då jublade vi både i Västindien och i Markbacken, Örebro. Sen saknar jag att ta en kopp kaffe med min svägerska Birgitta eller någon annan av mina kära väninnor, att träffa mina ”nästanbarnbarn”  Jonte, Agnes och Teo och deras föräldrar som jag träffar varje vecka annars, övriga släktingar och vänner och naturligtvis också mina kära elever och kollegor. Jag har ju den stora glädjen att ha ett jobb som jag trivs jättebra med och det ska bli kul att börja jobba igen till hösten.

Låt mig till sist citera några välkända levnadskonstnärer, Roj och Roger i den legendariska Macken. ”Det ska va gött å leva” och det är det verkligen just nu!

Tack för denna gång!

Kram från Kapetissan