Underbara familjeveckor på Barbados

Hej och välkomna till Kapetissans (Barbros) blogg. Det är lika bra att jag säger det direkt, den här bloggen kommer inte att föra er djupare in i seglingens mysterier, men väl att låta er veta lite om livet ombord på Sy-Solea mitt och makens hem de närmaste månaderna. Ni som känner oss vet ju att vi legat i hårdträning i kompakt living det sista ett och ett halvt året när vi bott i vårt älskade Målsånna på ca 25m kvm så ytorna på Solea är inget problem utan känns riktigt bekvämt.

Kaptenen och kappetissan tillsammans igen.

Jag tänkte börja med att berätta lite om alla turer som omgärdade vår ankomst hit till Barbados. Alltsedan det blev klart att Jannes seglingsprojekt skulle bli verklighet har jag och barnen, Petra, Jakob, Andreas med fru Johanna och lilla dottern Gretel samt Markus och hans flickvän Eva planerat att vi ska resa till den västindiska ö där fader Jan befinner sig vid juletiden 2010 och fira jul allihop tillsammans. Det första som hände var att Eva blev förhindrad att följa med p.g.a en studieresa till Sydafrika men i övrigt var reseplanerna intakta och i sep. -10 bokade vi biljetter. Jag skulle flyga fre. den 17/12 och barnen sön. den 19/12 så att vi alla var framme i god tid före jul. Glad i hågen satte jag mig på tåget till Malmö på torsdagskvällen för att tillbringa en natt hos Petra innan flygresan till Bridgetown på Barbados skulle ta sin början. Nu visade det sig att just denna helg drabbades flyget i hela norra och västra Europa av snöhinder av aldrig tidigare skådat slag och detta gjorde att vi och tusentals andra resenärer blev kraftigt försenade eller kom inte fram alls dit de skulle. För min del innebar det fyra dygns väntan och tre inställda flighter innan jag till slut på måndagskvällen kom med ett plan till London där jag fick tillbringa en natt på golvet på Gatwick innan jag till slut kom med Virgin Airlines flight 29 till Barbados. Innan dess blev jag också tvungen att boka om min biljett ytterligare en gång därför att mitt hemresedatum var satt i maj och så länge får man inte vara i Barbados utan visum, två timmars köande igen innan jag slutligen blev godkänd för resan och kunde checka in.

Pojkarna skulle åka från Arlanda men blev naturligtvis inställda och blev tvungna att åka hem till Örebro och tillbringa två dagar i telefonkö för att komma i kontakt med sitt flygbolag och till sist kunna boka en ny resa som dock blev framflyttad ända till den 26 dec alltså annandag jul så där försvann vårt gemensamma julfirande. Den enda som resandet fungerade för var Petra som flög från Kastrup sönd. den 19:e precis som planerat och kom fram i rätt tid. Vi var dock allihop väldigt glada för att hennes resa fungerade som planerat då hon bara hade en veckas ledighet och fått hela resan förstörd om hon inte kommit iväg i tid.

Så här i efterhand kan man se att flygbolagen framför allt SAS i vårt fall inte på något sätt klarade av att hantera den uppkomna situationen, informationen var obefintlig, köerna oändliga och när man till slut kom fram fick man beskedet att vi kan inget göra, vänd dig till ditt flygbolag för ombokning. Bemötandet var också oproffesionellt, kassor som stängdes mitt framför näsan på oss som köade med skälet att arbetstiden var slut och personalen måste gå hem, istället för att låta folk jobba över eller ta in extrapersonal. Chefer som uppträdde aggressivt när människor blev irriterade och trötta på att vänta. Man lär sig också mycket särskilt då jag som reste ensam, man får ta eget ansvar och fråga sig fram överallt och inte förvänta sig att informationen man fått stämmer. Men man träffar också många trevliga människor och det är väldigt lätt att få kontakt när man har ett så starkt gemensamt intresse och väntetiden kan bli en tid av oväntad och ny gemenskap som man sedan minns med värme.

Till slut blev det alltså så att Petra och jag kom fram till jul med den övriga familjen kom på annandagen. Tiden vi fick tillsammans allihop blev därför väldigt begränsad, tre timmar på flygplatsen från det att pojkarnas plan anlänt till dess att Petras plan avgick, och detta var en stor besvikelse särskilt för Petra som sett fram så mycket mot att få tillbringa tid med sin älskade lilla brorsdotter Gretel.

Petra med sin lilla goding till brorsdotter.

För övrigt hade Janne, jag, Petra och Markus härliga dagar den vecka då Petra var här. Julafton tillbringade vi på Barbados crusingclub där vi åt en mycket god julmiddag med kalkon och skinka. Den riktiga julstämningen hade dock svårt att infinna sig men en härlig paradisisk semesterkänsla med turkosblått vatten, vita stränder och vajande palmer är inte heller fel. Det är alltid så fantastiskt härligt att tillbringa tid med sina underbara barn och särskilt då semester då man riktigt kan njuta. Det är ju så när barnen vuxit upp och har sitt eget liv i vardagen att tiden man får tillsammans är otroligt värdefull, långa frukostar där man sitter med sin kopp kaffe och ”tjötar” om allt mellan himmel och jord tills man plötsligt upptäcker att nu har det blivit dags för förmiddagskaffe, då tar vi det också innan stranden eller poolen. Långa ljumma mörka kvällar med ett gott glas vin och den där innerliga familjegemenskapen som inte går att sätta ord på, den bara känns så gott i hela kroppen, då känner jag en stor tacksamhet till livet som kan vara så rikt i sina goda stunder.

I vår familj är det så att vi rationaliserade bort julklapparna för ca tio år sedan, eller rättare sagt vi begränsade det hela till en julklapp per person med ett värde av ca 300kr och våra jular har sedan dess varit fridfulla och fria från julklappsstress. Denna julen hade vi inga julklappar alls utan vår resa var familjens gemensamma julklapp. Dock skulle farmor och farfar få en alldeles underbar och speciell julklapp i år, nämligen att få vara tillsammans med vårt älskade lilla barnbarn Gretel i två och en halv vecka, något som vi båda sett fram emot jättemycket. Att få umgås och vara nära är speciellt roligt när man i vanliga fall har 20 mil emellan sig. Så kom då annandagen när vi med saknad i hjärtat fick säga hej då till Petra men med så mycket större glädje fick hälsa Gretel och hennes föräldrar och Jakob välkomna. Vi hade några fina timmar på flygplatsen allihop där vi umgicks och hade en liten julklappsutdelning till Gretel som utgör ett undantag från vår regel. Faster Petra hade köpt så fina tuffa kläder till lillan, jeansshorts och ljusblå bomullsspetsskjorta, kläder som hon genast fick prova och beundras i.

Gretel i julklappstagen med farmor och pappa.

Familjens julmiddag på Grantley Adams flygplats.

Så har vi haft två fantastiska veckor tillsammans med barn och barnbarn när vi verkligen har njutit av varje minut. Barnen har bott i en lägenhet på en resort några kilometers väg från viken där Solea ligger för ankar och vi har tagit den fantastiskt charmiga lilla lokalbussen till varandra varje dag. Detta att åka buss på Barbados är ett äventyr i sig, man åker antingen en liten vit folkabuss, gul mellanstor buss eller blå stor buss, alla till det facila priset av ca 7 SEK. Man stoppar bussen genom att vinka lite och på så sätt påkalla chaufförens uppmärksamhet och sen åker man hur långt man vill för samma summa. Allra mest har vi åkt de små vita folkabussarna vilka har ca 15 platser men gärna tar in 20 personer och en barnvagn. Alla på bussen är vänliga och hjälpsamma och reser sig och går ut när den som sitter innerst ska av för att sedan kliva in igen. Janne och jag har bott omväxlande på Solea och i barnens lägenhet som är stor och rymlig och rymmer oss alla och vi har badat och solat vi poolen eller beachen, gjort utflykter, man kan åka buss hela ön runt för 7 kr, lagat god mat tillsammans lekt med Gretel och haft det hur underbart som helst. Nu är vi i paradiset är ord som ofta återkommit när vi suttit och blickat ut över stranden i strålande sol eller i en trolskt skimrande solnedgång. Klimatet här är helt fantastiskt med temperaturer på ca 28-30gr både i vatten och luft och kvällar och nätter sjunker tempen kanske till 26gr så vi använder inget annat än bikini och badbyxor eller någon väldigt lätt klänning om man går på restaurang någon kväll. Det är svårt att föreställa sig när man är hemma i kylan i Sverige att det kan vara så underbart klimat en dags flygresa bort.

Inte helt fel en dag i kalla december.

Unga familjen Fransson vid en underbar strand.

Farmor och Gretel myser på strandfilten i skön skugga.

Att få tillbringa så mycket tid med lilla Gretel har som sagt varit alldeles fantastiskt, att få följa hennes utveckling och se hur pigg och vaken hon är hela tiden. Vi har också fått erfara att hon är en mycket bestämd liten dam som verkligen har en egen vilja som hon visar med stor tydlighet. T.ex är hon mycket bestämd med vems famn hon vill sitta i och protesterar högljutt om det blir fel och de första dagarna var minsann inte farmors famn ett trevligt ställe men däremot farfars och det kan ni räkna med att farfar var mallig och stolt över. Farmor har istället fått närma sig lite försiktigt och leka med lillan när hon sitter trygg i mammas eller pappas famn för att så småningom bli accepterad och t.o.m lite populär och nu möts jag av ett stort dregelblött leende varje morgon och detta sprider en varm lyckokänsla i hela kroppen. Lillan är ju 7 månader nu och det händer nya saker varje dag, hon har börjat stå och gunga på alla fyra och krypningen vinkar om hörnet, hon har börjat resa sig mot mammas eller pappas rygg när de ligger på strandfilten och när man håller henne i händerna flyttar hon sina fötter i små lullande steg och allt detta har hänt under våra två veckor tillsammans och det känns fantastiskt. Det är också väldigt roligt och se hur förtjust hon är i sina farbröder Jakob och Markus. Farbror Jakob är ju den i familjen som bor nära och träffar henne flera gånger i veckan och det märks tydligt att han är trea på Gretels lista, efter mamma och pappa som naturligtvis ligger i topp. Men farbror Markus har också utvecklats till en favorit som numera är mycket populär och uppskattad, kanske har de båda farbröderna lite fördel av att vara väldigt lika pappa Andreas.

Gretel hos sin älsklingsfarbror.

Älsklingsfarbror nr två är inte dum han heller.

Det är också väldigt roligt att se sina barn i den nya rollen som föräldrar och Gretel har den stora förmånen av att ha två fantastiska föräldrar som älskar och vårdar henne på de allra kärleksfullaste sätt. Det är så roligt att se det fantastiska samspelet mellan både mamma och dotter och pappa och dotter och Gretel håller alltid koll på var mamma befinner sig och tittar efter henne så att hon inte är för långt bort för då är det att betrakta som ett övergivande och då protesterar lilla fröken högljutt. Och att få ligga vid mammas bröst är fortfarande det bästa och tryggaste som finns för lillan men när matstunden är över vill hon gärna busa med pappa som hissar henne högt i luften och får en dregelspott i ansiktet som belöning.  

En sån här bild behöver ingen text.

Vad mycket det finns att se i världen!

Efter dryga två underbara familjeveckor är det nu snart dags för kapten och kapetissan att segla vidare mot nästa mål som blir St Lucia en ö som ligger ca 90 sjömil bort och då återkommer jag med nya rapporter från vardagslivet bland Västindiens paradisöar.

Farmor med sina båda småttingar.

Picknick i skuggan på utflykten runt ön.

Kramar från Kapetissan Barbro