Lillgastbloggen
02-01-11
Det har visst gått några dagar sedan den 14:e december, då vi för första gången såg land efter 21 dagar ute till havs. Vi får skylla detta sena releasedatum på britter som inte kan skotta snö och britter som inte kan genomföra hotellbokningar.
Nu sitter jag och skriver efter att ha fått spendera ljuvliga dagar med mina kära familj, och har flera kvar med alla utom Petra som tyvärr inte kunde stanna längre än en vecka, på Barbados. Den som saknats är såklart Eva, men skype har fungerat bättre på barbados än ute på atlanten så vi har kunnat umgås lite där i alla fall. Barbados är ett mycket grönt, skönt och varmt (i dubbel bemärkelse) land att hänga i. Bilder och text som följer kommer dock att handla om seglingen över atlanten. Denna gång blir det än mer bild och bildtextfokus i mitt blogginlägg. Jag vill också och igen nämna att den uthållige läsaren kommer att bli rikt belönad om den förutom denna lilla blogg även läser kaptensbloggen, om den söker ett mustigare referat!
Ur dagbok, 2/12 -10: ”Var är naturupplevelserna från förra seglatsen? Ja, det kan man undra. Lite är det nog så att nu är det på riktigt på ett annat sätt. Det är inte bara guldklimparna, som ögonblick av delfiner och stjärnklara nätter, utan att naturen bestämmer vart vi kan ta oss, hur snabbt, när vi kan komma fram och hur mycket vatten vi kan dricka. Upplevelser som egentligen inte är så trevliga, men återigen (och kanske ännu mer) exklusiva, vilket fortfarande är rätt kul!”
Och så lite bilder
Good Bye Mindelo! En väldigt rolig vecka på Kap Verde. Minnet kommer att bestå.
Vi hann faktiskt både läsa och lyssna på ljudböcker! Det fanns mycket tid till att läsa och lyssna. Själv hade jag planerat att pyssla med lite 3D-cad ritande och förkovra mig i fysiklitteratur, något som dessvärre visade sig vara alltför ansträngande för värme- och sjögångsslöa hjärnceller. Det fick bli några av de fantastisk trevliga böcker jag fått mig rekommenderade av diverse goda kamrater, de har varit guld!
Sällan så lite action är så spännande.
Kapten fick nog av stiltjen… Det må ha varit det mest riskfyllda vi tog oss för och kostsamt vad gäller sötvatten för saltvattenavsköljning. Men efter drygt en vecka av idogt svettande och fuktiga sängkläder var det värt allt med ett snabbt bad i en ljummen atlant!
Under sådana här omständigheter nedtecknas svaren på alla livets stora frågor. Jag tror det var dagen det började blåsa, så troligen ganska trevliga anteckningar. Ytterligare saker som var guld värda, 1 euros anteckningsblock och en skön kulspetspenna. Hjälp att lyfta fram positiva känslor men kanske framför allt hjälp att lyfta tankarna över rådande sinnesstämning de tillfällen då livet på 25 gungande kvadratmetermeter kändes tajt (se dagbokscitat för exempel).
Vi var ju inte riktigt framme än. Ett misstag som jag gjorde när det började blåsa och vi fick upp farten var att allt oftare titta på hur ”fort” vi seglade och hur mycket distans vi la bakom oss. Ett tröstlöst projekt. På Barbados träffade jag och min kära syster en kille som seglat 2 gånger över atlanten, första gången med en ständigt påslagen GPS och andra gången med GPS:en påslagen endast en kort stund varje dag för positionsbestämning. Han påstod att frihetskänslan blev en helt annan av att segla utan att veta exakt i vilken fart och riktning. Nästa gång får GPS:en vila! Bilden är på Soleas ”AIS-plotter”, kopplad till en GPS, som sänder ut radiosignaler och upptäcker fraktfartyg och andra stora båtar i god tid så att vi hinner anpassa vår kurs.
Skönt att få breda ut sig under lunchpowernappen! Atlanten bjöd inte på 8 timmars bekväm sömn varje natt, så jag fick in en rutin på att ta tillvara på paltkoman efter lunch. Det var annars inte helt lätt att somna dagtid i 30 gradig värme och snål luftkonditionering när luckor och fönster var stängda pga vågor som annars sköljde in i båten.
Äntligen tryck i grejerna! 7:orna indikerar farten i knop, vilket är ungefärlig maxseglingshastighet för Solea. Efter ett par dagar när vågorna reste sig blev det dock lite surf och vi satte nytt fartrekord som lyder 11,8 knop! En annan dag, efter några sega slövindsdagar, när vi tyckte att vi äntligen höll god fart, ca 5 knop, upptäckte Per en ny funktion på GPS:en. En funktion kallad VMG (Velocity Made Good) och innebär att GPS:en kontinuerligt räknar ut med vilken hastighet man närmar sig målet. Kul tänkte vi, ända tills vi satte på den och insåg att vi rörde oss mot mål med 0,5 knop. Jag kan erkänna att det infann sig ett visst missmod pga att det vid tillfället återstod 1500 sjömil, räkna själva..
Vilken födelsedag! Först ett knäckebröd som förstegasten lagt ner mycket möda och kreativitet på att piffa till och sedan en mörk prick på horisonten som växte sig allt större och större.
Det var nog så att hela besättningen tyckte det var skönt att göra fast Solea vid en kaj. Vi slog direkt på stort inledde firandet med flingor och mjölk, fortsatte sedan med dusch, poolbad och en kall öl på marinan och avslutade kvällen med mkt välsmakande svärdfisk på resturang i Speightstown, havsutsikt såklart!
Skepp och Hojj nu är jag en ATLANTENSEGLARE!
TACK FAR OCH TACK PER OCH TACK SOLEA! och alla andra som stöttat!
|