Etapp 19

Grenada

Måndagen 18 april. Efter att varit ute på flygplatsen på Union Island och svettats i ett par timmar och fått passen stämplade och tullens stämplar gick jag tillbaka till båten som vi lagt i några timmar vid Anchoring Yacht Clubs brygga. Barbro hade tagit en tur till den lilla staden och höll på att fylla vatten i tankarna när jag kom.  Det var skönt att kasta loss och komma ut på havet från den tryckande värmen på land. Vi tråcklade ut oss mellan reven som ligger och skyddar hamnen här, men de kan också vara förrädiska om man inte har koll på dem. Några veckor tidigare hade den svenska båten Septima, HR 382, från Stockholm hamnat på ett rev efter att en boj som man förtöjt vid gått av. Som tur var klarade sig båten utan skador då den gått med fören först mot revet och lokalbefolkning som sett vad som hände kunde dra loss båten. Ägaren var inte på båten vid tidpunkten.

Efter ST Vincent och Grenadinerna så väntar nu slutmålet Grenada. Vi går de 8 sjömilen för motor ner till Carriacou och staden Hillsborough för att tulla in. Innan vi kommer fram ser vi Petit Martinique i öster som är den första ön i Grenada. Denna ö är känd för sin skeppsbyggnadskonst och fina stränder. Några småöar ligger också runt ön. Det får bli ett besök på dessa platser nästa gång. I nordöst ser vi Tobago Cays, de fina små öarna och reven som var så trevliga att ligga vid. Carriacou är en ganska stor ö om man jämför med vad vi sett de senaste veckorna i Grenadinerna. Fina villor och trädgårdar ser vi när vi går längs västkusten söderut. Vid framkomsten till Hillsborough släpper vi ankaret 500 meter ut från stranden för jag ser att vågorna rullar bra längre in. Vi tar jollen in till stadens stora betongbrygga och finner en liten bryggplats för jollar på sydsidan. 2 fiskebåtar håller på med arbete strax bredvid och skrattmåsar flyger i luften. Sjöhävningen är stor så det blir till att kasta i jollens ankare för att hålla den från bryggan och undvika skador.

Pilotvalar runt Solea på vägen till Grenada

Precis utanför hamnens grindar kommer man in i centrum på Hillsborough. Här märker man direkt att det är bättre ordning och renare på gatorna än vad som varit fallet på öarna den sista tiden. Vi går till immigrationen rakt fram bakom turistinformationen. Personalen är mycket vänliga och hoppas att vi skall stanna här ett par veckor för att det skall bli en stor festival om 10 dagar. Vi tar en runda i några butiker och kollar läget, utbudet och prisbilden. När vi kom inseglandes såg vi strax norr om staden flera jollar ligga vid en beach-restaurang. Det såg fräscht och fint ut så vi styr våra steg dit. Vi hittar stället och det sitter 3-4 båtbesättningar vid ett långbord och äter och har väldigt trevligt kan vi förstå pga volymen. Vi hör att det är norrmän som tar sig en liten festrunda. Barbro och jag står vid disken och pratar lite om vad vi skall äta då vi hör kvinnan bakom disken börjar tala svenska till oss. Vi beställer mat och dryck och får så en pratstund med henne. Hon, maken och 3 barn hade kommit hit för 14 år sedan. De tyckte om stället och beslöt att bosätta sig här. De har nu en liten hotellrörelse 1 km norrut samt hade till denna säsong öppnat denna beach-restaurang. När säsongen är slut blir det ofta resor hem till Sverige och särskilt nu när barnen kommit upp i tonåren blir det mycket resor ”hem” till Sverige.

På natten blir det inte mycket sömn. Vågor från nordväst rundar norra delen på Carriacou och viker ner in i Hillsborough Bay. Det är ganska irriterande att inte kunna sova utan man måste ligga och hålla i sig. Innan det blev mörkt skulle vi gått drygt en sjömil västerut till Sandy Island där vi kunde fått en lugnare natt för ankar i lä bakom en sandrevel eller gått 4 sjömil till Tyrrel Bay som är en känd väl skyddad bukt på sydvästra Carriacou. Hit blir det till att gå nästa gång.

Nästa dag blir så den sista seglingsdagen för säsongen. Det känns konstigt att resan nu börjar närma sig sitt slut. Det är drygt 40 sjömil ner till Prickley Bay på södra Grenada där vi skall lämna Solea på Spice Island Marina. Seglingen denna dag blir fin. Det blir en härlig slör hela dagen. Norr om Grenada ligger en liten ö-arkipelag bestående av ett tiotal små öar. Här bor endast ett 20 tal personer på en av öarna. Dessa öar har en fantastisk natur med fåglar och fina snorklingsupplevelser. Tyvärr så är strömmar och sjöhävningen stor här och inga skyddande ankringsplatser finns.  2 sjömil väster om dessa öar finns en aktiv undervattensvulkan. Man gör bäst i att hålla sig ytterligare 5 sjömil västerut när detta område passeras ifall ett större utbrott skulle ske. Vi gör just detta och tar ut svängen runt vulkanen.

Grenada grön och vacker

Grenada är en mycket grön och vacker ö visar det sig när vi följer dess västkust söderut. Bebyggelsen verkar bättre och betydligt mer ordning och reda verkar det vara här. Man förundras över att ön har på sin korta tid den varit självständig fått en så hög levnadsstandard. När de blev fullständigt självständiga 1974 blev en gammal nonchalant politiker ledare för ö-nationen. Detta resulterade i en vänsterrevolution 1979. Denna revolution var ännu värre och satte massor av folk i fängelse och förbjöd all oberoende press. Landet höll på att gå i ekonomisk kollaps och folket svalt. Folket och armén gjorde uppror och dödade ledaren och halva kabinettet. Då, 1982, gjorde de närliggande ö-nationerna tillsammans med USA en ”räddningsmisson” som folket på Grenada välkomnade med öppna armar. Grenada är nu en fullvärdig demokrati och har bra snurr på turism och ekonomin.

Ungefär mitt på ön avtar vinden. Vi tar ner seglen och startar motorn. Vi passerar utanför huvudstaden St George´s och ser i kikaren det gamla fortet, Fort George och sedan den väldigt fina stranden söder om staden med dess många hotell, Grand Anse. Denna strand liknar vad turisten vill se. En gyllene strand med palmer i bakgrunden. Strikta bygglagar gör att inga hotell får vara högre än palmerna. Staden ser man inte så mycket av då den ligger skyddad bakom kullen där fortet står på. Skall man gå in här är det först när man kommer närmare som man ser infarten till de skyddade hamnbassängerna. På utsidan ligger emellertid en stor hamnpir där kryssningsfartygen lägger till. Vi rundar sydvästspetsen på ön, Pt Saline och går sedan österut längs sydkusten. Här ligger den internationella flygplatsen. Nu har vi bara ett par sjömil kvar innan vi skall svänga in i Prickley Bay. Denna vik som skall bli Soleas hem de närmsta 9-10 månaderna.

Prickley Bay på Grenadas sydkust

Här på Grenadas sydkust samlas mycket av västindiens fritidsseglare i april/maj för att förvara sina båtar under orkansäsongen juni – oktober. Regnperioden har också sin tid under denna period. Varför man samlas här beror mycket på alla de skyddade vikarna som hela sydkusten består av. Det finns också många båtvarv som hjälper till med att förvara och underhålla båtarna. Ett alternativ till Grenada där man kan lämna sin båt är Trinidad ca 100 sjömil längre söderut. Ett av de stora samtalsämnena mellan de olika besättningarna under vintern har varit: Grenada eller Trinidad. Trinidad, lite billigare, en säkrare plats vad gäller orkaner men varmare och betydligt fuktigare klimat. Båtarna måste här plastas in och en avfuktningsanläggning vara igång hela tiden om man inte vill att den skall vara full av mögel när man kommer tillbaka. Jag träffade 2 olika svenska besättningar som haft sin båt där förra säsongen. Den ena var mycket nöjd med uppläggningen där och kom tillbaka till en fräsch och fin båt. Den andra hade inte plastat in och avfuktningsanläggningen i båten stannat. Båten var grön både in- och utvändigt. Besättningen hade i 3 veckor kämpat i 40 grader och 100 % luftfuktighet innan de kunde ta sig därifrån. Det var det värsta de varit med om i livet sa de.

Nu valde vi Prickley Bay och Spice Island Marine som hemmahamn. Mycket beroende på att våra kära vänner på Osophine, Pär och Nina Olofsson, bestämt sig för detta samt att ytterligare 1 svensk besättning på Septima, med Claes och Jaja Tornberg skulle vara där. Trevligt och tryggt med andra svenskar runt omkring. Alla 3 är vi med i Oceanseglarklubben och har gemensamma intressen. Vi visste att Osophine låg inne vid upptagningsrampen och skulle lyftas ett par dagar senare medan Septima låg för ankar i viken. Vi ropade upp Osophine på VHF:en och gick upp till dem för att säga hej. Det var några månader sedan vi hade sett dem senast. Det blev ett kärt återseende. Glada och positiva som vanligt stod de där och tog emot. Vi gick sedan tillbaka ut till bukten och hittade en bra ankringsplats. Här låg c:a 75 båtar för ankar och de flesta väntade på att plockas upp.

Tisdagen den 19 april var vi så framme. Särskilt Barbro tycker det är kul att vi kommit fram och få träffa svenskar att umgås med. Hon längtar hem till våren som vi hör har startat tidigt efter en lång vinter. Nu har vi exakt 3 veckor på oss att fixa med båten innan vi flyger hem den 10 maj. Här nere på Grenada är det några grader varmare både i luften och i vattnet. 28 grader är inte dumt att bada i. Några sovmorgnar blir det inte. Barbro skall ha skjuts till hamnen vid sex-tiden vilket tar c:a 10 minuter och sedan ut och springa innan det blir för varmt. Jag brukar ta med mig datorn och telefonen och sitta i lugn och ro på the Big Fish, restaurangen nere vid vattnet vid marinan. Det är rätt tid att ta kontakt med dem därhemma och sköta kontakten med jobbet. De befinner ju sig 6 timmar före.

Dagarna som följer blir att börja gå igenom utrymme för utrymme. Allt skall kollas, sorteras, ev. slängas, lagas, tvättas osv. Det är mycket bättre att ligga och göra det här ute där det fläktar än inne på land där värmen är betydligt högre och där det finns myggor. Här ute kan man bara hoppa i och bada emellanåt. Vi är glada att vi har 2 veckor på oss på svaj för sista veckan skall vi ha båten på land och tvätta den utvändigt. Vi bokar en liten lägenhet på Cool Running, ett litet lägenhetshotell som har några rum för uthyrning till bl.a seglare för boende där sista veckan. Det vi upptäcker när vi städar är att vi har kackerlackor ombord. Inga mängder men vi börjar gå i strid med dem på allvar för att försöka ta kål på dem innan vi åker hem. Barbro tycker inte om dem men jag säger att jag har hellre dem än myror ombord. Vi har varit noga med att ta av oss skor osv när vi varit iland men jag tror att de kommit med ombord via grönsaker och då särskilt salladshuvuden. Innan Barbro kom ombord var det morötter, tomater och gurka som gällde och inga kackerlackor. När sedan Barbro började ta hem salladshuvud efter salladshuvud kom också kackerlackorna.

Nina, Barbro och Jaja kollar Jajas flygande påskkärring

Jaja och Per (SY Septima resp. SY Osophine)

Jag själv och Sture (SY Palmina)

Margaretha (SY Palmina)

Barbro och Claes (SY Septima). Vispar äggtoddy. Jobbigt i värmen.

Påsken närmar sig. På påskafton blir det påskfest ombord på Septima som nu ligger inne vid upptagningsrampen. Osophine lyftes upp för några dagar sedan och står uppallad och avmastad på marinan. SY Palmina, en ombyggd Najad 343 med Sture och Margaretha Larsson ombord kommer förbi. Så var vi då 4 svenska båtar som tillsammans får en härlig påskhelg. Påskafton blir en höjdare med knytkalas i Septimas sittbrunn. Mycket prat om det sista året som varit och vad vi alla fått vara med om. För oss alla är det första gången som vi seglat hit utom för Jaja och Claes som seglade atlantvarvet för 4 år sedan med sin Hulda, en OE 32:a. Vi är väldigt samstämmiga med att kamratskapet och att få träffa och lära känna andra människor är det bästa med detta år. Det kommer till och med före naturupplevelserna. Människan är ju en social varelse och mår bra av att vara tillsammans med likasinnade.

Veckan efter påsk seglar Palmina vidare. De skall vara kvar här till slutet av maj innan de lämnar Palmina i en marina längre öster ut på Grenadas sydkust.  Varje kväll samlas vi alla på Big Fish för middag och gemenskap efter att vi alla har haft en arbetsdag med våra båtar. Septima lyfts upp på land och avmastas samt så blir det att ta farväl av Nina och Pär som i slutet på veckan flyger hem. Vi tar ner seglen och tar dem i jollen in till en stor brygga för att kolla över dem och vika ihop dem. De har klarat seglatsen utan anmärkning. Bredvid marinan ligger ett segelloft, Turbulens LTD, jag beställer avmastning av dem samt beställer ett Harkens revningssystem till storseglet. Detta för att lättare kunna reva storseglet när jag seglar utan att behöva gå upp i vind.

Upptagningsrampen på SIMS (Spicy Islands Marine Service). I bakgrunden ankarplatsen i Prickley Bay.

Solea efter bottentvätt

På Grenada liksom på alla de andra gamla engelska öarna är det vänstertrafik. Här fungerar bussystemet som vanligt med små Toyota-bussar och kostar några EC-dollar per tur. Här på ön finns det jättefina varuhus med ett mycket fint utbud. Vi tar bl.a bussen in till södra St Georges till Foodland som ligger precis vid den mycket fina och nybyggda marinan. Här finns fina duschar och pool. Bryggorna har all bekvämlighet. Här stöter vi bl.a på Janne, en ensamseglare som seglar en Maxi 84:a. Honom träffade vi i Puerto Mogan på Kanarieöarna. Han skall ligga här till nästa segelsäsong med ett avbrott för ett 2 månaders besök i Sverige i sommar. Han hade en ruskig överfart på 34 dygn med oväder men det gick bra. En dryg vecka efter att han kommit fram fick han opereras akut för gallsten (tror jag det var). Vilken otrolig tur att inte få den på havet. Hur skulle det ha gått? Han berömmer sjukvården här på ön för en mycket fin vård.

Jannes båt Janina, en välutrustad Maxi 84:a

Grenada visar sig vara en mycket vacker ö. Den kallas ju för kryddön och ön är världens näst största exportör av muskot. Kakao är också en stor industri här. St George´s, huvudstaden ligger vackert innanför en skyddande udde. Innanför udden finns 2 stora vikar som är skyddande hamnar. Den norra viken används för fiske och turistbåtar. Här ligger också stadskärnan. I den södra viken ligger den fina marinan för fritidsbåtar. En dag hyr vi bil för att komma längre ut på landet. Vi passerar St George´s och följer kustvägen upp på den västra sidan. Vi är helt betagna av de vackra vyerna och den mycket frodiga växtligheten med mycket blommor. Första stoppet blir ett vattenfall, Concord Falls. Vi hittar en skylt i en liten by som leder till fallen. Vi kör sedan en liten smal väg några kilometer förbi små hus där folk bor och har lite odlingar. Så tar vägen slut och vi är framme. Det är inga hissnande fall men mycket vackra med kristallklart vatten i poolerna. Vi passar på att ta oss ett svalkande bad och det känns underbart att bada i friskt vatten och inte i salt. Man kan också här följa med en guide längs med vattendraget en bit upp till större fall och fler sötvattenbassänger för bad. Vi tar en fika i en souvenirbutik innan vi åker tillbaka ut till kustvägen och fortsätter norr ut. Vi åker förbi de 2 orterna Gouyave och Victoria som vi såg från havet när vi seglade förbi här söderut. Längst upp i norr ligger Sauteurs, en liten stad med en stor fin strand men här kommer vågor och rullar in så den är inte lämplig för bad. Vi tar lunch på en restaurang med fin utsikt ner över stranden samt åt norr där vi ser Carriacou och norr där om Union Island med dess karakteristiska bergstoppar. Sedan kör vi östkusten söderut genom fina vackra odlingsområden ner till staden Greenville innan vi tar bergsvägen till St George`s. Denna väg är hur vacker som helst där den går genom dalar, berg, byar och skogar. Vi stannar till vid en utsiktsplats och ser ner över ön söder ut. Det är verkligen en grön ö. Här finns avtagsvägar till fler fina vattenfall, vandringsleder och andra mindre vägar till olika utflyktsmål men vi får ta det en annan gång. Ön är vacker kan vi säga efter denna utflyktsdag.

Fästningen som vaktar St Georges

En liten del av Concords Falls. Friskt härligt vatten att bada i.

Efter att i 2 veckor legat på svaj i Prickley Bay där vi gått genom båtens alla skrymslen och städat, badat, gjort utflykter, umgåtts på kvällarna med Jaja och Claes på Septima då vi strålat samman på ”The Big Fish” för middag, blir det vår tur att ta fram Solea till upptagningsrampen den 4 maj. Vi checkar in på ”Cool Runnings”, ett litet lägenhetshotell precis utanför stängslet till SIMS, Spicy Island Marin Service. Detta för att göra sista veckans boende lite bekvämare och ha tillgång till bad, tvätt och luft-conditionering. Att ligga på svaj är bekvämt och det blåser alltid och man kan få svalka. Bo på båt på land däremot blir inte bekvämt med att klättra på stege, bära vatten, bära avloppsvatten, mycket varmare och mygg på kvällarna.  Osophine och Septima ligger uppe på marinan i sina stålvaggor, avmastade och klara för sommarvilan. Claes och Jaja kommer och tar farväl och flyger hem till Sverige.  Torsdagen den 5 maj efter frukost kommer så en mobilkran från Turbulens LTD och några duktiga killar hjälper så till att lyfta av masten. Jag förberedde kvällen innan med att koppla loss elektroniken som går via masten upp till de olika instrumenten i masten. Sedan körs en stor kran ut på pirarmarna som omger Solea, stora trossar läggs under henne och hon lyfts ur vattnet som varit hennes vagga sista året. 2 killar med var sin högtryckstvätt spolar henne ren innan hon placeras bredvid Osophine, Septima och en båt från Schweiz. Det är bara vi 4 båtar som mastat av. Alla andra båtar (ca 225 st) står med masterna på. Vårt försäkringsbolag ställde det som villkor om Solea skulle vara helförsäkrade på land. Det som oroar försäkringsbolaget är om en orkan skulle träffa Grenada. 2004 hände detta. Samtliga båtar på denna marina ramlade omkull och förstördes. Det vill man ju inte vara med om. Nu står dessa 4 båtar i en stålvagga i stället för med stöttor, ingen mast på samt förankrade i betongfundament som är nergrävda i marken. Det känns tryggt.

Solea, Osophina och Septima. Här kan de mysa tillsammans medan respektive besättningar är borta.

Barbro kollar ut från balkongen på Cool Runnings där vi bodde 1 vecka

De sista dagarna tvättar vi allt i båten, torkar alla glasfiberytor med klorin, alla träytor med ättika, tar bort all mat, kopplar in en evekueringsfläkt på en solcellspanel som gör att det skall bli en ventilation i båten (hoppas jag) samt tvättar och vaxar Solea utvändigt. Det känns bra att vi kunnat göra detta utan stress och att vi hunnit med att se över hela båten. Nu skall hon ju klara sig själv i 8-9 månader innan jag återkommer, troligtvis i slutet av januari 2012.  

Vi hinner koppla av lite de sista dagarna också och bara njuta av värmen och bad. Sture och Marianne på SY Palmina tittar förbi en kväll och vi går ut och äter med dem. Vi tar en tur ut till Hartman Bay för att se till ”Trekkefuglen” som ligger där på svaj. Hans Linnestad (den pigge 80-årige norrmannen) lämnade henne där när han flög hem den 7 april. Hon verkar också ha det bra i denna skyddade vik.

Hans Linnestads ”Trekkefuglen” för ankar i Hartman Bay

På morgonen den 10 maj är det så dags att lämna Solea. Lite vemodigt känns det men jag tror att hon kommer få det bra här. En sista blick mot henne innan vi sätter oss i taxin till flygplatsen 3 kilometer bort. Det  skall bli mycket kul att komma hem till våren i Sverige, få träffa barnen och barnbarnet Gretel samt komma hem till stugan vid sjön, få klippa gräs, lägga i bryggan, jaga mullvadar och börja jobba!!!

Dags för hemresa. Först till Barbados med LIAT.

Efter flyg med LIAT till Barbados och en dag där blir det nattflyg till London. Vi tar tåget in till centrum från Gatwick och strosar runt Buckingham Palace bl.a. Det har för ett par dagar sedan varit kungligt bröllop här. Vi går upp mot Piccadilly Circus och kollar in i lite butiker. En gigantisk sportbutik med kläder och skor blir de största utgifterna. Vi vandrar tillbaka längs med Oxford street, genom Central Park till Victoria Station där vi tar tåget tillbaka till Gatwick. Så kvällsflyg till Skavsta där vi landar strax före midnatt. Torsdagen 12/5 är vi då åter på svensk mark. Våra äldsta söner Jakob och Andreas som bor i Örebro kommer och hämtar oss på flygplatsen. Första dagen blir naturligtvis i Örebro där barnbarnet Gretel bor. Härligt med barn och barnbarn.

En dag i London blev det på hemresan

Tack alla ni som läst min hemsida under året. Tack för alla hälsningar som kommit från kända och okända. Bl.a har många seglare som funderar på att kanske ge sig iväg hört av sig. Mitt råd: Se till och gör det så snart ni kan, vänta inte. Det har varit ett fantastiskt år, och givit mersmak. 

Kära hälsningar

Jan Fransson och SY Solea.