Etapp 24

Örnen har landat

Nu var Barbro i antågande. Det skulle bli härligt att träffa henne efter 1 månad. Först var det några dagar med finslipning av båten, sista vaxningen av sittbrunnen och däcket, städning,  handla lite mat, tvätta och köpa lite julklappar. Då var jag redo att möta henne den 21/12 ute på flygplatsen. Hon skulle anlända kl 19.30 med ett litet plan från Barbados dit hon flugit från London. Vid 17-tiden var jag färdig för att möta henne. Jag tog min cykel och cyklade de ca 10 km till flygplatsen. Nu tänkte jag inte ta henne på pakethållaren tillbaka men det var skönt att cykla ut innan solen gick ner vid 18-tiden. Nu blev det så att planet kom 3 timmar senare än planerat. Varför vet jag inte men 22.30 landade örnen.

Så dök hon upp utanför tulldörren. Va gott att se henne. Vi tog cykel och packningen i en taxi och åkte till Solea i Port Louis. Vi satt sedan i sittbrunn många timmar i den ljumma natten och berättade vad som hänt hemma och här. Lördagen blev sedan en dag på Grand Ance beach, en av de finaste stränderna i Västindien. Nu trivdes Barbro. Jag hade varit här 1 gång under de 4 veckor jag varit på ön.

Med Barbros hjälp har det blivit en del strandbesök

En vanlig vy från solsängen

 Hon fick bekanta sig med marinan och tyckte att här var bra att vara. Ut och segla kändes onödigt. På kvällen blev det restaurangbesök på restaurang Victory i marinan.

Dan före dan var det söndag och det blev till att gå till kyrkan. Vi gick de dryga 2 kilometrarna upp till St Georges´s Evangelical Church. När man kom fram var det dags att byta skjorta efter ansträngningen i värmen. Som tur är kyrkan luftkonditionerad så det är skönt att gå in. Flera medlemmar kom fram och hälsade oss välkomna och jag fick presentera Barbro. Pastorn kom och han hälsade Barbro välkommen och intygade för henne att jag skött mig under tiden här på ön och besökt dem.

Barbro på kyrkbacken

Det blev mycket julsånger och ett dansdrama visades av 5 st kvinnor. Man är mycket duktig och proffsig på att använda dator och media under tiden som gudstjänsten håller på. Bildspel, texter, sånger, musik och pastorns predikan visas på bildskärmar. Mycket givande. Efter gudstjänsten hade pastorn sagt till oss att vänta så han fick tala mer med oss. Efter samlingen så stod vi kvar och pratade med många besökare innan pastorn kom. Alla var glada och Merry Christmas önskades åt alla håll. Pastorn hade frågat oss om vi hade planerat något för juldagen, vilket vi sa att vi ej hade. Nu kom han fram och presenterade oss för Wilma och Jack Sampson. Ett par i 70 – 80 årsåldern. Vi var bjudna dit på julmiddag hos dem kl. 14.00 på juldagen sa de. Det blev vi väldigt glada för. Kul att få se hur de firar jul.

Fin villa längs kyrkvägen

Grannkåken där en gumma bor

Vad kan dessa heta?

Detta är i alla fall bananer

Det här måste vara kokosnötter. Inget bra ställe att sova under.

På hemvägen fotograferade jag lite hus och växter längs vägen. Bostädernas utseende och utförande varierar otroligt. En villa kan vara hur fin som helst medan grannens är väldigt enkel och fallfärdig. Öns store son har blivit Kirani James. Ni som är idrottsintresserade vet att han blev Grenadas 1:e Olympiske guldmedaljör i somras i London. Han vann 400 m löpning  genom att utklassa alla andra, bara 19 år gammal. (De 4 första platserna belades för övrigt av löpare från Västindien). På flygplatsen står det på en stor skylt: Welcome to Kirani country. På många skyltar finns han över hela ön. Gatan där Solea ligger har också bytt namn och heter nu: Kirani James Boulevard.

Solea syns i bakgrunden med blått kapell

Julafton. Den stora familjedagen i Sverige. Nu är det ju så att i övriga världen så är det en helt vanlig arbetsdag, så även här. Här blev det en osedvanlig regnig dag. Vi tog det lugnt på båten. På eftermiddagen svensk tid kopplade vi upp oss med Kumla på skypen. Här hade vi alla barnen och barnbarnen samlade tillsammans med Johannas föräldrar Bosse och Mia, broder Joel och Bosses pappa Sven. Vi fick under 1 timma vara med om julklappsutdelningen som sköttes av en pratglad tomte. (Jakob satt under 1 timme inlåst på toaletten). Gretel var skraj för tomten men tackade för presenterna. För säkerhets skull sa hon till honom att han inte fick glömma att gå till hennes dagiskompis Melker , det lovade tomten att göra. Erling brydde sig inte så mycket om tomten utan kollade om julpappret smakade gott. Ja det var verkligen kul att få vara med i Kumla och prata med alla.

Ett juldopp vid marinans egen strand hanns med

Juldagen började med mycket regn. Som tur var slutade det mitt på dagen. Hade det varit 30 grader kallare så hade vi fått skotta rejält här. Hemma i Sverige var det ju en riktigt vacker jul med mycket snö. Vid 14.30 kom Jack Sampson och hämtade oss. Vi åkte ett par kilometer upp på höjden söder om lagunen. När vi kom fram var det en väldigt fin utsikt ner över lagunen och staden St. George´s. Vi såg hamninloppet med det gamla fortet, staden, hamnen, marinorna och all bebyggelse på slänterna runt viken. Jack hade i sitt verksamma liv varit byggmästare, lantbrukare m.m. Han hade byggt villan som han och Wilma bodde i. Nedanför tomten fanns en stor byggnad som han hyrde ut till en skola och som lager. Där stod också en gammal lastbil och en betongblandare som han använt en gång i tiden.

Wilma och Jack Sampson med en dotter och hennes man med barn

Wilma och Jack hade 3 barn. 2 döttrar med familjer i Toronto, Canada och en son med familj i New York. Hur många barnbarn lyckades vi inte få fram. Familjerna från Toronto var nu hemma över julen på Grenada. För dagen var ett utav paren hos kompisar på en grannö. Efter att ha hälsat på familjen satt Jack och vi och pratade i vardagsrummet. Wilma var hela tiden i köket tillsammans med dottern men kom ibland och pratade några ord liksom dottern. Det dukades fram ca 10 olika rätter på bordet i köket. Det var olika kötträtter, puddingar, grönsaksrätter m.m.  Allt hemlagat och mycket gott. Vi fick en tallrik och sedan la Wilma upp de olika rätterna på den. Sedan fick vi gå till vardagsrummet och äta. Något bord fanns inte att ställa tallriken på utan den fick man balansera i knäet. Någon dryck fick vi inte till maten utan det serverades en speciell hemgjord dryck gjord på några bär från ett träd i trädgården. Det var en speciell juldryck sa de. Efter detta så var julmiddagen över. Lite splittrad tyckte vi eftersom Jack och vi satt i vardagsrummet och åt tillsammans med några barnbarn och Wilma och dottern stod i köket och åt. Efter maten kom dotterns man hem och vi fick en pratstund med honom. Han jobbade som försäkringsförsäljare i Toronto. Jag ställde bl.a frågan hur mycket de jobbade och hade semester. Detta var de första dagarna han haft ledigt sedan sommaren 2011. Varför skall man ta ledigt om man inte skall resa bort? Då är det lika bra att jobba sa han. Efter 3 timmar så tackade Barbro och jag för den fina maten och sällskapet och Jack körde oss tillbaka till Solea.

Annandag jul, boxing day, blev en fin dag på stranden med sol och mycket bad. Vad betyder nu boxing day. Har det något med boxarupproret i Kina att göra? Är det en dag då det boxas mycket? Svaret fick vi av Wilma dagen innan. I England gjorde man förr så att det som blev över efter julen och saker som man inte ville ha slog man in i lådor (boxar) och gav bort. Där av namnet.

Pojkar med liten utrustning måste ha stora leksaker

27/12. På morgonen ropar jag upp båten Woy på Vhf:en med Einar och Liisa Einarsson ombord. En Marieholm 32:a som vi sett ligger kvar för ankar utanför hamninloppet. Einar svarar. Vi undrar om de är hemma framåt eftermiddagen för vi har köpt kaffebröd och undrar om vi skall ta en eftermiddagstår tillsammans. Det går alldeles utmärkt säger de. De skall in och handla på förmiddagen sedan går det bra. Vid 4-tiden tar vi jollen ut till dem. Det blir ett par intressanta timmar för att höra om deras seglatser. Det är så mycket att prata om så vi bestämmer att de skall komma över till oss kvällen därpå för middag. Sagt och gjort. Kl 18.00 kommer de nästa dag och pratet fortsätter. De berättar om sin 10-åriga jordenruntseglats under 80-talet med stopp i USA, Nya Zealand, Australien och Syd-Afrika för arbete. Några år på hemmaplan i början på 90-talet och för 10 år sedan annars ute på haven hela tiden. De sista åren har det varit Atlanten som varit hemmavatten. Kanarieöarna, Brasilien, Västindien har varit segelområdet. 10 ggr har Atlanten korsats. Nu är man på väg norr ut i ö-kedjan för att gå till Azorerna och Kanarieöarna i sommar. Någon bostad i Sverige har man inte. 1 gång om året skickas ett meddelande till pensionsmyndigheten i Sverige att man lever så pensionen kommer in. Lycka till Einar och Liisa på er fortsatta seglats.

Einar och Liisa Einarsson på båten Woy

Lördag är Hash-dag. Barbro vill gärna testa hur det är på en Hash så jag ringer på morgonen och bokar in oss. Kl. 14.00 kommer vi och hämtar er vid marinan säger de. På en hash skall man gå en runda ute i skiftande terräng någonstans på ön tillsammans med 150 – 200 andra personer. Man skall INTE ha fina kläder på sig. Gamla slitna skor och gympa-kläder är bra samt dricka i en ryggsäck och ev. ett ombyte kläder. Kl 13.45 står vi på parkeringen o väntar. En kvinna kommer fram och frågar om vi skall på hashen. Yes säger vi. Bussen var här för 15 minuter sedan och hämtade andra som skulle dit säger hon. Grenadianer och deras klocksystem tänker jag. Förra hashen jag var med på kom bussen först 40 minuter efter avtalad tid, nu 30 minuter innan. Jag ringer upp gubben jag avtalat tid med och han säger att kl. 14.00 kommer en buss. Bra. Så kommer en buss och det visar sig vara den buss som var här för 30 minuter sedan. Han fick vända 15 min utanför stan och åka tillbaka och hämta oss.

Dagens hash är i byn Hermitage norr om Greenville på norra delen av ön. Vi åker bergsvägen över passet till andra sidan ön. Det är mycket vackert här uppe i bergen. Hermitage är ett lantbruksområde med odlingar. Nu är det inte odlingar med traktor som gäller utan här odlas frukter på träd på de branta sluttningarna. Atlantluften kommer in på denna sidan av ön och håller ett otroligt bra odlingsklimat.

Hash-generalen håller ett välkomst tal. Han förklarar reglerna för ”virgins” (1:a gången hashare) och det kollas upp om det finns några med nya skor. Det visar sig att det finns 2 som har nya skor för dagen. De får ta av sig dem och de fylls med öl. Sedan får de dricka upp ölen ur skorna.

Här dricks det Carib

 Det finns 2 olika leder. En för vandrare och en för löpare. Någonstans efter banan så delar sig den till 2 olika. Starten och de första kilometrarna är tillsammans. Landskapet är väldigt grönt och vackert med fina små hus längs vägarna. Här bor innevånarna fint i naturen. Vi passerar förbi ett fint gammalt övergivit hus som måste varit ett fint herresäte för 100 år sedan. Man kan tänka sig in i hur det såg ut med en godsägare här och många lantarbetare som jobbade åt honom. Banan lämnar vägen och vi traskar ut i plantagen. Här blir det halt och lerigt. Jorden är som såpa att gå i. Det är fuktigt och man svettas litervis. Backe upp o backe ner. Vi passerar en källa med varmt vatten som bubblar upp ur marken. Strax bredvid rinner en bäck från höjderna längre upp. En lantarbetare står på ett ställe med sin machete och säger var vi skall gå så vi inte skadar hans planteringar. Macheten är det redskap som alla bär på här. Det ser lite skumt ut när man möter någon med dessa stora slagknivar. Man hoppas de är snälla och inte psykopater.

Gulliga små bostäder på landet

Detta hade varit ett fint hem en gång i tiden

Barbro på gång bland spenaten

Lerigt och halt

Vi kommer upp på en väg. Här är alla vägar i betong annars skulle de rinna bort så fort det regnar. Nu blir det brant uppför i ca 2 kilometer. Efter en stund delar sig banan och vi följer vandrarnas bana. Det visar sig vara ett bra beslut. Vår bana tog 1,5 timme att gå. Sedan i mål så får vi vänta i 1,5 timme på att löparna skall komma i mål. Under tiden så äter vi god mat som kan köpas, kyckling och potatis med grönsaker. Det visar sig att löparna har fått bestiga ett berg med hjälp av rep samt korsa en bäck 5 ggr. Jag pratar med en man som varit med över 30 ggr och han sa att det varit det jobbigaste han varit med om. När alla räknats in så blir det en avslutning. ”Virgins” får ett diplom och döps i öl. Det roliga i kråksången är att alla har roligt, gammal som ung, bofast eller turist. Alla umgås och är lika skitiga.

Byn Hermitage ligger vackert på en sluttning

Så är det nyårsafton. På marinan har det jobbats i flera dagar. En stor scen byggs, poolen byggs över med ett golv till restaurangen och biljetter säljs. En grupp från Barbados är dragplåstret. Fyrverkerianläggning byggs upp vid hamninloppet. Barbro och jag är inte mycket för sådana här spektakel. Dessutom kostar biljetterna upp mot 400 EC (1.000:- sek). Med dessa högtalare som sätts upp så kommer vi nog att höra ändå några hundra meter bort. Vi flyr fältet på kvällen till andra sidan lagunen hos Grenada Yacht Club. Vi klär oss fina och tar jollen dit. Här sitter vi på terrassen och har fin utsikt över händelserna. Här äter vi en jättegod 3 rätters middag med dryck för 145 EC tillsammans och inte behöver vi stå som packade sillar heller. Vi återvänder till Solea vid 22-tiden.

Se vilken pingla man hittade till nyårsnatten

Strax efter det så brakar det loss på marinan ur högtalarna. Sedan blir det ett hiskeligt väsen hela natten till 05.00 innan allt tystnar. Vid midnatt skjuts det raketer från udden vid hamninloppet och effekten av detta förstärks flera gånger då ljudet ekar mellan sluttningarna och alla öns tiotusentals hundar ylar. Det blir i alla fall 1 timmas sömn innan Barbro kl 06.00 går upp och tar sina 2 timmar med löpning och simning. Som ni förstår har jag det lugnt och skönt här.

GOTT NYTT ÅR på er alla!!

Varma hälsningar från Jan och Barbro.