Vidare mot St Lucia och Martinique

Onsdagen den 12 januari var det dags att vinka farväl till de sista familjemedlemmarna. Petra och Jakob hade åkt tidigare men nu var det dags för Markus, Andreas, Johanna och lilla Gretel att lämna Västindiens värme för den kalla nord.  Det kan inte förnekas att det högg lite i mamma/farmorshjärtat när vi stod och vinkade vid taxin och en liten tår trillade på kinden.

Farmors lilla goding

 Kvar var nu kaptenen och jag och det klart att första dagen kändes det lite tyst och tomt men bara vi fick veta att barnens hemresa gått bra så kändes det fint igen, ja till och med lite mysigt att vara på tu man hand efter sex månader som tillfälliga särbos.

Solea redo för avfärd från CarlIsle Bay

Vi började nu direkt förbereda oss för att lätta ankar och segla vidare mot St Lucia och första stoppet gjorde vi i Port St Charles där vi klarerade ut, som det heter på båtspråk. Detta detta för då släpper jag inte ut er, sa han och såg på oss med en bestämd tjänstemannablick. innebär att man besöker tull och en invandringstjänsteman och blir utstämplade i laga ordning för att sedan kunna bli instämplade på nästa ställe. Mannen i Port St Carles var inte riktigt nöjd med att Per och Markus försvunnit från Barbados utan att besöka hans kontor och därför fick han ta sig en extra funderare innan han stämplade våra pass. Gör inte om detta lovade vi och så var allt frid och fröjd och vi kunde avsegla mot St Lucia.

Jag har ju ett starkt rykte om mig att aldrig bli sjösjuk och det har jag heller aldrig blivit vid våra tidigare seglatser, men när vi kommit en bit på vår 18-timmars segling mådde jag sådär. Havet mellan öarna är inte alltid så trevligt och vi hade en väldigt guppig och rullig överfart, inte ens förmiddagskaffet förmiddagen därpå smakade bra och då förstår ni ju att Babsan inte var i högform. Nåväl, så småningom var seglatsen över och vi var framme i Rodney Bay på St Lucia. Där finns en mycket trevlig ankarbukt där det låg massor av båtar och innanför denna en marina som följaktligen heter Rodney Bay Marina och hit hade Janne längtat för här skulle finnas bra service, båtvarv, båttillbehörsbutik med massor av grejor (ett slags Ullared för båtnördar) och det viktigaste av allt, en reparationsverkstad för vår stackars dinge (båtspråk för jolle) som jag så olyckligt råkade punktera min första morgon på Barbados. Äntligen kunde mitt stora misstag rättas till och mitt rykte som segelhustru få tillbaka något av sin skamfilade status. Skööönt!!

Solea i Rodney Bay  marina med punkterad jolle

På strandpromenaden i Rodney Bay

Nu vidtog några dagar av fix och trix med båten och för Janne många besök på alla de trevliga affärer och ställen som fanns där för den sanne båtentusiasten. Janne har ju som vanligt väldigt bra koll på allting på Solea så det var inga stora saker som behövde göras, men lite service- och uppfräschningsarbete efter den långa atlantseglingen behövdes.

Själv tog jag det väldigt lugnt, som det anstår en erfaren kapetissa, och pysslade med mina intressen. Varje morgon en joggingtur genom en genuin och mysig liten by som heter Gros Islet där man verkligen får se hur de infödda bor, vidare ut till ett naturreservat som heter Pigeon Island och sen tillbaka hem igen. På vägen ut till naturreservatet gick det alltid hästar och betade helt lösa längs vägkanten och de flyttade så snällt på sig när jag och en del andra

 morgonpigga motionärer kom joggande. Hemma har jag stor respekt för hästar, särskilt de bakre regionerna varifrån sparkar kan utdelas, men dessa hästar var nog bland det fredligaste jag stött på.

Utsikt från Pidgeon Island

Som jag tidigare nämnde var byn jag sprang igenom väldigt charmig och det är en av de saker som är roligast med detta sättet att resa, man får se det genuina, det folkliga på de platser man besöker. Ställen som ännu inte är förstörda av allt för mycket turism eller påverkan från andra kulturer (typ amerikansk) och det gör det till oförglömliga upplevelser.

 Husen i Gros Islet var många gånger väldigt enkla, lite brädbitar och plåtstycken som man fäst ihop, men det hindrade inte att man kunde ha en liten bar på ena gaveln av huset eller kanske till och med en liten restaurang, maten lagas ju ändå på en enkel grill under bar himmel, långt ifrån alla svenska hälsovårdsinspektörers granskande ögon, och borden stod ute på gatan så inte behövdes det någon stor tomt heller för att klara serveringen. Så där ser det ut och överallt möts man av vänliga och trevliga människor som gärna vill byta några ord med oss besökare.

Så här kan en enkel restaurang se ut

Vi passade också på att ta en tur med lokalbussen, lika billig som på Barbados, till huvudstaden på ön som heter Castries också den väldigt charmig och inhemsk. Större delen av centrum är som en enda stor marknad där människor sätter upp ett litet stånd och säljer antingen grönsaker, några bakverk eller någon liten enkel maträtt till väldigt bra priser. Det var inte svårt att fördriva en eftermiddag i denna färgrika och lokalt präglade huvudstad.

I en park i centrala Castries

I Rodney Bay Marina kunde man inte bada eftersom vattnet var allt annat än rent, det är ett problem som man ser överallt, de har ingen koll på sina avlopp. Smuts och avfall rinner via små åar eller diken rätt ut i havet och därför är vattnet nära städer och samhällen inte trevligt. Det står mycket i turistbroschyrer o dylikt att man vill värna om sin underbara paradisiska miljö både ovan och under vattnet och då känns det lite konstigt att man inte tar tag i en sådan självklar sak som avlopp.

I Rodney Bay packade vi upp våra cyklar och cyklade iväg till någon strand när vi ville bada och då omges man direkt av vit sand och korallblått ljummet vatten som verkligen inbjuder till bad. Ofta finns det också lite träd vid stränderna där man kan njuta av skön skugga. På marinan fanns också en pool där kapetissan gärna tillbringade några timmar med en god bok alltmedan kaptenen fejade och stod i på båten. Där ligger hon och latar sig och låter Janne jobba kanske någon tänker, men mitt samvete är som vanligt vitt som snö då jag nu njuter en välförtjänt vila (i alla fall enligt min egen åsikt) efter att ha skött om både Målsånna och Bashbadet under sommaren samt även utfört diverse kanslistsysslor i makens företag under sommaren och hösten. 

Det finns mycket mera att se på St Lucia än vi har gjort men det kommer vi att ta på tillbakavägen. Vi är ju nu på väg norrut mot St Martin där vi vänder och seglar söder ut igen för att så småningom sluta på Trinidad någon gång i slutet av april.

Så när Solea var fräsch och fin igen och dingen tät lossade vi förtöjningarna och styrde kosan mot nästa ö som är Martinique. Denna resa tog inte mer än ca 5 tim (24 sjömil) men nu blev jag riktigt sjösjuk och låg med spypåsen beredd mest hela tiden. Det var ingen trevlig erfarenhet men säkert nyttig på sitt sätt. Anledningen till att sjön är så gropig mellan öarna är att havsvattnet då ska pressas samman på en mycket mindre yta och då blir det korta rullande vågor som är perfekta för att framkalla sjösjuka. Till och med kaptenen sa att detta var bland det jobbigaste de haft på hela vägen så det var väl inte så konstigt att jag som ännu inte hunnit få sjöben mådde lite pyton.

Väl framme på Martinique upphörde åkomman lika snabbt den kommit och jag blev pigg igen. När man mår så där dåligt blir man ganska tyst, faktiskt även jag, så resan blev lugn och fridfull för resten av besättningen.

Vy över ankarviken i St Anne

På Martinique kastar vi ankar i en underbar ankarvik utanför en liten by som heter St Anne och vi får en plats ganska mitt emot kyrkan i byn och ganska nära till dingebryggan där vi lägger till när vi åker in till fastlandet. Här finns som på de flesta ställen många båtar men har man  varit på svenska västkusten i juli månad så upplever man att alla har väldigt god plats och det är luftigt och skönt runtomkring.

Jollebryggan med kyrkan i St Anne

Här i viken väntar också ett par mycket goda vänner, båtfolk som Janne lärde känna i La Coruna i Spanien, och som jag fick träffa på Canarie öarna. De heter Pär och Nina och är ett nypensionerat läkarpar från Stockholm som seglar samma rutt som Solea med besättning. De är verkligen trevliga och rara och det känns jätteroligt att få träffas igen. Vi tillbringar flera kvällar ihop och trivs verkligen väldigt gott i varandras sällskap. Samtalet flyter så lätt och det känns som vi har känt varandra hur länge som helst.  Vi är båda paren överens om att ytterligare en av de stora behållningarna med en sådan här resa är alla de möten med olika människor man gör och alla de relationer som skapas och de goda vänner man får.

Våra båtvänner, Pär och Nina

Här på Martinique ligger vi väl ungefär 500-600 m ut från land och det är lite för långt att simma med joggingskorna i en plastpåse på ryggen, så här blir det att ta dingen in på morgonen när jag vill motionera. Jag är ännu ingen riktigt van dingeförare så kaptenen får skjutsa sin kapetissa strax  före kl 7 på morgonen. Varför så tidigt kanske någon undrar, men det beror på att efter kl 8 är det för varmt för andra aktiviteter än simning så här har ordspråket ”morgonstund har guld i mun” verkligen fått sin rätta betydelse. Vi har heller ingen nätanslutning ute på båten så Janne brukar ta med sig datorn och sitta och mejla och ringa lite samtal när jag tar min runda. Hemma är ju kl 12 så det är bra kontorstid om sådana ärenden behövs klaras av.

Redo för simtur med joggingskor på ryggen

Våra cyklar har vi som vanligt stor nytta av, både när vi vill se oss omkring eller uträtta ärenden. Inklareringen här på Martinique sker t.ex i en stad som heter Marin och ligger sjövägen ca 5 km bort och landvägen ca 7 km. Den här gången tog vi cyklarna dagen efter vi anlänt och cyklade upp till Marin för att deklarera in.  På så sätt fick vi se lite av inlandet på vår väg till intullning. Martinique tillhör ju Frankrike så nu är vi inne i EU vilket gör att den här ön inte känns riktigt lika genuint västindisk som de tidigare, här finns också många fler européer vilket säkert är en del av förklaringen.

Ihopfälld cykel                                            Redo för cykeltur

Ön är väldigt vacker, växtligheten är otroligt frodig, mycket beroende på de dagliga regn som faller. Skulle det vara någon dag utan regn kommer det istället ett par rejäla skurar under natten och det är jättemysigt att ligga inne i torra sköna Solea och höra hur regnet öser ner utanför. Vi har inte kommit på någon bra lösning än för att samla in regnvatten, vilket annars är ett jättebra sätt att fylla på färskvattnet ombord, men varje gång det regnar får Solea en avsköljning från salt och smuts så nytta av vattnet som kommer har vi ändå.

En dag packade vi våra ryggsäckar med matsäck och badkläder och gick ett stycke på en vandringsled som går längs Martiniques kust. Det var en härlig upplevelse att gå längs leden i skön skugga av den tropiska växtligheten, för att ibland komma ut på lite öppnare platser med underbar utsikt över havet. På flera ställen gick man ett stycke på en sandstrand för att sedan återvända in i växtligheten och skuggan. På många ställen där stigen gick lite högre fanns det också trappsteg ner till vattnet för den som ville ta sig ett dopp. Allt som allt gick vi drygt en mil så när vi kom hem fattades lite vätska och då var det gott med lite kyld dricka från Soleas kylskåp och ett dopp i havet.

På vandring

Om några dagar ska vi nog börja flytta oss lite norröver, först för att se lite mer av Martinique men sedan för att så småningom komma till Guadeloupe, ytterligare en fransk ö, där vi väntar gäster från Sverige. Det är något vi ser fram emot jättemycket att få besök hemifrån. Vi har det så underbart här och det är verkligen en upplevelse som man vill dela med sina vänner. Först kommer Risto och Ingela Svensson, ett par från Vrigstad som vi hängt ihop med ända sen vi gifte oss och som vi delat många oförglömliga resor med. När vi började resa tillsammans var vi elva personer med alla barn, nummer tolv kom så småningom,  men nu är vi tillbaka på grundantalet fyra personer, men vi har fortfarande lika trevligt varje gång vi träffas och det ska bli väldigt roligt att välkomna dem till Solea.

Ett par veckor senare i mitten av mars kommer ytterligare ett kärt besök. Då kommer våra fd grannar och mycket goda vänner Torbjörn och Ingela Everland. De har ofta seglat en sväng tillsammans med oss och vi har också gått en bit av Göta Kanal och klarat av att samsas om för och aktertampar i det sk ”skilsmässodiket”. Sen har kanske särskilt Ingela och jag som nära grannar avnjutit många goda koppar kaffe och goda samtal i varandras kök och så hoppas vi kunna göra även på Solea under deras besök som vi väntar på med stor glädje.

Tack för denna gång och på återseende!

Kram Barbro